hannah ellen. ❅

ro. del två || mina händer fryser. är det det här som är våren? jag sitter mittemellan allt och tänker på då du var nära. skin mot skin. tänk, alltså tänk. jag visste redan då att du skulle bli min.

jag är högst upp i wellington och ser ut över staden. vyn är som magi. havet är glittret och husen är som pastelliga regnbågsfärger. vid stranden beskådar jag flygplanen, lågt flyger de in och myllret ekar över hela island bay. vinden från vingarna drog med sig allt utom stressen. den bor i själen. fastlimmad. jag mår inte bra. jag mår inte bra. hyr en lägenhet i tre dagar. tänker att något måste göras. så jag får tillbaka min ro igen. den som jag var så förälskad i för bara en vecka sedan. den som jag trodde var lika självklar i mig som hjärtklappningen är nu. jag kan inte känna för det gör så ont. det gör så ont att vara vilsen, längtansfull och otrygg på samma gång. 

jag går sakta tillbaka till berhampore igen. i denna lilla stadsdel har jag bott i snart en vecka nu. arbetat för gratis mat och boende. och vantrivts. kanske mest på grund av alla dessa känslor som limmat sig fast i mig nu. nu, när min väg plötsligt är delad. och jag har ingen som helst jäkla aning om vart jag ska gå. är det här våren? kyla? jacka inomhus och värmefläkten på tjugosju grader? att sova i sovsäcken med extra filtar runtomkring och få ont i magen utav alla koppar kaffe som jag druckit i sökande efter värme?

 

jag hade en plan om hur min resa skulle se ut från och med nu. det var som en rak väg mot välmående. jag såg tydligt hur allting skulle sluta med ett stort leende, inifrån och ut, och hur jag, med tacksamhetstårar och en känsla utav klarhet skulle krama om mina föräldrar på flygplatsen när jag äntligen entrar skandinavien igen i april. men så, bit för bit, som broar som kapats och vägar som blockerats. hela bilden gick i tu. och här står jag och undrar, utan att ha ett svar, vad sjutton gör jag nu?

jag var tvungen att flytta från den helande farmen. mitt retreat i bali har blivt inställt och flyget som redan är bokat går inte att flytta på grund av vulkanutrbrottet som - säkert utav en universiell anledning - skulle ske just precis nu. det tio dagars 'silent retreat' jag önskade att gå på i januari önskar inte mig, på grund av min historia, och jag förstår för jag glömmer jämt att det inte var alls länge sedan sjukdommen bode i mig. men, aj, vad ont det gör att den hemsöker mig utan att jag gjort någonting alls för att förtjäna det. jag längtar hem så att det skaver. jag har inte svarat på hans ord för det gör ont när tiden går för långsamt. och kroppen vill inte mer. den vill inte ge sig ut på fem-timmars-hike varje dag, eller beskåda fler vattenfall, den vill inte jobba i trädgårdsland eller i kök. hjärtklappning, irriterad hy och skakiga händer, svårt att andas, tryck mot bröstet och panikångestkänslor entrar mitt system och jag kan inte hindra. bokar ett eget krypin. där ska jag laga min egen mat, och läsa, lyssna på kroppen, och bara vara. innan jag bestämmer mig för vad jag ska göra härnäst.

kroppen vill yoga, meditera, läsa böcker, filosofera, vara vid havet, vara ren, vara själv. det är så det är när en är ute på ett såhär långt äventyr. plötsligt kommer allt i kapp en. en kan inte göra nya spännande, häftiga, höga-höjder-blåa-hav-äventyr varje dag i sex månader. tillsut säger kroppen i från. och jag lyssnar på mina förlädrar som säger att jag ska sluta tänka på pengarna. all tid är din nu. du kan göra precis vad du vill! och det är sant. precis. vad. jag vill.

jag vill hem. det är den starkaste känslan i mig just nu. att få åka hem och kramas. att gå andas ut. en vecka utav ständig hjärtklappning i en otrygg tillvaro utan att veta åt vilket håll jag ska gör att hemlängtan gror. värst av allt är att den där känslan utav ro, att se en så klar väg framför sig mot självkärlek och själsigt lugn har blivit suddig. ingen klarhet, ingenting att hålla fast i.

det är när jag för första gången släpper det desperata sökandet efter b&b, hotel, resemål, flygbiljetter, aktivteter och attraktioner, fik, biografer, höga berg och sevärdheter, och i stället sätter mig med en filt under solen, som jag känner ett litet, precis märkbart uns utav den där, åh-så-fantastiska känslan igen. ro. bara en liten gnutta, men välbekant, och så älskvärd. en röst inifrån som säger, jag kan designa mina egna retreat. jag kan skapa mina egna äventyr. endast jag kan bestämma vad som är rätt, och vad som är fel, i det som är min, min och bara min väg till att bli och vara den jag är och önskar att vara. 

den vägen jag tidigare sett framför mig leds utav andra. det inser jag nu. ett yogaretreat må sannerligen vara fantastiskt, men om jag är sann mot mig själv så är det sällan jag trivs när andra bestämmer vad jag ska göra. och ett silent retreat, jag kan meditera i timmar om själen önskar, eller bara i ett par minuter om kroppen vill ha det. jag behöver inte tio dagar, alldeles bestämda. 

de säger att saker händer för en anledning. karma, tro, en djup och inre önskan som blir till verklighet. varför ställdes retreatet in? varför är det ett vulkanutbrott i bali prick nu? och spelas varför just den låten, just den texten, om han som letade efter lycka, som kände sig blind, men som plötslogt förstod, all i was searchin' for was me, i skrivande stund? 

jag börjar ana. i hop med alla tecken, i hop med ben howards verser, i hop med vulkanutbrott, hjärtklappningar, en plötsligt värmande sol och en gnutta av ro, att det som är meningen nu är att jag ska vara vilse. att jag ska vara sökande. att jag ska titta in bakom öppnande dörrar och för första gången någonsin lära känna min magkänsla, mitt klappande hjärta, min sökande själ. jag ska lära mig att få in meditationen i mitt eget vardagliga liv. jag behöver inget retreat. jag behöver ingen rak väg. berg och dalar har kantats över hela mitt liv. stängda dörrar öppnar inte bara en, utan flera nya. vilken ska jag välja? det återstår väl att se. men jag ska lära mig lyssna innåt. det är min väg. 

jag är så himla vilse. och kanske ska det vara så. 

åh. ♡