körsbärsträd och farväl.
det är en dag för tankar. för reflektioner. inte bokläsning. så säger jag till mig själv när jag avslutat halva första kapitlet i den tredje utav de böcker jag sedan gårkvällen försökt börja på att läsa. den ena hade ett språk som kändes för smipelt, slätstruket och kort, den andra boken var på nittioåtta för få sidor och den tredje påminde för mycket om c. c får inte finnas i mitt inre länge. men kanske hjälper det att koppla konst och artisteri till någon annan än honom, till en bok? jag bestämmer mig för att jag ändå ska börja läsa den. sedan. men nu. tankar. reflektioner.
☼☽ ♡ ☮
min nacke ömmar. ryggen är hård. sedan klockan nio har det bara varit jag själv och min sjuttiofemliters ryggsäck på christchurch soliga gator. nu är två stora delar på min resa genomförda. singapore, och två veckor i canterburry. och jag far vidare.
här har jag förälskat mig i körsbärsblommorna i christchurch botaniska trädgård, förstått mig på vad livet egentligen handlar om på ett berg i castle hill, återfunnit kärleken till yogan på ambikas sessioner, blivit en så kallad hundperson framför brasan med en luddig meera i knäet, hittat ett favorithak på birmingham drive, hittat en ny travelmate i louise och blivit så mycket bästa person med M som en kan bli på två veckor (alltså jättemycket). det har varit regn och sol, lyckorus som de en bara kan få när en ser ut över dalar med stora sjöar och timmerhus, såsom tårar som när otryggheten kommer i form av en människa vars ord svider, energikrocken, jag är glad att aldrig igen behöva möta. jag har läst ut två insiktsgivande böcker, blivit åksjuk på oceanen under en färd förbi pingviner, sälar och osynliga delfiner, sprungit förbi snöiga toppar till nostalgiska coldplay-toner och dagdrömt mig till nya livsviljor över kaffe med soyamjölk.
men vad som känns nu, såhär fyra timmar efter morgondimma och hejdåkramar är som ett själsligt kaos utav saknad, längtan, tacksamhet och tårar i ögonvrån som jag faktiskt inte är säker på vart tusan de kommer i från. det är bara där, liksom klumpen i maggrupen och huvudverken innanför pannloben.
mest saknar jag M. vi blev så hima bra vänner. för var dag växte det, trygghet och kärlek, kompiskärlek. så olika. hemma skulle alla döma. men här, här får vi vara. bäst av allt var helgen. hur du tog hand om mig när jag kände mig febrig och sjuk, hur du försvarade mig när orden sved och sårade, hur du firade min tjugoettårsdag, hur vi drack kaffe mellan körsbärsträden och hur du sitter lugnt i väntan på att de små vingarna ska röra på sig, att hen är okej, den lilla fågeln, hur du äter kakan före lunchen och hur du hämtar mig när jag står hopplös och vilse i lördagsmörkret, hur du vill så väl och uppskattar mitt sälskap, hur jag inte vet vad jag ska göra för att visa all uppskattning och hur många ord vi inte sa för att vi bara var tillfälliga.
det skulle kännas smärtsamt och, faktiskt, fullkomligt omöjligt att fara hem i detta nu. jag är inte klar än, varken med det yttre eller inre äventyret. de som väntar måste vänta. mig själv är jag inte än. det går bra i självsamhet, att vara okontrollerbar och sårbar, att inte riktigt veta ja, eller nej, att vara på resa, på väg, på bättringsvägen. men där, på göteborgs gator under sommarsolen dit jag så ofta far tillbaka i mina dagdrömmar, där är jag inte hannah, och hannah är inte jag. varför har hon en cigarett mellan fingrarna, varför har hon glitter på kinderna? vem är det hennes blick letar efter på avenyns lördagsleende gata, vad är det som gör stegen så osäkra, så motvilliga?
att veta att en kan bli fullt lika så omtyckt utan alla vardagsval och yta, att det inte spelar någon roll vilka kläder pryder min operfekta kropp eller om sminket är på eller utsmetat eller inte där alls, det spelar ingen roll om måltiderna är regnbågsfärgade eller vita med lemoncurd, det spelar ingen roll om det är rock n'roll eller lucy rose. det är mina leenden, min energi, hur jag talar med människor och hur jag tar emot deras ord. hur jag vågar, och hur jag berättar när jag inte gör det. det är det som gör mig omtyckt här, och det är det jag vill försäkra mig om att jag vet innan haven krossas och sverige entras igen. att jag är älskvärd allra längst inne.
jag berättar om hur jag känner mig osmart. hur betygen finns på papper men att lärarens ord inte sparats i mitt minne. hur jag flöt förbi som ett moln av prestationsångest och hur sjukdomen svävade med mig under alla de där år som en lär sig sådant en borde veta nu. but that doesn't mean you're not valuable. säger M. och jag lovar att bära med mig det där. att jag är faktiskt värd ändå. trots a-l-l-t. så klokt, så klokt.
hur tackar man för något som betytt mest av allt? hur avslutar man ett kapitel i det verkliga livet? att skriva, det faller mig enkelt. att stänga dokument som att stänga böcker, för sista gången. det går. en kan alltid öppna dem igen, köpa dem, äga dem, böckerna. liksom minnena i mitt innre. men det verkliga farväl:et. att kramas så fort att en saknar värmen redan sekunden senare. och hur kramar man en stad egentligen? ett liv? en tid? ett minne? för även om jag öppnar boken igen så är verkligheten inte densamma som sist. det är aldrig så. ett äventyr tar slut, det går aldrig att återfå. vilka böcker vill jag öppna igen? M. och självkärleken. pure café och co. och den lilla typografi-butiken. utsikten över staden och bergen. och att känna sig fylld på det allra dyrbaraste i livet under en promenad förbi körsbärsträden och att finna lyckoruset vi vattenfallet.
adjö. två veckor här och jag är redan starkare. ett mål jag ville uppnå. och jag fortsätter klättra. but we'll see eatch other soon again. i'll be back here for a couple of hours on thursday. let's have coffee.
stanna.
2015-09-21
det har gått en vecka och en dag sedan jag anlände till christchurch. under denna vecka har jag varit med om så mycket finheter, så himla mycket finheter, att mitt hjärta nästan hoppar ur skinnet vid bara tanken.
promenaderna, löpturerna och bergen. utsikten över hav, misty mountains, min och louise lunch på the smiths, att sitta brevid m framför brasan med hundarna och tänka att "jo, såhär kan en ju ha det". ambika som varit så fin och bjudit på banankaka, indisk gryta och yogalektioner. aron som kommer ut med en kopp kaffe i solnedgången och blickar ur på det där mystiska sättet. han är en mystisk man, aron. och m, igen, som är så fin vid mig att det inte är klokt. blyg, men framåt, osäker, men modig. i bland pirrar det i magen. i bland önskar jag att jag var kär i honom.
i dag sitter jag på ett nyfunnet favoritcafé söder om staden. jag har aldrig sett så mycket gott på en meny förut. hur mycket veganskt som helst. och jättegott kaffe. jag har slutat tänka att jag ska vara en sådan som inte dricker kaffe. jag måste få unna mig det i bland. en kopp riktigt gott svart barista-kaffe. det och bergen och haven är det bästa jag vet.
vädret i christchurch denna vecka är inte drömmen. det är blåsigt och kallt. så kallt att jag varje natt tror att det är min sista och förkylningen smyger sig på i form av huvudverk och en rispig hals. så jag bestämmer mig för att tillbringa veckan inomhus i stället. på alla stadens caféer.
jag skriver mycket. små ord i anteckningsblock, mobiltelefonen, sms och mail. i dagboken, på kvitton och i mitt huvud om nätterna när jag målar framtidsdrömmar innan jag ska sova. john blund kommer alltid före jag kommer till slutet. jag får aldrig veta om det var en bra idé eller inte, att följa den där stigen, vägen, drömmen.
när jag kom hit trodde jag att jag skulle stanna här i tre månader. sedan MÅSTE jag ju hem, tänkte jag. mamma och pappa vill så gärna att jag kommer till jul, och så måste jag ta igen de där kurserna jag hoppade över i våras, innan jag fortsätter på programmet i höst. det måste jag ju. de där kurserna ja. i går kikade jag in på min gamla klass facebook-grupp. de beklagade sig, över kurser och kursinnehåll och röriga lärare och hur tufft det var. powerpointpresentationer och tjocka böcker. det skrämmer mig. jag som var så sliten i våras. vad smart jag är ändå, som tog resan i stället för plugget. det var det bästa för själen. för min själ börjar läka här. där hemma rivs den i stycken för varje läxa och plugg, så som den gör för varje kille och dejt. jag vill inte bli sådär sliten igen. jag tänker. måste! måste. måste?
det började som tre månader. men nu tänker jag något helt annat. förlåt, mamma och pappa. förlåt, men jag är inte redo att komma hem än. sluta på topp är inte ett uttryck jag tänker använda mig utav på den här resan. jag lär mig nya saker om mig själv varje dag och trots gårdagens tårar så älskar jag den här vardagen så mycket mer än vad jag älskat livet i sverige på åh. så. länge.
jag tänker att jag vill skriva. det är mitt drömyrke. skriva. jag sitter här med meditationsmusik i öronen, dricker kaffe och äter någonslags magisk vegan-eko-chia-mango-kokkosgrötshistoria (en magisk sådan) och tänker att allt jag vill är caféer och skriverier. (och bergstoppar). det har alltid varit så. och jag skulle kunna skaffa mig ett jobb här. skriva till tidningar på distans mellan rasterna. på ett café skulle jag jobba. och på helgerna skulle jag åka till utsikterna, vyerna. till bergen. med louise, aron och M. jag är så kär i livet här. jag är mig själv när jag är här. jag gråter när jag tänker på att jag ska åka hem till jul igen för jag tycker inte längre att hem är mitt hem. hem är där jag är. oavsett om det är berg, dal, caféer, en s-v-i-n-kall säng eller en yoga-lektion.
det ända jag saknar. DET ÄNDA jag saknar. i sverige. i det som jag refererar till som hem. det är mina vänner och min familj. mamma och pappa och jenny, morfar, och mormor, och farmor. åh, älskade farmor. tänk om jag stannar här för länge och aldrig får se dig igen? farmor. älskade du. hela min värld skulle rasa samman om jag inte fick krama dig en sista gång. hela min värld rasar vid bara tanken. rasar. rasar. rasar.
så vad gör en? när en känner så här. vad gör en? en tar dagarna som de kommer. veckorna. och så får en se under tiden, vägen. känna efter.
jag kan inte lova någon någonting alls. varken till familjen och farmor, till vännerna-där-hemma såsom M och louise.
det ända jag kan lova är att lyssna. lyssna på hjärtat. för det är nämligen så, att många människor kan smyga sig in i dina tankar, i ditt sinne. men bara de som verkligen är värda att lyssna på kan tränga sig in i ditt hjärta. och än så länge är det bara jag där. jag och en röst som säger stanna.
inte helt hundra.
min andra vecka i christchurch börjar regnig och kall. det är dåligt med värme i huset. jag fryser jämt och sover med alla filtar och lakan jag kan få tag i. vi sitter länge vid brasan om kvällarna, M och jag. tittar på kriminalare, gosar med varsin hund och småpratar om allt från det djupaste smärtorna till drömresor och hundnamn. det är fint. en fin vän, det där. kommer sakna när jag flyttar vidare på måndag. minsann. | ☼☽
förutom gos med hundar, öppen brasa och fina inneboende-kamrater så vill jag mest i från huset om dagarna. det är lite olika anledningar, men det tar vi en annan dag. nu vill jag prata om något BRA. väldigt bra faktiskt!!
M har praktik på universitetet i christchurch och med honom får jag sjuss i utmärkt tid varje morgon för att börja dagen på ett gym/fik som hittils blivit mitt bästa häng i staden som jag inte trodde jag skulle falla så för som jag gjort nu. fina christchurch, vad du tar hand om mig väl trots allt.
gymmet mint och pure café håller till i samma byggnad vilket passar perfekt då jag kan börja dagen med ett spontant vad-kroppen-vill-i-dag pass innan jag slår mig ner och äter en v ä r l d s g o d frukost. varning: följande bilder kan ge dig ökat hunger och salivproduktion i munn.
i tisdags såg min frukost lite ut såhär!! en magisk chia-havre-mango-pistage-kokos-frukt-historia samt en kopp supergott kaffe som fick händerna att skaka av koffeeinet (så blir jag av kaffe, älskar det, men kroppen blir alldeles till sig). organic and vegan? y-e-s please!
ljust och fint. tycker att inredningen gör ungefär sextiofem procent av cafféer. sedan är tjugo procent maten och kaffesmaken, fem procent musiken (och volymen, minnuspoäng på detta café som spelar jättehög musik som ska räcka för både cafégäster och gymmisar) och fem procent personal. och här är personalen verkligen underbart trevlig. hejja kiwis, så himla trevliga prick jämt.
en frukost, en dröm.
i hop med mitt förtärande utav denna trevliga skapelse läser jag böcker och magasin på min ipad, den jag förövrigt skriver detta inlägg från, samt hanterar bank-ärenden och skriver om sånt som känns. ett resetips! dator är tungt, ska du vara borta kortare än 8 månader så ta en ipad i stället! SUPERSMART. tack mamma, för att du övertalade mig.
just nu läser jag en bok som heter inte helt hundra av caroline heiner. s å b r a. den beskriver alla mina kärleksrelationer samt mitt förhållande till kärlek på pricken och jag kan knappt vänta tills slutet och se hur huvudkaraktären löser det här med kärlek alltså, för jag lyckas minsann inte med det, jag skulle själv behöva alla världens råd som finns ungefär. är det någon annan som har läst, eller läser denna bok så säg! skulle gärna vilja ha en bok-kompis att diskutera den med. ♡ | pure café alltså. hit ska jag i morgon igen. och på fredag! vilken lyx! ha det fint! puss
förutom gos med hundar, öppen brasa och fina inneboende-kamrater så vill jag mest i från huset om dagarna. det är lite olika anledningar, men det tar vi en annan dag. nu vill jag prata om något BRA. väldigt bra faktiskt!!
M har praktik på universitetet i christchurch och med honom får jag sjuss i utmärkt tid varje morgon för att börja dagen på ett gym/fik som hittils blivit mitt bästa häng i staden som jag inte trodde jag skulle falla så för som jag gjort nu. fina christchurch, vad du tar hand om mig väl trots allt.
gymmet mint och pure café håller till i samma byggnad vilket passar perfekt då jag kan börja dagen med ett spontant vad-kroppen-vill-i-dag pass innan jag slår mig ner och äter en v ä r l d s g o d frukost. varning: följande bilder kan ge dig ökat hunger och salivproduktion i munn.
i tisdags såg min frukost lite ut såhär!! en magisk chia-havre-mango-pistage-kokos-frukt-historia samt en kopp supergott kaffe som fick händerna att skaka av koffeeinet (så blir jag av kaffe, älskar det, men kroppen blir alldeles till sig). organic and vegan? y-e-s please!
ljust och fint. tycker att inredningen gör ungefär sextiofem procent av cafféer. sedan är tjugo procent maten och kaffesmaken, fem procent musiken (och volymen, minnuspoäng på detta café som spelar jättehög musik som ska räcka för både cafégäster och gymmisar) och fem procent personal. och här är personalen verkligen underbart trevlig. hejja kiwis, så himla trevliga prick jämt.
en frukost, en dröm.
i hop med mitt förtärande utav denna trevliga skapelse läser jag böcker och magasin på min ipad, den jag förövrigt skriver detta inlägg från, samt hanterar bank-ärenden och skriver om sånt som känns. ett resetips! dator är tungt, ska du vara borta kortare än 8 månader så ta en ipad i stället! SUPERSMART. tack mamma, för att du övertalade mig.
just nu läser jag en bok som heter inte helt hundra av caroline heiner. s å b r a. den beskriver alla mina kärleksrelationer samt mitt förhållande till kärlek på pricken och jag kan knappt vänta tills slutet och se hur huvudkaraktären löser det här med kärlek alltså, för jag lyckas minsann inte med det, jag skulle själv behöva alla världens råd som finns ungefär. är det någon annan som har läst, eller läser denna bok så säg! skulle gärna vilja ha en bok-kompis att diskutera den med. ♡ | pure café alltså. hit ska jag i morgon igen. och på fredag! vilken lyx! ha det fint! puss
naked - sera cahoone.
världen, jag lever!! och jag lever så. himla. mycket. i något som känns som en dröm, men som samtidigt är det verkligaste jag någonsin varit med om. och, åh. ♡ | nu ska jag berätta om en dag i förra veckan, då jag såg det vackraste jag någonsin skådat. naturen är sannerligen magisk. tror minsann att jag har det i generna jag. att naturen är min. inte staden. stressen som bott i mitt bröst är borta. och alla hjärnspöken har flygit sin kos för länge sedan.
klockan tre, jag tror det var i torsdags, så gick jag ut på en löptur. jag började springa på harry ell track, en track jag inte visste vart den skulle leda, bara att många kiwis (nya zeeländare) brukar ta sig dit för dagens löptur.
jag trodde verkligen att jag sprang en slinga som skulle, efter kanske en mil eller så ta mig tillbaka hem till harry ell tracks början igen. men så kom jag till en korsning. ett vackert timmerhus, en slingrande väg upp mot bergen, och så en ofattbart magisk utsikt. o-f-a-t-t-b-a-r-t. ♡
de tankar som plötsligt slår mig när jag är uppe bland bergen, ser ut över haven. över det naturliga, är hur onaturlig jag själv är. eller snarare, hur onaturlig jag har varit. jag tror inte jag har varit mig själv på en alldeles för lång tid nu. jag kan nästan inte minnas när jag senast kände mig helt okej i mitt eget skinn.
tänk dig en vardag utan din klädstil, dina prylar, dina vänner, allt det där som hör till det "riktiga". dit vanliga liv. så är min vardag nu, och det är spännande att se vem jag är under allt det där. jag bor med jättefina människor. jag ser vacker natur varje dag. jag har nästintill samma kläder varje dag och inte mer smink än ett vift med rougen. mediterar. skriver. pratar med den utav boendekamraterna jag kommit lite extra närma. går på yoga. följer inga sociala medier. gör mina gena musikval. först trodde jag att jag avskärmade mig från verkligheten genom allt det här. men kanske är det så, att det här är verkligheten? det riktiga.
ett utav mina allra största mål med denna resa var att lista ut vem jag var under all yta. utan stilen, omgivningen, miljön, människorna, medierna, rösterna, vanorna. vem är hannah allra längst innuti? henne vill jag älska. men jag gör det inte ännu. | jag börjar tro att de känslor jag upplever här är inte en avskärmning från verkligheten. att det faktiskt är det verkligaste jag vet. nu ska jag lyssna vidaret på naked (se rubriken) och göra mig i ordning för en ny dag i NZ, i en ny vecka. om förra veckan var den bästa i mitt liv. undra vad den här veckan blir då? och ni då? vad tror ni är det verkliga? hjälp mig gärna med mina grubblerier. vore fint. ♡ puss
det vanliga livet.
alltså, om det där att försöka smyga sig in på det som en ska kalla verkligheten. här på andra sidan jorden får jag bara små små glimtar av det som ska föreställa mitt, så kallade "vanliga liv, riktiga liv" genom bloggar, instagram, klassisars uppdateringar på facebook och små stories från vänner om deras vardagar på hemmaplan.
på samma dag som jag går en tolv kilometers hiking-tur över berg och dalar, smakar vatten ur den renaste bäck, diskuterar kommande äventyr med nya ansikten dricker de där hemma (kanske även du?) kaffe i deras retro-inträdda lägenhetskök, klämmer på klänningar i favoritaffärer och läser på tidningsomslag om världens och landets alla händelser. sådant som jag också skulle göra, om jag var där. sådant jag kommer göra. i sinom tid.
men jag är inte redo för det där ännu. jag kan inte fara tillbaka över haven för att komma tillbaka till samma liv och vardag, tankesätt och tyckande. och jag bestämmer mig, under den sista kilometern, som går rakt genom sagan om ringen-skogen att jag inte kan, jag kan bara inte, åka tillbaka till Sverige igen, utan att ha lärt mig andas, lärt mig leva, lärt mig älska livet där såsom jag lärt mig älska det här.
jag vill finna mina värderingar, tycka att de är tydliga och klara, finna ett tankesätt, som styr mig rakt i stället för runt. så jag kan njuta igen av kaffet i retro-köket, leende välja klänningar på beyondretro och passera förbi tidningskiosken med enkla andetag.
det är min insikt i dag. en dag som förövrigt kan ha varit den bästa i mitt liv, liksom denna vecka varit. men det återgår jag till en annan dag. puss hjärtan mina, följ era drömmar, lyssna innåt och hör din vilja, det är något som ropar på dig, stanna där du hör det, och lyssna tills rösten hörs tydligt och klart.
Q & A - del I.
☼☽ ☯ ☮ ♡
svar: ja, jag reser ensam. eller, får jag kalla det självsam? från början skulle jag egentligen haft med mig klara som sällskap, men när hon beslutade sig för att börja plugga i stället så tänkte jag men då reser jag väl själv då! och så blev det så. en måste mellanlanda någonstans när en ska till NZ, och eftersom jag föddes där så tyckte jag det passade sig ypperligt att spendera några extra dagar i singapore när jag ändå var där. det blev tre underbara och väldigt, väldigt varma dagar.
väl framme här i NZ har jag inte helt och hållet beslutat mig för exakta detaljer, inte ens om när jag kommer hem, men jag har en ungefärlig vision över hur resan ska se ut, och jag tycker om att utgå efter den för att sedan kunna ändra lite längs vägen. men det börjar här, i christchurch där jag ska spendera de kommande tio dagarna innan jag äventyrar vidare igen!
fråga: hur var det att boka boende genom airbnb? kändes det tryggt? hade du ett eget hur eller bara ett rum i ett hus?
svar: att boka boende genom appen airbnb är så himla enkelt, smart och ja, tryggt! genom att utforska appen kommer du själv se att det finns både ett eget rum, ett eget hem, eller ändast en säng som alternativ att söka efter när du letar ditt äventyrshem!! för trygghetens skull kan du även läsa rekomendationer från andra som bott på samma ställe, vissa har inga rekomendationer alls, vissa har jättemånga. men att äventyra är också att ta chanser i bland. ett boende kan vara fantastiskt, eller mindre bra. det vet du inte förräns du provat! själv är jag supernöjd och har träffat otroligt fina personer genom mitt airbnb. så h-i-m-l-a mycket bättre än hostel, tycker jag!!
fråga: hur mycket tror du en bör ha sparat innan en åker? och har du några tips när det gäller packning? NZ verkar helt magiskt! vad är ditt första intryck?
svar: det där med pangarna beror helt och hållet på vad du vill ha för slags resa, samt hur länge du vill vara borta men när det gäller NZ brukar en säga 10.000 per månad, och då är det inkluderat (förutom boende, resa, mat och dylikt) många, många aktiviteter. allt från bungyjump till helikopterflygning och jag vet inte vad. själv kan jag inte säga så mycket efyersom jag inte varit borta mer än en vecka (hur knäppt? känns som så mycket mer!!) men det är hur som haver det måttet jag planerar min resa utefter.
packningen ja, själv packade jag superlite! jag rensade ut cirka alla mina kläder och prylar, ja ungefär hälften av mina ägodelar har jag sorterat bort innan resan. det var så skönt. jag älskar att leva minimalistiskt och det är kanske därför jag har cirka INGA kläder med mig? jag har en sjuttiofemliters rygga men den väntar ännu på att fyllas. träningskläder samt tre olika "outfits" är ungefär det jag har i väskan i klädväg. väl hemma ska jag försöka ta en bild samt göra en utförlig beskrivning angående vad jag hade med mig - och vad jag lärt mig i efterhand var bra/mindre bra att packa med sig. to be continued, så att säga.
och ja, NZ är M A G I S K T. fantastisk vacker natur, otroligt trevliga människor, höga berg, grönskande dalar, glittrande sjöar och än är det faktiskt bara början. en vecka på resande fot och jag är redan mycket förtjust i nya zeeland och christchurch. och då säger de att jag inte ens har varit i närheten utav vad jag kommer få skåda längre fram under min resa. åh.
fråga: ska du resa runt i nya zeeland eller vara på ett ställe? hur bor du under resan? hostel?
svar: som du kanske förstått utifrån svaren ovan så ska jag resa runt. jag börjar med två veckor här i christchurch för att sedan resa vidare genom hela sydön, och därefter nordön. och som du också har förstått bor jag, än så länge inte på hostel utan i ett rum jag hittat via appen airbnb. tips!!
fråga: vill du tipsa om fler appar/anslagstavlor/communitys för platser och happenings att besöka? läste på din instagram att du till exempel varit på en yoga-klass, hur fick du reda på den?
svar: åh! vet ni vad, när jag är tillbaka i sverige igen (alltså vid en dator igen, inte vid en ipad som nu) så ska jag minsann skriva ett gäng utförliga guides och listor med tips för alla framtida travellers!! var bara tvungen att säga det. en väldigt peppande idée tycker jag, eller vad sägs? hur som haver, jag hittade min information främst på tre ställen: ett. facebook. det finns en grupp som heter svenskar i nya zeeland där du både kan få svar på dina frågor samt läsa om andras resor och till och med hitta resekamrater!! här om dagen lunchade jag exempelvis med en svensk tjej som också har hamnat här i lilla (men ack, så underbara) christchurch som jag lärt känna via snz-gruppen. så roligt!! två. pinterset. efter att ha läst en väldans massa om olika resemål och to-do's i snz-gruppen sökte jag upp dem på pinterest.com. exempelvis kunde jag söka på en stad, ett berg eller ett specifikt café just för att kika hur det ser ut och om det lockade mig (jag tycker ju om det visuella, som ni vet) och så pinnade jag det i min, än så länge hemliga pinterest-mapp. supersmart! tre. lonely planet. lonely planet är en bok där det finns allt, allt, allt du vill, behöver och borde veta om ditt resemål. en supersmart bok som verkligen är värda sina lagom dyra pengar. jag visste redan väldigt mycket om NZ innan jag for hit, så än har jag inte införskaffat boken. men däremot köpte jag mig ett exemplar inför min singapore-resa (det finns en lonely planet-bok för alla världens länder och storstäder, i princip) och den har jag använt mig supermycket utav. tips, tips!! verkligen. amazeballs.
när det gäller yogan så råkar det faktiskt vara så att min hyresvärdinna här i boendet är yoga-instruktör! ödet, någon? så himla fantastiskt. jag fick följa med till en utav hennes klasser, prova på att leka runt på det närliggand egymmet och så gick vi en promenad i parken ihop med solnedgången. åh.
en kopp te bland bergen.
det finns så många ord inom mig. | ord jag inte ens själv hunnit tänka. dessa dagar, elva kvarstående ska bli mina helande dagar. tänkar-dagar. bara-vara-dagar. än så länge har jag haft hektiskt med olika bestyr. men å andra sidan var det bara två dagar sedan jag ankom hit till chirstchurch. men i morgon ska jag bara sitta och se bortåt bergstopparna och tänka, skriva, dagdrömma och kanske inse att jag faktiskt gör det här. p å r i k t i g t. ✿
och så ska jag svara på era fantastiska frågor, såklart!! svar som inte bara kommer vara hjälpsamma för framtida travellers, utan även för mig. jag behöver själv veta svaren på de där frågorna, för helandets skull. åh, tack ska ni ha.
men för nu, låt oss kika lite på mina första vykort från christchurch! nya zeeland! första vykortet är en magiskt grönskande vy från mitt sovrum, och bilden ovan är från vardagsrummet där jag spenderat kvällen framför en rykande brasa med hundar och inneboendekamrater. g-a-l-e-t m-y-s-i-g-t.
första dagen i christchurch var det kyligt och krispigt. som en tidig vinterdag ungefär. eller höst. det här är vägen ner till mitt boende. det är ju inte vinter, utan vår här. ser du körsbärsblommorna? här växer även påskliljor och alla de vackraste blåa vårblommorna som jag tyvärr inte kan namnet på.
ett vykort från måndagens kvällspromenad. chashmere, heter stadsdelen där jag bor. hittade mitt hem i airbnb-appen, världens bästa app för att hitta billiga och spännande boenden över hela värden, till ett mycket värt pris!!
körsbärsblommor. den vårigaste blomman av de alla, kanske? och i dag kom verkligen våren. tjugofem grader varmt, hörrni! kanske en borde kalla det sommar då?
och solnedgången från samma kvällspromenad. magiskt. högt uppe ovan molnen. med bergstoppar vid horisonten. jag tror knappt att det är sant var gång jag ser ut över naturens skapelser. tappar hakan.
efter att inte ha ätit någon vettig frukost sedan resans början blev jag underbart glad av att få följa med min hyresvärdinna till en 'organic whole foods market' där jag köpte på mig ingredienser till frukosten ovan. mumma kardemumma. det var supergott vill jag lova!!
breakfast with a view. nej, hörrni. nu får jag inte sitta här och skryta mer. jag måste sova. läsa lite bok och sova. dagdrömma och sova. kanske landar jag snart och förstår att jag är här. känner mig svävande. vill bli jordnära. godnatt från andra sidan jorden. och tack igen för frågorna i gårdagens inlägg. fortsätt gärna fylla på om det är något mer som en undrar över. tycker så mycket om er alla som skriver. vi känns som världens bästa gäng allihopa. bästa, bästa. puss
dudeellen.
vykort från min sista frukost i sverige. boken, på bilderna är min resedagbok som jag var dag fyller med tankar, reflektioner, drömmar och bestyr från mina resor och äventyr här på andra sidan jorden. alltså, tänk, andra sidan jorden. hur knäppt?
yogis breakfast tea, plommon och soyghurt med banan, nötter, sesamfrön, dadlar, russin och kanel. mumma krademumma!! återkommer snart med uppdatering från min resa, så länge kan en klicka sig in på min instagram där jag uppdaterar var dag med tankar och vykort. @dudeellen heter jag där. och förresten! om en har några frågor om resan min så skriv nedan så svarar jag i ett separat inlägg. ha det fint! puss ☯
hannah, du vet hon med klänningarna.
DRESS TO IMPRESS | någonstans efter jul kom de in i mitt liv. byxorna. svarta tajta, ett par hade jag. hög midja och slimmade ända ner till vristerna. sedan kom de lite mer "baggy" varianterna. svarta, prickiga, orientaliska mönster och blommor. jag har många sådana nu. alla en storlek för stora, inga som sitter tajt. vad hände med klänningshannah? hon som nästan uteslutande bara had klänningar, och aldrig ett par jeans mer än någon gång i bland?
här om dagen konfronterade mamma och pappa mig med en tanke. jag förstod först då att jag hade gömt mig i byxorna. inte klätt mig i dem. tänk att ett komplex kan få ta över sådär. bli så stort. min pappa är nog den ända pappan i världen som önskar att hans dotter ska klä sig i lite mer tajta kläder. eller nej, inte tajt, snarare smickrande kläder! som klär en! inte gömmer! hannah med klänningarna fösvann så fort. jag försvann. hela våren försvann jag. men i augusti, då tror jag minsann att hannah började komma tillbaka igen.
att ha en syster har ju sina fördelar, om en säger så. i vår gemensamma garderob lägger vi kläder vi använder alldeles för sällan och då är det fritt fram för den andra att ta vad hon vill och bära. som den här klänningen till exempel! ursprungligen från hm, men köpt på myrorna, vill jag minnas.
alltså åh, vad jag kände mig FIN. klänningar, klänningar, klänningar. jag älskar ju mina klänningar! tanken mina föräldrar delade med mig var: gömmer du dig? i byxor och förstora tröjor och skjortor? och jag tänkte att ja, ja, det gör jag ju. gömmer figuren. gömmer hela mig. men inte mer. när jag kommer hem från min resa ska jag absolut låta klänningarna få plats i mitt liv. kan knappt vänta. jag älskar ju mina klänningar. jag känner mig som hannah i mina klänningar. ♥
som om jag vore i en disneyfilm.
SINGAPORE | dag ett, eller ja. det är dag två nu (lördagskväll, klockan är nio här) men vad jag tänkte visa, och berätta om är min allra första dag här i storstaden. då jag trodde jag vandrat in i ett disneyland, tränade upp min beslutsångest och grät fastän ingenting är sorgligt. mest jätteroligt och jätteläskigt på samma gång.
på en bro vid clarks quay. husen av pastell gör att allt känns lite som i en disneyfilm, som alice i underlandet ungefär! väldigt fint.
väl framme på mitt hostel tog jag ett par timmars vila innan jag gick ut på min första promenad i singapore. vandrade omrking i clarks quay i säkert två timmar i ett försök på att hitta någonstans att äta. det roliga är att clarks quay består nästan uteslutande av restauranger. det är snarare svårt att hitta ett ställe som det INTE går att äta på! det var mest jag som inte kunde bestämma mig. för många röster i huvudet, antar jag.
men, tillslut så! det blev ett svalt stopp på starbucks. inte riktigt ett "local hangout" café precis, men med aricondition, frukt, nötter, fri wifi och iskallt svalkande vatten så hade jag det himlans trevligt. läste bok, kikade på människor och skrev några hej-nu-är-jag-framme-mail till nära och kära i ett par timmar.
sedan gick jag ut och slog mig ner vid vattnet. försökte ta in allt. att lilla jag är ute i stora världen. det känns så himla mäktigt. oövervinnerlig, jag känner mig så himla oövervinnerlig!! och jag älskar det. lyssnade på min äventyrar-spellista och föll några tårar. det behövdes. hade så mycket känslor samlade i kroppen.
första dagen är nog alltid lite så. känslosamm. tidsskillnad, mycket intryck, en del saknad, en del nerver, en del lyckorus. grät tills tårarna slutade rinna och då åkte jag ut på vattnet!!
från pastellhus till skyskrapor, från 1800-talsfasader till globen tvåpunktnoll. vilken stad alltså. så himla mäktig. efter båtturen gick jag upp till hostelet och andades ut innan jag gick ut igen. på en kvällsprommenad. slog mig ner vid vattnet ännu en gån, och mediterade i tio minuter. det är en sådan stad som en kan göra det i. snäll stad. trygg stad. med blinkande lampor och varma vindpustar. det var nog den dagens höjdpunkt faktiskt. jag tycker om nätter.
ps. spelade in ett litet ljud-klipp om kvällen. tänkte att jag skulle dela med mig utav det, ska bara lista ut hur först! om en har något tips - dela gärna! har ej dator, allt blir lite klurigare då. hur som haver, nu ska jag sova. tusen kramar och pepprop till er alla! ta hand om hösten åt mig. puss
om lyckliga rutiner och nykärleken till det nya livet.
sista delen ✿ | jag har ju berättat om min första och andra vecka i septemberskövde. ett nytt liv hade startat. att flytta hemifrån och börja nytt plugg och lära känna en himla massa nya filurer var både super läskigt och det mest fantastiska jag var med om. den bästa hösten kallar jag den. och här är sista delen jag tänker berätta om.
om morgnarna åt jag gröt med höst-smaker och om kvällarna hoppade jag på cykeln min för att fara på diverse olika sorters favoritbestyr. det kunde till exempel vara indisk middag och äppelpaj i min fina vän elins kollektiv. eller en liten tapas-dejt på restaurang, eller en grillkväll som i en del av nollningen vi hade tillsammans med sveriges akademiska coacher, som alltså är den förening jag blev vice ordförande i senare.
om morgnarna åt jag gröt med höst-smaker och om kvällarna hoppade jag på cykeln min för att fara på diverse olika sorters favoritbestyr. det kunde till exempel vara indisk middag och äppelpaj i min fina vän elins kollektiv. eller en liten tapas-dejt på restaurang, eller en grillkväll som i en del av nollningen vi hade tillsammans med sveriges akademiska coacher, som alltså är den förening jag blev vice ordförande i senare.
men så kunde en stanna hemma om kvällarna också. och se på sagan om ringen med sambo-klara. jag har alltid uppskattat den filmen, men tack vare k som alltså är ett super-fan av både böckerna och filmerna blev jag som nykär och jag tror att jag säkert sätt filmerna tio gånger om sedan dess. älskar historik plus fantasy plus romantik plus magi. en underbar tillflykt från den allvarliga vardagen.
om helgens kvällar blev det ofta festligheter sådär i början av terminen. under den tredje veckan var det utklädningstema och jag var någon slags kombinerad superhjälte och en annan gång var jag hippie. det var där hippiehannah kom till, ett smeknamn jag ofta får sedan dess. fint!
under denna vecka kom pappa och hälsade på mig. jag började den dagen, en lördag med en promenad innan frukost. "morgonsol, höstkrisp och en tom lekpark ovan en kulle där jag slog mig ner och mediterade. jag gör det allt oftare nu för tiden och det ger mig, faktiskt, förvånande mycket lugn!!" - coffeeworl. | sedan kom pappa på besök. vi fikade på helensgården, gick en lång promenad då jag visade honom runt på alla mina favoritplatser, samt skolan och såklart min fina innergård där vi tog en fika i höstsolen.
" jag har nyligen införskaffat gymkort på stc här i skövde och det har betytt att jag och min världsbästa rumskompis klara har kunnat svettats och samlat massvis utav bra energi i form av yoga och bodybalance. två pass jag älskar, särskilt bodybalance som avslutas med en meditation där jag jämt fäller en flod utav välbehövliga tårar. " - coffeeworld.
på söndagen fikade jag hemma hos t. vi gjorde rawbollar och drack té och lyssnade på fin musik. jag hade funnit mina favoritpersoner, jag hade kommit i ro i rummet med kakelugnen, jag hade varit med om dansanta nätter och jag hade ägnat mer fritid åt meditation och yoga, höstpromenader och filmkvällar, och mindre åt höga krav och sociala medier. jag var nykär. stolt över att ha klarat av att flytta allldeles själv och fått så många fina vänner. alldeles själv! summan av kardemumman här är att en klarar definitivt mer än vad en tror. allting kommer bli bra. en dag hittar du dit du ska, och även om nykärleken en dag släcks så är just den där pirriga tiden alltid ett minne du kommer ha kvar. och på tal om pirrigheter och sånt som är minnesvärt, nu ska jag ut och upptäcka singapore botanical gardens, åh! ha det fint! ✿ puss
på flyget.
☮ ♥ | min nya resedagbok. köpte den på lexi papper i lund. märket är rifle paper. älskar den!
jag kan inte tro det. kan inte. jag är på ett flyg till singapore, helt själv. jag gör det på riktigt! jag tar tag i drömmarna. fimpade allt som var destruktivt och åkte till kastrups flygplats. i morgon landar jag och min lonely planet bok i singapore. staden där jag föddes. där ska vi upptäcka så mycket det bara går under min relativt korta vistelse, och sedan, på söndag åker jag vidare mot nya zeeland. magi. magi. magi.
it seems like a dream sjunger José Gonzales och jag kan inte annat än att hålla med. älskar orden. det känns som en dröm, ja, åh, ja. utanför flygplansfönstret vilar tunga moln. över haven. tror mig se båtar och tänker på hur långt det är ner, tänker på trehundrafemtio meter, den höjd jag ska hoppa bungyjump från. det är inte så farligt tänker jag. oövervinnerlig.
snälla, låt mig bara inte glömma det här. låt mig inte glömma hur jag en dag reste själv till andra sidan jorden. hur jag gjorde det själv. hur fantastisk jag är. mitt självförtroende hat vaknat. jag älskar livet igen!
om drömmen som blir sann.
✈ ✈ ✈ ✈ ✈
DRÖMMER JAG | ladies and gentlemen, it is time for take-off. om cirka tio minuter ska jag packa in min stora sjuttiofemliters-rygga i bilen och åka mot köpenhamn och kastrup flygplats. det är alltså dags nu. och jag är så himla, himla pepp! singapore blir mitt första stopp där jag ska mellanlanda och turista i två dagar innan jag flyger vidare mot nya zeeland. jag hinner inte skriva så mycket mer nu. har små mycket tankar jag vill dela. sånt som handlar om det jag lämnar bakom mig, det jag önskar att ha framför mig, om att komma över, om att bestiga berg, om tårar och om skratt. men för nu blir det ett tillfälligt hejdå, innan vi hörs igen. från singapore! tänka sig! ni vet väl att jag föddes där? japp, back to the roots. åh! är det här verkligen verklighet? ha det fint! PUSS
hannah, jag väntar på dig i göteborg.
onsdagstankar ☯ | förr var du mer en käraktär som då och då valsade förbi i min inre film men som aldrig riktigt stannat till. nu har du lagt dig till ro i mitt innersta.
var gång jag ser ditt namn eller blir påmind om dig så känns som sodastreamad sockerdricka, från topp till tå, ända ut genom armarna till fingertopparna, fingrar som vill röra. räkna. räkna fräknar. hålla din hand. röra. jag vågar inte tro på kärleken. den har svikit mig för många gånger. att du finns kvar när jag svävar i väg i mina orosmoln och på en resa högt över oceanerna gör mig varm.
att våga lita. jag har litat på för många förut. sådana som har sårat. svikit och sårat. jag har själv gjort det en gång. och jag ångrar det än i dag. all my tears has been wasted on another love, sjunger tom odell och jag tänker att det är pecis så. ändå har du lagt dig till ro i mitt innersta. och där ska du bo. där ska du få vara ända tills den dagen då vi får se sanningen. besvikelsen, så kan det vara. men inga tårar kommer jag att orka falla. jag kommer bara känna. uppgivenhet och ånger. eller så blir det kärleken. den kommer vara trevande. även om mina händer snabbt kommer finna sin vilja så vet jag inte om mitt hjärta kommer göra det. men det kommer vara okej. är det kärlek kommer du ha lärt dig att vänta på mig.
mitt livs bästa höst, hittills.
tisdag | och här kommer en liten fortsättning på det här lilla inlägget. en historia om min första tid i skövde och studentlivet som blev min nya värld för prick ett år sedan då jag började linjen psykologisk coach - kognitiv neurovetenskap och positiv psykologi. det är så härligt att drömma sig tillbaka, och bli påmind om allt det där fina som en lite glömt bort. det var kanske den bästa hösten jag varit med om, har aldrig mått så bra på insidan som då. jag var så jäkla lycklig med självförtroendet i topp och lugn ända in i de minsta vråerna i själen. ❥
"tacksamhet. ett lugn. något har hänt. och jag älskar det. jag känner mig mer hemma här än någon annanstans." ungefär så skrev jag om min andra vecka i skövde. mitt nya hem. hösten hade kommit till staden och trots att ingen jacka behövdes ännu startade jag var dag värmande med en kopp utav det höstigaste téet jag vet! garants gröna chai masala. TIPS, TIPS.
tog min fina cykel till skolan varje dag. rostig och rosa. och kånken fick såklart alltid följa med!! och som vanligt äts det havregrynsgröt till frukost. den här gången med kanel, valnötter och äpplen från vår lilla innergård. äppellunden.
lite såhär såg mitt rum ut. något jag alltid, alltid drömt om är att ha en kakelugn i mitt hem och så vipps hade jag en!! åh, som jag älskat det där rummet. möblerat om hit och dit. suttit i fönsterkarmen och kikat ut över parken. spanat på snöfallen och solnedgången bakom kullen. kunde inte fått ett bättre första flytta-hemifrån-hem.
ett vykort från innergården, eller äppellunden som jag kallar den. var där här om veckan och kramade hejdå till kerstin och lars, damen som bodde under mig och min hyresvärd. så fina människor.
jag träffade ganska snabbt på en väldigt trevlig man med blont ruffs, uppvikta jeans och markus krunegård i hörlurarna. men jag var alldeles för mån om i mitt nya liv och min nyfunna lycka för att våga se hur fin han faktiskt var. jag vet att en inte ska ångra saker men önskar ibland att jag inte rivit sönder allt på det där viset. inte på grund av rädsla. så dumt. skrev mer om det här.
lite såhär kunde jag se ut!! levde i vans, vinrött läppstift och slitna baggy-jeans. sensomrig.
"min superplugg-helg var så himla fin. jag hittar ju inte någonstans här ännu och kan därför inte gå mina tankepromenader om morgnarna utan tar cykeln istället. den här morgonen till ett litet berg där jag lät tankarna snurra bäst de ville. så handlade jag kalasfrukost på vägen hem. en himla bra start på dagen!!" - coffeeworld.
äppellunden. här kunde en sitta och plugga. åt äppleskivor samt frukt-och nötbröd med margarin, drack te och virade halsduken ett extra varv om min hals. andra gånger pluggade jag med mina klasskamrater. under nästan hela höstterminen var vi alla sammansvetsade och hängde som ett stort gäng. lite senare blev vi mer uppdelade, men än då tyckte vi om varandra. saknar dem lite grann. men är också lycklig över att jag - som jag alltid gjort - går min egen väg nu. i dag ska jag packa och handla det sista som behövs. pirr och pepp!! ❥
ps. tack så väldans för era fina ord angående det här inlägget. det känns så fint att mina innersta tankesnurr också intresserar er. vill så gärna börja blogga lite mer igen. det får mig att må så. jäkla. bra. orden kommer liksom ut. dokumenteras. och fotografierna jag jämt knäpper får ett hem. tack för att ni finns och läser. PUSS
ps. tack så väldans för era fina ord angående det här inlägget. det känns så fint att mina innersta tankesnurr också intresserar er. vill så gärna börja blogga lite mer igen. det får mig att må så. jäkla. bra. orden kommer liksom ut. dokumenteras. och fotografierna jag jämt knäpper får ett hem. tack för att ni finns och läser. PUSS
för universum bryr sig inte om cigarettbloss.
☮ ♥ ☮ ♥ ☮ ♥
bilder på mig från i vintras då jag hade ny frisyr. glömmer bort i bland hur fin jag kände mig i lugg ändå.
bilder på mig från i vintras då jag hade ny frisyr. glömmer bort i bland hur fin jag kände mig i lugg ändå.
en tanke som väller över mig. som gör mig stum där jag ligger i sängen. det är när en är nyvaken som de mest självklara tankarna kommer.
jag lever som om allting jag gör betyder. i huvudet finns en lista på krav som jag var dag måste uppnå för att vara en komplett människa, enligt mig själv. jag bockar av och känner mig lite bättre. lite mer värdig. värdig det liv jag fick för snart tjugoett år sedan. ett liv som jag i bland vill ska ta slut på grund av dess alla krav och svårigheter. svårigheterna kommer från kraven. och kraven sätter jag på mig själv.
det är jag som tillåter människor bli mer än förbipasserande karaktärer i mitt liv. det är jag som låter de hänga kvar fastän de inte längre spelar någon roll. de finns inte längre med i manuset. så varför dyker de upp i mina tankebanor? deras läppar. deras hud. deras ord som gjorde mig leende. deras svikande beteende.
allt jag önskar är att de sköljs bort. jag älskar att bada. men blir mer och mer besviken var gång jag kommer upp ovan ytan och fortfarande bär på allt som lika gärna skulle kunna kallas smuts. som de cigaretter jag röker. en i månaden. stannar upp en sekund och tystnar på den soliga uteserveringen där jag och vännerna sitter. blossen är var och än ett självdestruktivt andetag. nu är det okej att vara smusig, säger jag och tar ett bloss till. tänka sig att, när en dyker upp från en sekunds frihet under vattenhytan blir illa berörd över att namnen fortfarande finns kvar i tankarna, när vatten är frihet och att simma är, för mig ett utav livets lyckligaste bestyr, men att en cigarett, att dö långsamt är det ända som tillåter mig att vara smutsig. oren. att ha våra kyssar kvar som minnen på min näthinna. att ha mina felsägningar och elaka ord som undantag. när det, efter ett dopp i det blå kallas för ännu en idiotisk sak jag gör i min vardag.
jag vill inte röka. jag vill inte vara smutsig. jag vill inte tycka att jag är smutsig och därför inte behöva röka för jag har ingen smutsighet att tillåta mig hålla om. jag vill att deras namn ska försvinna ur mitt innre. bli lika lite betydelsefulla som dammet som fyller rummet när vi inte ser. endast om solen skiner rakt på dem blir en uppmärksam på dess existens. endast då kan jag tillåta mig själv att ägna en extra tanke åt dem. när de står där, mitt på torget en augustikväll och samlar kvällssolens strålar i deras kalufser och lockar.
jag är en liten själ i ett stort universum. det är en sådan övermäktig tanke, egentligen. jag känner mig fullkomligt idiotisk när jag påminns om hur stora jag gör mina problem som egentligen är så små. att kroppsdelar, felsägningar, andra människors åsikter, borttappade prylar och allmän eller innerlig oreda ska få växa upp och kväva hela mig. universom är så stort och om en tittar högt där uppifrån så skulle en inte lägga märke till den där lilla själen som rivs sönder. lilla mig och alla mina problem som egentligen bara är cigarettbloss men som känns ändå känns som en undergång.
de krav jag sätter på mig själv, de krav jag tror att andra vill att jag sätter på mig själv, de ska jag radera. likaså ska de som inte längre finns med i dagens manuskript raderas. det räcker med mig. jag ser framför mig en stjärna i universum. den är jag. den är min själ. men den lyser först när den är lycklig. den lyser först när det är enkelt att leva. enkelt att känna. enkelt. att. känna. lycka.
jag är en liten själ i ett stort universum. men jag vill vara en stjärna. med ett hjärta som klappar i hälsosam takt och bara brusar upp över sådant universum också skulle reargera på. jag vill känna mig fjäderlätt. jag vill känna mig självklar. en självklar stjärna på midnattshimlen. jag vill känna mig levande.
allt jag önskar är att de sköljs bort. jag älskar att bada. men blir mer och mer besviken var gång jag kommer upp ovan ytan och fortfarande bär på allt som lika gärna skulle kunna kallas smuts. som de cigaretter jag röker. en i månaden. stannar upp en sekund och tystnar på den soliga uteserveringen där jag och vännerna sitter. blossen är var och än ett självdestruktivt andetag. nu är det okej att vara smusig, säger jag och tar ett bloss till. tänka sig att, när en dyker upp från en sekunds frihet under vattenhytan blir illa berörd över att namnen fortfarande finns kvar i tankarna, när vatten är frihet och att simma är, för mig ett utav livets lyckligaste bestyr, men att en cigarett, att dö långsamt är det ända som tillåter mig att vara smutsig. oren. att ha våra kyssar kvar som minnen på min näthinna. att ha mina felsägningar och elaka ord som undantag. när det, efter ett dopp i det blå kallas för ännu en idiotisk sak jag gör i min vardag.
jag vill inte röka. jag vill inte vara smutsig. jag vill inte tycka att jag är smutsig och därför inte behöva röka för jag har ingen smutsighet att tillåta mig hålla om. jag vill att deras namn ska försvinna ur mitt innre. bli lika lite betydelsefulla som dammet som fyller rummet när vi inte ser. endast om solen skiner rakt på dem blir en uppmärksam på dess existens. endast då kan jag tillåta mig själv att ägna en extra tanke åt dem. när de står där, mitt på torget en augustikväll och samlar kvällssolens strålar i deras kalufser och lockar.
jag är en liten själ i ett stort universum. det är en sådan övermäktig tanke, egentligen. jag känner mig fullkomligt idiotisk när jag påminns om hur stora jag gör mina problem som egentligen är så små. att kroppsdelar, felsägningar, andra människors åsikter, borttappade prylar och allmän eller innerlig oreda ska få växa upp och kväva hela mig. universom är så stort och om en tittar högt där uppifrån så skulle en inte lägga märke till den där lilla själen som rivs sönder. lilla mig och alla mina problem som egentligen bara är cigarettbloss men som känns ändå känns som en undergång.
de krav jag sätter på mig själv, de krav jag tror att andra vill att jag sätter på mig själv, de ska jag radera. likaså ska de som inte längre finns med i dagens manuskript raderas. det räcker med mig. jag ser framför mig en stjärna i universum. den är jag. den är min själ. men den lyser först när den är lycklig. den lyser först när det är enkelt att leva. enkelt att känna. enkelt. att. känna. lycka.
jag är en liten själ i ett stort universum. men jag vill vara en stjärna. med ett hjärta som klappar i hälsosam takt och bara brusar upp över sådant universum också skulle reargera på. jag vill känna mig fjäderlätt. jag vill känna mig självklar. en självklar stjärna på midnattshimlen. jag vill känna mig levande.
jag är en liten själ i ett stort universum. allt jag gör betyder, på samma gång som det intg gör det. en tanke som väller över mig. som gör mig stum där jag ligger i sängen. det är när en är nyvaken som de mest självklara tankarna kommer, sådana som förändrar och får en att förstå. och i dag förstår jag. jag förstår att den enda som stoppar en sjärna från att lysa är den själv. och jag vet inte hur, det får jag reda ut i morgon, men jag vet att jag ska. fimpa cigaretten, fimpa alla krav. göra mig fjäderlätt. så att jag kan lyfta från jordens yta och bli en del av den magiska midnattshimlen. bli en stjärna som universum ser. vakar över. en fri själ. en egen karaktär. med ett manusskript hon skapat alldeles själv.
universum bryr sig inte om cigarettbloss.
universum bryr sig inte om cigarettbloss.
nu börjar det.
de kommande månaderna kommer den här bloggen bli väldigt mäktig för mig. jag planerar på att skriva ner allt som känns och har känts. saker som ömmar, sår som svider och människor vars röster som ännu ekar i mitt huvud. allt jag behöver komma över måste det få skrivas om. och det jag upplever, det jag känner allra längst in på det innersta vill jag skriva om. om det så chockar den som läser eller om det är absolut och fullkomligt ointressant så måste det få skrivas om.
kanske är det att ta i, men jag ser verkligen den här resan som ett slut och en början. en vet kanske om mina tidigare dalar. jag har inte brytt mig om att få diagnoser på vartendaste litet pang, men utbrändhet och depressioner känns. och allt utgår någonstans från den där ätstörningsdiagnosen, ett papper som en dag lades i min sjukvårdsmapp och som inte blivit sönderrivet sedan dess.
mina föräldrar önskar sig i julklapp att jag kommer hem i december igen. det blir tre månader. själv har jag en biljett, som visserligen är ombokningsbar men som inte tar mig till sverige förrän i april, tvåtusensexton. i nya zeeland är det sommar i januari-februari. och den vill jag gärna uppleva. och av någon mycket underlig anledning känns det lite som ett underlag att fara hem tidigare än så. fastän jag jämt säger att det faktum att jag kommit i väg i sig är en fantastisk resa, och ett stort steg. jag ska försöka att lära mig se mer innåt, och utgå från vad jag själv vill, och är redo för. kanske stannar jag i en vecka, kanske i ett år. vågar inte bestämma mig mer än så.
jag är hur som haver väldigt tacksam för att jag har ett egen liten värld att komm hem till. vänner skola jobb familj släkt framtid och till och med en kärlek som inte är en kärlek än men som också, om så bara litegrann finns i visionen om vad jag ska fylla mitt liv med när jag kommer till sverige igen.
nej, nu ska jag resa. jag ska se vackra vyer tänka fundera le meditera ha roligt skriva läsa böcker och promenera. jag är så otroligt redo, peppad och, när jag tänker på det, resan och vad jag vill med den; glad. jag har inte varit glad på länge. visst har jag skrattat, visst har jag kramat, visst har jag känt lyckorus. men det var himla länge sedan jag känder mig sådär riktigt glad. jag kan inte minnas senast faktiskt.
jag kan inte hjälpa det. det sitter i mig. i mina nervbanor och i mina gener.
på högskolan, i en kurs i neurovetenskap lärde jag mig hur det finns en depressionsgen. en gen som, på ett sätt som jag inte just nu kan minnas gör att det är lättare för vissa människor än andra att drabbas av depression och nedstämdhet. min syster och jag diskuterar ofta vårat innersta, och hur vi liksom kan tycka att någonting är, men inte riktigt känna det. saker kan vara underbara, men innuti känns det tillstundom mycket mörkt. tänk dig en blommande, grönskande äng. gräset doftar och små droppar av nattens regn glimmar utav de strålar som solen skänker på trädens alla blad. blommorna doftar också. ett täcke av regnbågsfärger. violer, lavendel, stora solroser, valmo, röda rosor, pelagonier, pioner och en spegelblank damm där de mest otroliga näckrosor simmar ovan det renaste vatten du sett.
tänk dig att du tittar ned under jorden, där rötterna till regnbågsängen gror är jorden mörkare och ännu längre ner under ytan blir allting så mycket kallare och mörkare. jorden blir hårdare. svalare. för varje sekund du färdas ner under jordens yta blir din hud knottrigare då all luft omkring dig blir kallare. kvavare. tills du kommer till kärnan.
nu må detta vara en ganska så målande bild. och den visar mest de extremaste stunderna. men det är lite såhär det är. jag har mycket svårt att känna en otrolig lycka, genom att bara leva ett "helt vanligt" liv. jag mår inte bra av att vara alldeles för uppkopplad vid sociala medier, jag klarar inte av att visstas i alla typer av miljöer och stress påverkar mig mycket mer på det jupaste innre, än hur jag agerar utåt. nedstämdheten har "hjälpt" mig hamnat i självdestruktiva situationer, även relationer. och det är dags nu, att jag odlar med en betydligt varmare jord. en mer äkta jord. regnbågsängen är ett konstverk. det fantastiskt gröna gräset är i själva verket ett konstgräs. solrosorna av plast. näckrosdammens vatten är egentligen en skiva av plast som skapar en illusion av vatten. den kalla jorden gör att lycka inte kan odlas, hur mycket solen än skiner på träden vissnar löven alldeles för snabbt. de hinner inte ens bli gula. sådär guldigt, glimmrande, höstigt gula.
syftet med min resa är inte så mycket att besöka hobbiton, hoppa bungyjump, simma med valar eller bestiga berg. självklart vill jag göra allt det där, mer än gärna. men det viktigaste är inte vad jag upplever, utan vad jag känner. syftet med min resa ÄR att gå in på mitt allra innersta och börja odla för en lycka som är på riktigt. om det så är det sista jag gör så ska det vara så. jag vill göra mig glad igen, och det är nog därför som det är så självklart för mig att göra den här resan själv, egentligen.
trots det, så hoppas jag att ni, dryga tusentalet som följer och läser min blogg varje dag vill följa med mig. vill höra, se, läsa och lyssna på min resa. även fast den är mer innerlig. att skriva har länge varit min bästa medicin och att jag i just detta nu låter några tårar tränga fram ur ögonvrån är ett starkt tecken på det. nu börjar det. om fyra dagar sitter jag på planet, om fyra dagar är jag på väg. nu börjar det. förändringen. förbättringen. att bli glad, igen.
jag är hur som haver väldigt tacksam för att jag har ett egen liten värld att komm hem till. vänner skola jobb familj släkt framtid och till och med en kärlek som inte är en kärlek än men som också, om så bara litegrann finns i visionen om vad jag ska fylla mitt liv med när jag kommer till sverige igen.
nej, nu ska jag resa. jag ska se vackra vyer tänka fundera le meditera ha roligt skriva läsa böcker och promenera. jag är så otroligt redo, peppad och, när jag tänker på det, resan och vad jag vill med den; glad. jag har inte varit glad på länge. visst har jag skrattat, visst har jag kramat, visst har jag känt lyckorus. men det var himla länge sedan jag känder mig sådär riktigt glad. jag kan inte minnas senast faktiskt.
jag kan inte hjälpa det. det sitter i mig. i mina nervbanor och i mina gener.
på högskolan, i en kurs i neurovetenskap lärde jag mig hur det finns en depressionsgen. en gen som, på ett sätt som jag inte just nu kan minnas gör att det är lättare för vissa människor än andra att drabbas av depression och nedstämdhet. min syster och jag diskuterar ofta vårat innersta, och hur vi liksom kan tycka att någonting är, men inte riktigt känna det. saker kan vara underbara, men innuti känns det tillstundom mycket mörkt. tänk dig en blommande, grönskande äng. gräset doftar och små droppar av nattens regn glimmar utav de strålar som solen skänker på trädens alla blad. blommorna doftar också. ett täcke av regnbågsfärger. violer, lavendel, stora solroser, valmo, röda rosor, pelagonier, pioner och en spegelblank damm där de mest otroliga näckrosor simmar ovan det renaste vatten du sett.
tänk dig att du tittar ned under jorden, där rötterna till regnbågsängen gror är jorden mörkare och ännu längre ner under ytan blir allting så mycket kallare och mörkare. jorden blir hårdare. svalare. för varje sekund du färdas ner under jordens yta blir din hud knottrigare då all luft omkring dig blir kallare. kvavare. tills du kommer till kärnan.
nu må detta vara en ganska så målande bild. och den visar mest de extremaste stunderna. men det är lite såhär det är. jag har mycket svårt att känna en otrolig lycka, genom att bara leva ett "helt vanligt" liv. jag mår inte bra av att vara alldeles för uppkopplad vid sociala medier, jag klarar inte av att visstas i alla typer av miljöer och stress påverkar mig mycket mer på det jupaste innre, än hur jag agerar utåt. nedstämdheten har "hjälpt" mig hamnat i självdestruktiva situationer, även relationer. och det är dags nu, att jag odlar med en betydligt varmare jord. en mer äkta jord. regnbågsängen är ett konstverk. det fantastiskt gröna gräset är i själva verket ett konstgräs. solrosorna av plast. näckrosdammens vatten är egentligen en skiva av plast som skapar en illusion av vatten. den kalla jorden gör att lycka inte kan odlas, hur mycket solen än skiner på träden vissnar löven alldeles för snabbt. de hinner inte ens bli gula. sådär guldigt, glimmrande, höstigt gula.
syftet med min resa är inte så mycket att besöka hobbiton, hoppa bungyjump, simma med valar eller bestiga berg. självklart vill jag göra allt det där, mer än gärna. men det viktigaste är inte vad jag upplever, utan vad jag känner. syftet med min resa ÄR att gå in på mitt allra innersta och börja odla för en lycka som är på riktigt. om det så är det sista jag gör så ska det vara så. jag vill göra mig glad igen, och det är nog därför som det är så självklart för mig att göra den här resan själv, egentligen.
trots det, så hoppas jag att ni, dryga tusentalet som följer och läser min blogg varje dag vill följa med mig. vill höra, se, läsa och lyssna på min resa. även fast den är mer innerlig. att skriva har länge varit min bästa medicin och att jag i just detta nu låter några tårar tränga fram ur ögonvrån är ett starkt tecken på det. nu börjar det. om fyra dagar sitter jag på planet, om fyra dagar är jag på väg. nu börjar det. förändringen. förbättringen. att bli glad, igen.
hjärtontet i korta drag.
a n t e c k n i n g | det väller över mig, som en flodvåg. plötsligt är jag ett vrak. fasaden höll inte. jag måste bygga en ny. jag antar att det är det jag ser mest fram emot med min resa, och att det är det som kanske är mitt största mål med den också. att bygga en starkare fasad.
för, ett två tre och så har bara ett så litet ting gjort att det rasar. hans namn, hans uppenbarelse på andra sidan gatan. jag älskar att vara ung och dum mitt i dumheterna. såhär i efterhand är det bara olidligt. jag önskar faktiskt att jag aldrig träffat dig. så olidligt är det. och där sitter du, gillar en bild, och har ingen som helst aning om att det faktiskt var dig jag tyckte allra mest om. / ♥
och tryggheten var min bästa vän genom ovissheten.
U R A R K I V E T | känner mig lite slut i dag. varit så mycket att ordna samtidigt som jag varit himla förkyld i några dagar. ett svackande humör och ett svackande självförtroende har gjort mig sälskap sedan klockan sju. tänker fara i väg och se om inte en fika med en vän kan peppa mig. lite lugn i fin miljö. sådant jag älskar. här kommer en text jag fann i datorn här om dagen, om mina tankar på tågfärden tillbaka till skövde. om sorgoch längtan, om pirr och pepp. är det någon som vill läsa den? frågade jag. och det ville ni ju! så här kommer den.
♥ ♥ ♥ ♥
på tåget hem. utanför fönstret byts åkrar mot skogar och dagsljus mot kvällsmörker. när jag far förbi halmstad slår mitt hjärta lite extra hårt, och jag tänker att jag har ju faktiskt tre hem, egentligen. huset som jag nyss lämnade, i min by utanför lund. där mamma och pappa och allra käraste syster plus mina redan så oändligt saknade katter bor. så har jag hem nummer två, i halmstad, i mitt sommarstugeparadis. och så nummer tre. mitt lilla inneboende-rum i skövde. min nya stad.
att flytta hemifrån är sannerligen ett stort steg. under hela söndagen gick jag förundrad över hur jag inte hade tänkt tidigare på att jag faktiskt inte skulle BO HEMMA LÄNGRE. så länge, så länge hade jag dagdrömt om ett alldeles eget hem. med kakelugn och stora fönster och en varm höstsol genom mina spetsgardiner som skulle väcka mig om vardagsmorgnarna. och så plötsligt en dag, så kom jag in. så låg skövde och ett nytt liv i framtidsplanerna. och mitt nya hem skulle ha både en kakelugn och stora fönster och jag kunde få välja nya gardiner sa hyresvärden, vilka jag vill. spets. plötsligt en dag var det på riktigt. plötsligt en dag insåg jag vad som väntade. utmaningen. kanske den största på länge.
det har sannerligen varit ett tufft år. med destruktiva relationer, demoner, hjärnspöken, kamp och snurrande tankar. och åh, det har funnits många guldiga stunder mellan dagarna. stunder som jag har nerskrivna i det lilla mumin block jag införskaffat för att komma i håg att livet är så mycket mer. så mycket mer än att vara smala överarmar, snabba löpartider, en fabulös sångröst, ett körkort, produktivitet och vinst i allt. så mycket mer än trasighet. men, det slitsamma tog över det guldiga till slut. pang boom crash och så låg jag till sängs i tre veckor. och det är ingen tvekan om att det var det psykiska som sa i från. och så snart jag var frisk igen. så snart halsen slutat ömma och febern slutat elda upp mig så var det dags att fylla flyttlådorna och fara tre komma fem timmar till en stad jag aldrig besökt men som jag nu skulle spendera tre år i. minst.
det är prick en vecka sedan nu. prick en vecka sedan jag såg mitt nya rum för första gången. kakelugnen, den lilla innergården, äppelträdet, höstsolens strålar som studsar mot fönsterkarmen. mitt nya rum. mitt nya hem. på en vecka har jag hunnit skratta så jag fått ont i magen och gråtit mig till sömns. på en vecka har jag hunnit sakna allt som var förut och samtidigt lett brett i ett lyckorus åt hur eminent b-r-a allt blivit till slut.
jag tycker egentligen inte att en ska behöva lida igenom saker och ting. jag tycker egentligen att saker och ting ska vara så bra som möjligt så ofta som möjligt. men när den olyckliga vet att lyckan vilar på andra sidan berget är det bara att gå. igenom stormar, möta motvind, få en skjuts någon gång i bland och trilla platt och skrapa upp knäet blodigt när orken tagit slut.
i början utav veckan, min allra första skoldag, så kändes så ofantligt l-ä-s-k-i-g-t och ovisst. nytt på tusen sätt och vis och jag kände mig otryggare än på länge. men jag visste att det här bara var något att ta sig igenom. sedan skulle helgen komma och jag skulle få luta mig mot trygghetens axlar igen och mamma skulle kunna hålla om mig och säga att allt skulle bli okej. jag såg att lyckan låg på andra sidan berget, och även om jag visste att vägen dit skulle vara galet kämpig så gick jag. och vinden vände. havet låg stilla. blankt. spegelblankt. och stormen blev till krispig höstluft och efterlängtad morgonsol och kanske trillade jag, men mina knän är hela och jag har fått skjuts utav både nya och gamla bekantskaper. fina, stöttande, tröstande, uppmuntrande människor. människor som jag förtjänat att ha runt om kring mig för att jag vet nu att jag är bra och värd och vacker och viktig. och med den insikten, med dessa vännerna, med de fantastiska förutsättningarna. så åker jag nu från ett hem till ett annat. med längtan och saknad till både det ena och det andra. och det är allt okej. så länge jag är med mig.
jag är så oändligt tacksam för de där tre sjuklingsveckorna. de gav mig ett inre lugn, en trygghet. ett självförtroende. och de tvingade mig till att ta hand om mig själv. och under den första skövde-veckans utmanande dagar visade alla de där små egenheterna sig. jag tog hand om mig själv när allt kändes l-ä-s-k-i-g-t, mitt ökade självförtroende hjälpte mig att ta plats i en sprillans ny klass och den innre tryggheten var min bästa vän genom ovissheten.
och så, plötsligt hade det gått en vecka och jag satt på tåget hem. och det kändes inte så sorgligt länge. jag behövde inte luta mig mot trygghetens axlar och gråta ut all sorg i mammas axlar. det finns ingen sorg. det finns ingen otrygghet.
så länge jag är med mig.
i bland måste en helt enkelt gå igenom stormar och motvindar för att finna lyckan. det blir bättre. vare sig det är ett år utav destruktiva relationer, demoner, hjärnspöken, kamp och snurrande tankar eller en intensiv nystart i en ny stad så hjälper det något ofantligt att kunna luta sig mot sina egna axlar. att kunna både älska och stötta,
sig själv.
om höstkärleken, äppellunden och klumpen i magen
okej dudes. nu är det väl så att det finns många utav er fina filurer som ska börja skolan igen. kanske för första gången? hösgskolan alltså. eller universitetet! därför tänkte jag, att det passar sig alldeles utmärkt för mig att dagdrömma mig tillbaka till september 2014 och mina första dagar i mitt nya hem, mitt nya liv, min nya vardag. i skövde, där jag skulle börja plugga psykologisk coach - kognitiv neurovetenskap och positiv psykolog i tre år.
första veckan:
fast tre år blev det ju inte, för nu är jag på sabbatsår! på språng igen! men det är en annan saga. vykort ett visar mamma som spatserar omkring på min innergård. tappade hakan när jag såg den för första gången. blomstrande, grönskande, doft av äpplen och höstkrisp. hamnade direkt i höst-mode och åt kanel-banan-valnötter-russin gröt inför min allra första dag i skolan. hjälp så nervig jag var. "mamma och pappa kramade mig tårögda hejdå. med en ny spännande känsla i kroppen for jag sedan för första gången igenom min nya stad, på mormors gamla cykel, rosa och mötte åtta nya klasskamrater för pubb-häng. en sådan tokigt fin start". - ord från coffeeworld (min gamla blogg).
fast tre år blev det ju inte, för nu är jag på sabbatsår! på språng igen! men det är en annan saga. vykort ett visar mamma som spatserar omkring på min innergård. tappade hakan när jag såg den för första gången. blomstrande, grönskande, doft av äpplen och höstkrisp. hamnade direkt i höst-mode och åt kanel-banan-valnötter-russin gröt inför min allra första dag i skolan. hjälp så nervig jag var. "mamma och pappa kramade mig tårögda hejdå. med en ny spännande känsla i kroppen for jag sedan för första gången igenom min nya stad, på mormors gamla cykel, rosa och mötte åtta nya klasskamrater för pubb-häng. en sådan tokigt fin start". - ord från coffeeworld (min gamla blogg).
efter första skoldagen gick jag och fikade med en ny vän jag funnit genom sandra beijers brevvänner-inlägg! så himla bra grej det där. tips, tips! det är alltid skönt att ha någon att bekanta sig med redan innan skolan kommit i gång. vi fikade på café rådhuset som verkligen blivit ett stammis-ställe för mig i skövde. uteserveringen är stor med plats för många, är alltid solkysst samt har superbra öl.
ett klävdal. slitna jeans, vintage-trjöja, vans, små elefater i öronen, vinröda läppar och en kånken på ryggen var lite som mitt signum, på den tiden.
och så kom hösten. är det välkänt att det är min ABSOLUTA favorithögtid, tro? krispig luft, kanel, kardemumma, chaité, äpplen och pirr i både mage och hjärta. det är nog vad som kommer motivera mig mest till att återgå till pluggandet nästa år, hösten. allt känns liksom fint då. okej. till och med magiskt. åh, jag måste erkänna att jag har lite ont i hjärtat att jag missar den årstiden i år. fast å andra sidan, på tal om magi, googla nz + fjordland. ÅH.
under min första vecka i skövde somnade jag varje kväll i tårar. jag hade bara en huvudkudde och brukade snurra i hop täcket för att ha något att krama om. jag kände mig så himla himla e-n-s-a-m om nätterna. min nya klass kändes strålande, och jag och klara hade börjat hälsa på varandra lite grann. men det definitiva, att NU BOR JAG INTE HEMMA LÄNGRE. det var svårt att förstå och acceptera. det kändes skrämmande och läskigt. men det skulle snart ordna sig, allt gör ju det, så småningom.
när helgen kom for jag hem till mina föräldrar igen. det var skönt att komma tillbaka. att bara få smaka på det där "gamla" livet lite grann. föll lyckotårar när jag sprang på saknade michaela på stortorget där hon, tillsammans med sin orkester, spelade för mänskliga rättigheter och kärlek i samhället. väldans fint.
så lunchade jag med mamma på inkognito som en vet att jag tycker så mycket om. åt en vegansallad och pratade om veckan som gått. efteråt gick vi förbi udda tina och köpte mig universums största kudde vars påse mamma satt fast en axelrem från sin handväska, så att den hängde på höften. har nog aldrig skrattat så mycket som när hon gick in på akademibokhandeln och sjöng wiggle, wiggle-låten och skakde på hela kroppen + kudden i takt med orden! wiggle, wiggle. vilken jäkla låt egentligen.
så lunchade jag med mamma på inkognito som en vet att jag tycker så mycket om. åt en vegansallad och pratade om veckan som gått. efteråt gick vi förbi udda tina och köpte mig universums största kudde vars påse mamma satt fast en axelrem från sin handväska, så att den hängde på höften. har nog aldrig skrattat så mycket som när hon gick in på akademibokhandeln och sjöng wiggle, wiggle-låten och skakde på hela kroppen + kudden i takt med orden! wiggle, wiggle. vilken jäkla låt egentligen.
sedan skildes mamma och jag åt och jag mötte upp ebba för fika! "äppelpaj på ariman och eko-jouice med smak av grapefrukt plus peppande prat på en uteservering var precis vad jag behövde för att hämta andan, efter en världslång intro-vecka! om söndagen for jag hem igen. och nu är redan plugget, hösten och a-l-l-t-i-n-g, egentligen i full gång och det är väldans slitsamt men kalasroligt på samma gång. åh." - coffeeworld.
och så gick första veckan. skrev en text jag fann i datorn här om dagen om mina tankar på tågfärden tillbaka till skövde. sorg, längtan, pirr och pepp. är det någon som vill läsa den? | ps. lycka till och tusen kramar till alla er som går med magklumpar och ovisshet i detta nu. det kommer ordna sig, en dag i sänder, ett andetag i taget. du är snart där. FORTSÄTT. puss
och så gick första veckan. skrev en text jag fann i datorn här om dagen om mina tankar på tågfärden tillbaka till skövde. sorg, längtan, pirr och pepp. är det någon som vill läsa den? | ps. lycka till och tusen kramar till alla er som går med magklumpar och ovisshet i detta nu. det kommer ordna sig, en dag i sänder, ett andetag i taget. du är snart där. FORTSÄTT. puss
om att designa sitt eget äventyr.
☮ ☮ ☮ ☮ ☮
F R Å G A | finaste hannah! jag måste fråga. jag ska antagligen åka till sydostasien/australien/nya zeeland (oklart ännu) i vinter. själv som du. jag bara måste komma iväg, du vet hur kroppen kräver det? men jag vet inte hur. var. vad jag ska göra. om jag ska vara på ett ställe hela tiden eller några stycken eller mer backpacka runt. jag vill se en annan del av världen, leva ett annat liv för ett tag. inte lika länge som dig tror jag, en-två-tre månader kanske. men jag undrar. hur tänkte du när du valde nya zeeland? förstår att du inte har planerat i detalj men vad tror du att du kommer ägna dig åt under din resa? och hur påverkades dina val av att du ska resa själv? fint om du vill svara. jag har följt dig sen coffeeworld's början och tycker så så mycket om dig och allt du skriver. <3
åh. jag förstår hur du känner. det finns de som är ganska imponerade över hur jag valt att resa utomlands, själv. men sanningen är att jag inte har något annat val. jag vet inget annat än att jag måste. jag. måste. göra. det. här. hela kroppen skrek när jag tänkte på att gå tillbaka till plugget i höst. och den skriker ännu. det får bli senare. nu behöver jag vara själv, någon annan stans. för ORKAR helt ärligt inte mer kärlekskrångel, pluggstress och v-a-r-d-a-g. jag behöver en resa och jag behöver den nu.
jag har en ombokningsbar flygbiljett som tar mig hem från nz i april nästa år. men, beroende på hur mycket pengar jag lägger på de första månaderna så kan det bli tidigare. jag planerar alltså på att vara i väg 4-6 månader ungefär. hittills har jag bara planerat de första par månaderna, jag har skrivit ner en liten önskelista på platser och aktiviteter att bocka av, både på syd-ön och nord-ön och det är väl den jag tänker gå efter. jag är ganska äventyrslusten av mig och älskar allt som heter hav, berg, utsikter och vackra vyer. tänker besöka många nationalparker och gå olika vandringsleder, men även åka på valsafari, hoppa bungyjump och sådant turistigt. på vissa platser planerar jag att stanna en längre tid. bara vara i ett par veckor. läsa böcker. tänka. promenera. meditera.
att det just blev nya zeeland är inte helt min förtjänst. jag skulle egentligen åka med klara. hon är också sagan om ringen-fan, precis som jag och pratade ofta om de vackra landskapen som hon ville besöka. vi började dagdrömma om resan tillsammans och när vi skildes åt i början av sommaren så var det ganska så bestämt att det var en resa till NZ vi ville göra i höst. idéen växte i mig. jag som hade haft en så tuff vår ville inget hellre än att åka i väg, så när hon en dag sa att hon ändrat sig tog jag drömmen i egna händer och började göra research och planera. och det var då jag blev kär. alltså, kolla på pinterest, googla, läs bloggarna och du ska få se. SÅ OTROLIGT VACKERT NYA ZEELAND ÄR. jag vill bita mig i stortån av förtjusning varje gång jag ser bergen, dalarna och de stjärnklara himlarna!!
som jag skrev ovan så händer det att människor tycker jag är tuff som reser själv, men från mitt perspektiv är det egentligen precis tvärt om. i mitt eget sälskap är jag jämt i min comfortzone. att resa med andra däremot, hjälp så kravfyllt det kan bli då! jag är väldigt trygg i mitt eget sälskap, så att resa själv, det känns mer bekvämt än något annat.
till dig, eller någon annan som känner för att äventyra lite i höst och behöver hjälp med att, liksom komma i gång kommer här ett gäng tips:
✈ hej pinterest!! | sök runt bland olika resemål som du är nyfiken på. kanske tokyo eller new york? sydamerika eller brasilien? en tur runt i asien? volontära i afrika? eller varför inte nya zeeland, indonesien eller australien? tänk inte mer än INSPIRATION just nu. låt dig inspireras. gör en mapp med alla dina drömresemål och sök dig fram efter vad som lockar dig mest.
✈ se inåt | varför behöver du resa? vad kan resan göra för dig? själv behöver jag perspektiv. perspektiv på allt som är hemma. jag behöver stänga av mig från sverige och min värld här så mycket det bara går och se vem jag är utanför normerna, idealen, samhällets osynliga regler och krav. dessutom behöver jag komma över. komma över trasiga hjärtan och svidande sår. vare sig det är jag själv eller andra som skadat mig. därför tror jag att jag valt en plats där vackra vyer och självsamhet är stort fokus (till skillnad från människor och fest).
✈ d i s k u t e r a | prata ut om dina känslor, funderingar, tankar, idéer och rädslor med någon som kan hjälpa dig finna en riktning. kanske mamma eller morfar, kanske en kurator eller psykolog, kanske en vän, eller kanske mig? jag hjälper gärna till och bolla idéer (i sådana fall: följ min facebook-sida och skriv ett meddelande till mig där). det kan vara väldans hjälpsamt att sortera ut alla tankar och på så vis komma fram till vad för resa du egentligen är ute efter.
✈ KOM I HÅG | att det här är DIN resa. ingen ska få lov att säga till dig hur den ska se ut, vad du borde eller inte borde göra och vilka personliga gränser du bör tänja. självklart är det utmanande för mig att resa till NZ, och jag skulle absolut utmana mig mer genom att resa med ett stort gäng andra människor, bo på hostel fulla av andra äventyrarkidz. men någon måtta får det vara. det är bara en själv som vet hur stora steg utanför comfortzonen en är redo att ta.
✈ börja planera. | om ens bara på skoj! så fort du fått en idé om hur du vill att ditt äventyr ska se ut, börja planera. det är ett jättebra sätt att känna på hur det skulle vara att genomföra äventyret. kika på platser du vill åka till och vad du vill göra där. googla, läs forum och bli medlem i olika fb-grupper (såsom "svenskar i nya zeeland") för att läsa vad andra funderar på gällande sin resa.
✈ OCH DU? | och om du inte trivs på din resa - åk hem. det är okej. att bara ge sig i väg är ett stort steg. och det kan i bland vara äventyr nog. en vet aldrig förrän en provat, eller hur? så. börja på pinterest. tag ett steg i taget. försök stänga ute borden, måsten och känn, känn, känn efter vad du, du, DU vill!! jag finns här och hjälper gärna. ställ en fråga nedan eller klicka dig in på min fb-sida och ställ en fråga där. och tusen tack för de fina orden om mig och mina skriverier, blir så himla varm och pirrigt glad. så fint av dig. TACK ♥
GYPSY - BLUES PILLS.
mumma kardemumma ☮ | det känns alltid lika märklit att skriva balls när jag lägger ut fotografier på mina rawbollar på instagram. men eftersom jag både har följare och vänner som inte förstår svenska så får en översätta bäst det går. so, this is dadelballs! märkligt.
rawfood är något jag är himla intresserad av, efterrätter särskilt. så himla smidigt dessutom om en bjuder en allergiker på fika! dessa bollar innehåller varken gluten, laktos, soya, nötter eller socker. och de är G R Y M M I G T goda!! du behöver bara mixa (med händerna, mosa i hop följande ingredienser) dadlar (färska) med russin, havregryn (glutenfria om en är allergisk), en matsked (eller mer) kaffe, kakao, vaniljpullver och kanel. rulla sedan i kokos och ta da! inte konstigare än så.
i dag är det den första september. S E P T E M B E R. och jag är som en bomb utav känslor. är inte vrålnervös, ångerfull, pepp eller sådär galet fylld av saknad heller. jag är bara lite utav allt. tar ett bad, kryar förkylning och planerar vidare. i dag börjar min gamla klass skolan igen. om en och en halv vecka sitter jag på flygplanet. här är en lista på sådant jag lyssnat på lite extra i augusti. PUSS
rawfood är något jag är himla intresserad av, efterrätter särskilt. så himla smidigt dessutom om en bjuder en allergiker på fika! dessa bollar innehåller varken gluten, laktos, soya, nötter eller socker. och de är G R Y M M I G T goda!! du behöver bara mixa (med händerna, mosa i hop följande ingredienser) dadlar (färska) med russin, havregryn (glutenfria om en är allergisk), en matsked (eller mer) kaffe, kakao, vaniljpullver och kanel. rulla sedan i kokos och ta da! inte konstigare än så.
i dag är det den första september. S E P T E M B E R. och jag är som en bomb utav känslor. är inte vrålnervös, ångerfull, pepp eller sådär galet fylld av saknad heller. jag är bara lite utav allt. tar ett bad, kryar förkylning och planerar vidare. i dag börjar min gamla klass skolan igen. om en och en halv vecka sitter jag på flygplanet. här är en lista på sådant jag lyssnat på lite extra i augusti. PUSS
