hannah ellen. ❅

 

fotografi från min första soluppgång i ubud. på grund av jetlag vaknade jag tidigt, gick ut och blev kysst av dagens första strålar. såg ut över risfälten och den lilla swimmingpoolen och bungalowtaken. bliss. har så mycket att visa och berätta härfirån! men först, tankar. från högt ovan molnen. där allt känns lite mer.

 s o m  j a g  h a r  l ä n g t a t . 

jag är högt ovan molnen och jag är rädd. men det finns ingen plats här uppe för att avsky rädslan. det finns bara jag och mina val och min kärlek. och är jag rädd så riktar jag den mot mig själv. älskar, tröstar och tar hand om. det är måndag den 23 november. och om två timmar landar jag på bali. / ❁
 

ro. del två || mina händer fryser. är det det här som är våren? jag sitter mittemellan allt och tänker på då du var nära. skin mot skin. tänk, alltså tänk. jag visste redan då att du skulle bli min.

jag är högst upp i wellington och ser ut över staden. vyn är som magi. havet är glittret och husen är som pastelliga regnbågsfärger. vid stranden beskådar jag flygplanen, lågt flyger de in och myllret ekar över hela island bay. vinden från vingarna drog med sig allt utom stressen. den bor i själen. fastlimmad. jag mår inte bra. jag mår inte bra. hyr en lägenhet i tre dagar. tänker att något måste göras. så jag får tillbaka min ro igen. den som jag var så förälskad i för bara en vecka sedan. den som jag trodde var lika självklar i mig som hjärtklappningen är nu. jag kan inte känna för det gör så ont. det gör så ont att vara vilsen, längtansfull och otrygg på samma gång. 

jag går sakta tillbaka till berhampore igen. i denna lilla stadsdel har jag bott i snart en vecka nu. arbetat för gratis mat och boende. och vantrivts. kanske mest på grund av alla dessa känslor som limmat sig fast i mig nu. nu, när min väg plötsligt är delad. och jag har ingen som helst jäkla aning om vart jag ska gå. är det här våren? kyla? jacka inomhus och värmefläkten på tjugosju grader? att sova i sovsäcken med extra filtar runtomkring och få ont i magen utav alla koppar kaffe som jag druckit i sökande efter värme?

 

jag hade en plan om hur min resa skulle se ut från och med nu. det var som en rak väg mot välmående. jag såg tydligt hur allting skulle sluta med ett stort leende, inifrån och ut, och hur jag, med tacksamhetstårar och en känsla utav klarhet skulle krama om mina föräldrar på flygplatsen när jag äntligen entrar skandinavien igen i april. men så, bit för bit, som broar som kapats och vägar som blockerats. hela bilden gick i tu. och här står jag och undrar, utan att ha ett svar, vad sjutton gör jag nu?

jag var tvungen att flytta från den helande farmen. mitt retreat i bali har blivt inställt och flyget som redan är bokat går inte att flytta på grund av vulkanutrbrottet som - säkert utav en universiell anledning - skulle ske just precis nu. det tio dagars 'silent retreat' jag önskade att gå på i januari önskar inte mig, på grund av min historia, och jag förstår för jag glömmer jämt att det inte var alls länge sedan sjukdommen bode i mig. men, aj, vad ont det gör att den hemsöker mig utan att jag gjort någonting alls för att förtjäna det. jag längtar hem så att det skaver. jag har inte svarat på hans ord för det gör ont när tiden går för långsamt. och kroppen vill inte mer. den vill inte ge sig ut på fem-timmars-hike varje dag, eller beskåda fler vattenfall, den vill inte jobba i trädgårdsland eller i kök. hjärtklappning, irriterad hy och skakiga händer, svårt att andas, tryck mot bröstet och panikångestkänslor entrar mitt system och jag kan inte hindra. bokar ett eget krypin. där ska jag laga min egen mat, och läsa, lyssna på kroppen, och bara vara. innan jag bestämmer mig för vad jag ska göra härnäst.

kroppen vill yoga, meditera, läsa böcker, filosofera, vara vid havet, vara ren, vara själv. det är så det är när en är ute på ett såhär långt äventyr. plötsligt kommer allt i kapp en. en kan inte göra nya spännande, häftiga, höga-höjder-blåa-hav-äventyr varje dag i sex månader. tillsut säger kroppen i från. och jag lyssnar på mina förlädrar som säger att jag ska sluta tänka på pengarna. all tid är din nu. du kan göra precis vad du vill! och det är sant. precis. vad. jag vill.

jag vill hem. det är den starkaste känslan i mig just nu. att få åka hem och kramas. att gå andas ut. en vecka utav ständig hjärtklappning i en otrygg tillvaro utan att veta åt vilket håll jag ska gör att hemlängtan gror. värst av allt är att den där känslan utav ro, att se en så klar väg framför sig mot självkärlek och själsigt lugn har blivit suddig. ingen klarhet, ingenting att hålla fast i.

det är när jag för första gången släpper det desperata sökandet efter b&b, hotel, resemål, flygbiljetter, aktivteter och attraktioner, fik, biografer, höga berg och sevärdheter, och i stället sätter mig med en filt under solen, som jag känner ett litet, precis märkbart uns utav den där, åh-så-fantastiska känslan igen. ro. bara en liten gnutta, men välbekant, och så älskvärd. en röst inifrån som säger, jag kan designa mina egna retreat. jag kan skapa mina egna äventyr. endast jag kan bestämma vad som är rätt, och vad som är fel, i det som är min, min och bara min väg till att bli och vara den jag är och önskar att vara. 

den vägen jag tidigare sett framför mig leds utav andra. det inser jag nu. ett yogaretreat må sannerligen vara fantastiskt, men om jag är sann mot mig själv så är det sällan jag trivs när andra bestämmer vad jag ska göra. och ett silent retreat, jag kan meditera i timmar om själen önskar, eller bara i ett par minuter om kroppen vill ha det. jag behöver inte tio dagar, alldeles bestämda. 

de säger att saker händer för en anledning. karma, tro, en djup och inre önskan som blir till verklighet. varför ställdes retreatet in? varför är det ett vulkanutbrott i bali prick nu? och spelas varför just den låten, just den texten, om han som letade efter lycka, som kände sig blind, men som plötslogt förstod, all i was searchin' for was me, i skrivande stund? 

jag börjar ana. i hop med alla tecken, i hop med ben howards verser, i hop med vulkanutbrott, hjärtklappningar, en plötsligt värmande sol och en gnutta av ro, att det som är meningen nu är att jag ska vara vilse. att jag ska vara sökande. att jag ska titta in bakom öppnande dörrar och för första gången någonsin lära känna min magkänsla, mitt klappande hjärta, min sökande själ. jag ska lära mig att få in meditationen i mitt eget vardagliga liv. jag behöver inget retreat. jag behöver ingen rak väg. berg och dalar har kantats över hela mitt liv. stängda dörrar öppnar inte bara en, utan flera nya. vilken ska jag välja? det återstår väl att se. men jag ska lära mig lyssna innåt. det är min väg. 

jag är så himla vilse. och kanske ska det vara så. 

åh. ♡

alltså, om det där att försöka smyga sig in på det som en ska kalla verkligheten. här på andra sidan jorden får jag bara små små glimtar av det som ska föreställa mitt, så kallade "vanliga liv, riktiga liv" genom bloggar, instagram, klassisars uppdateringar på facebook och små stories från vänner om deras vardagar på hemmaplan.

på samma dag som jag går en tolv kilometers hiking-tur över berg och dalar, smakar vatten ur den renaste bäck, diskuterar kommande äventyr med nya ansikten dricker de där hemma (kanske även du?) kaffe i deras retro-inträdda lägenhetskök, klämmer på klänningar i favoritaffärer och läser på tidningsomslag om världens och landets alla händelser. sådant som jag också skulle göra, om jag var där. sådant jag kommer göra. i sinom tid.

men jag är inte redo för det där ännu. jag kan inte fara tillbaka över haven för att komma tillbaka till samma liv och vardag, tankesätt och tyckande. och jag bestämmer mig, under den sista kilometern, som går rakt genom sagan om ringen-skogen att jag inte kan, jag kan bara inte, åka tillbaka till Sverige igen, utan att ha lärt mig andas, lärt mig leva, lärt mig älska livet där såsom jag lärt mig älska det här.

jag vill finna mina värderingar, tycka att de är tydliga och klara, finna ett tankesätt, som styr mig rakt i stället för runt. så jag kan njuta igen av kaffet i retro-köket, leende välja klänningar på beyondretro och passera förbi tidningskiosken med enkla andetag.

det är min insikt i dag. en dag som förövrigt kan ha varit den bästa i mitt liv, liksom denna vecka varit. men det återgår jag till en annan dag. puss hjärtan mina, följ era drömmar, lyssna innåt och hör din vilja, det är något som ropar på dig, stanna där du hör det, och lyssna tills rösten hörs tydligt och klart.

U R  A R K I V E T | känner mig lite slut i dag. varit så mycket att ordna samtidigt som jag varit himla förkyld i några dagar. ett svackande humör och ett svackande självförtroende har gjort mig sälskap sedan klockan sju. tänker fara i väg och se om inte en fika med en vän kan peppa mig. lite lugn i fin miljö. sådant jag älskar. här kommer en text jag fann i datorn här om dagen, om mina tankar på tågfärden tillbaka till skövde. om sorgoch  längtan, om pirr och pepp. är det någon som vill läsa den? frågade jag. och det ville ni ju! så här kommer den.

♥ ♥ ♥ ♥ 

på tåget hem. utanför fönstret byts åkrar mot skogar och dagsljus mot kvällsmörker. när jag far förbi halmstad slår mitt hjärta lite extra hårt, och jag tänker att jag har ju faktiskt tre hem, egentligen. huset som jag nyss lämnade, i min by utanför lund. där mamma och pappa och allra käraste syster plus mina redan så oändligt saknade katter bor. så har jag hem nummer två, i halmstad, i mitt sommarstugeparadis. och så nummer tre. mitt lilla inneboende-rum i skövde. min nya stad.

att flytta hemifrån är sannerligen ett stort steg. under hela söndagen gick jag förundrad över hur jag inte hade tänkt tidigare på att jag faktiskt inte skulle BO HEMMA LÄNGRE. så länge, så länge hade jag dagdrömt om ett alldeles eget hem. med kakelugn och stora fönster och en varm höstsol genom mina spetsgardiner som skulle väcka mig om vardagsmorgnarna. och så plötsligt en dag, så kom jag in. så låg skövde och ett nytt liv i framtidsplanerna. och mitt nya hem skulle ha både en kakelugn och stora fönster och jag kunde få välja nya gardiner sa hyresvärden, vilka jag vill. spets. plötsligt en dag var det på riktigt. plötsligt en dag insåg jag vad som väntade. utmaningen. kanske den största på länge.

det har sannerligen varit ett tufft år. med destruktiva relationer, demoner, hjärnspöken, kamp och snurrande tankar. och åh, det har funnits många guldiga stunder mellan dagarna. stunder som jag har nerskrivna i det lilla mumin block jag införskaffat för att komma i håg att livet är så mycket mer. så mycket mer än att vara smala överarmar, snabba löpartider, en fabulös sångröst, ett körkort, produktivitet och vinst i allt. så mycket mer än trasighet. men, det slitsamma tog över det guldiga till slut. pang boom crash och så låg jag till sängs i tre veckor. och det är ingen tvekan om att det var det psykiska som sa i från. och så snart jag var frisk igen. så snart halsen slutat ömma och febern slutat elda upp mig så var det dags att fylla flyttlådorna och fara tre komma fem timmar till en stad jag aldrig besökt men som jag nu skulle spendera tre år i. minst. 

det är prick en vecka sedan nu. prick en vecka sedan jag såg mitt nya rum för första gången. kakelugnen, den lilla innergården, äppelträdet, höstsolens strålar som studsar mot fönsterkarmen. mitt nya rum. mitt nya hem. på en vecka har jag hunnit skratta så jag fått ont i magen och gråtit mig till sömns. på en vecka har jag hunnit sakna allt som var förut och samtidigt lett brett i ett lyckorus åt hur eminent b-r-a allt blivit till slut.

jag tycker egentligen inte att en ska behöva lida igenom saker och ting. jag tycker egentligen att saker och ting ska vara så bra som möjligt så ofta som möjligt. men när den olyckliga vet att lyckan vilar på andra sidan berget är det bara att gå. igenom stormar, möta motvind, få en skjuts någon gång i bland och trilla platt och skrapa upp knäet blodigt när orken tagit slut. 

i början utav veckan, min allra första skoldag, så kändes så ofantligt l-ä-s-k-i-g-t och ovisst. nytt på tusen sätt och vis och jag kände mig otryggare än på länge. men jag visste att det här bara var något att ta sig igenom. sedan skulle helgen komma och jag skulle få luta mig mot trygghetens axlar igen och mamma skulle kunna hålla om mig och säga att allt skulle bli okej. jag såg att lyckan låg på andra sidan berget, och även om jag visste att vägen dit skulle vara galet kämpig så gick jag. och vinden vände. havet låg stilla. blankt. spegelblankt. och stormen blev till krispig höstluft och efterlängtad morgonsol och kanske trillade jag, men mina knän är hela och jag har fått skjuts utav både nya och gamla bekantskaper. fina, stöttande, tröstande, uppmuntrande människor. människor som jag förtjänat att ha runt om kring mig för att jag vet nu att jag är bra och värd och vacker och viktig. och med den insikten, med dessa vännerna, med de fantastiska förutsättningarna. så åker jag nu från ett hem till ett annat. med längtan och saknad till både det ena och det andra. och det är allt okej. så länge jag är med mig.

jag är så oändligt tacksam för de där tre sjuklingsveckorna. de gav mig ett inre lugn, en trygghet. ett självförtroende. och de tvingade mig till att ta hand om mig själv. och under den första skövde-veckans utmanande dagar visade alla de där små egenheterna sig. jag tog hand om mig själv när allt kändes l-ä-s-k-i-g-t, mitt ökade självförtroende hjälpte mig att ta plats i en sprillans ny klass och den innre tryggheten var min bästa vän genom ovissheten.

och så, plötsligt hade det gått en vecka och jag satt på tåget hem. och det kändes inte så sorgligt länge. jag behövde inte luta mig mot trygghetens axlar och gråta ut all sorg i mammas axlar. det finns ingen sorg. det finns ingen otrygghet.

så länge jag är med mig. 

i bland måste en helt enkelt gå igenom stormar och motvindar för att finna lyckan. det blir bättre. vare sig det är ett år utav destruktiva relationer, demoner, hjärnspöken, kamp och snurrande tankar eller en intensiv nystart i en ny stad så hjälper det något ofantligt att kunna luta sig mot sina egna axlar. att kunna både älska och stötta,

sig själv. 

om varför jag väljer att packa väskan och bara dra. dra i från allt det där som jag har, i från allt det där som jag älskar.

new zealand. ✈ | juni och förmiddag. jag dricker kaffe med havremjölk på altanen. försöker pigga upp mig från den där orkeslösheten som drabbar mig var gång jag ska få mens. önskar att den kan få komma snart så jag kan bli mig själv igen. mitt vanliga glada jag. med energi och leenden, det är så jag känner mig som bäst.

jag sörplar blundar lyssnar tittar njuter. här i stugan vilar friheten. vindarna från havet når ända till mig, smeker min kind och fyller mig med ett slags lugn som jag inte känner någon annan stans. att se havet bortanför träden, höra vågorna ända upp till sovrumsfönstret, kunna andas in naturen det första jag gör om morgonen. det är som medicin, det perfekta plåstret på de sår jag just nu håller på att läka.

om en månad och elva dagar flyger jag från köpenhamns flygplats till singapore. jag ska mellanlanda där innan jag åker vidare till nya zeeland. jag har ett visum för tolv månader, en hemresa bokad efter sex månader, en pappa som mest vill att jag stannar en vecka och ett nummer i telefonen som säger att han tror att det kommer bli vi snart.

jag sörplar blundar lyssnat tittar njuter. även fast friheten vilar här känner jag mig fångad. fångad av livet. jag antar att det är lite på grund av den stundande mensen som gör att den där känslan drabbar mig extra hårt i dag. men faktum är att jag har känt så här väldigt länge nu, men bara inte kunnat sätta ord på den. känslan av att vara fångad, fångad i mitt eget lilla liv. lilla stora magiska mäktiga konstiga knäppa svidande underbara sårande liv.

jag har en underbar familj, inkluderat världens mysigaste farmor, sötaste kusiner, en morfar som är den person jag tycker mest om i hela vida världen och en mormor som jag längtar efter att krama så mycket att det gör ont precis nu, min syster, min mamma och min pappa är det roligaste umgänget jag vet och f-a-n vad jag älskar mina vänner. jag har ett hem i skåne, ett hem här i stugan, jag har en utbildning som trots tuff är så himla intressant och inspirerande i en stad jag lärt mig trivas utomordentligt bra i det senaste året och som om allt det här inte vore nog har jag ett nummer i mobilen som skriver att han tycker jag är fantastisk.
tänk att någon tycker att jag är fantastisk.

ändå har jag två flygbiljetter i en ryggsäck som ska ta mig till andra sidan jorden. alldeles själv. om en månad ska jag packa i hop allt det viktigaste och bara dra. dra i från allt det där som jag har, i från allt det där som jag älskar.

är det något som fattas mig? något som fattas för att göra mitt liv komplett? som suddar bort det där tomma hålet i kroppen, sorterar alla tankar i hjärnkontoret och pusslar i hop det bristande självförtroendet som oftast är fullkomligt osynligt men som i bland gör sig så himla märkbart när en insikt kommer som en smäll på käften om att jag länge gått okring med självanklagelser i tankarna.

jag känner mig fångad. fångad i mitt eget lilla liv. mitt lilla stora magiska mäktiga konstiga knäppa svidande underbara sårande liv. kanske är det sveriges alla normer och oskrivna lagar och sociala regler, kanske är det alla de där krav som jag skapar hos mig själv som kommer utifrån och fastnar på mig, kanske är det rädslor jag burit med mig sedan jag var liten, kanske är det de där o-omplåstrade såren som inte läkt ännu. men jag känner mig fångad. begränsad. kan inte riktigt känna den där känslan av att det här är mitt liv och att jag kan göra vad jag vill med det. det känns som om något fattas.

och kanske ber jag om för mycket. kanske är det bara såhär livet här. men i så fall måste jag ta reda på det. jag åker till andra sidan jorden för att ta reda på det.

jag sörplar blundar lyssnat tittar njuter. ser havet bortanför träden. ett flygplan på himlen. tänker snart är det min tur. och jag önskar så innerligt att det tar det mig någonstans där jag får. får ett svar, får fylla tomrummet, får sorterat tankarna och får känna friheten som ett faktum. får vara fri.