det här är min harmoni.
elin frågade hur det var fatt. och jag sa att det var bra, "jag har bara lite svårt att andas".
"men det är ju inte bra?" svarar hon. och jag ignorerar.
det där måste ha varit i mars. början av mars. och det var inte första gången jag hade sådär svårt att andas ordentligt. jag tror det började i februari, efter den där åre-resan som var så M-A-G-I-S-K, men som vi alla sexton kände oss så himla förvirrade efter.
resan hade varit fin och fartfylld och kalasig och det var så skönt att komma utanför det jag kallar skövde-bubblan och möta nya männsikor, nya vyer och nya äventyr. vi hade så roligt i hop att vi alla - alla sexton - drabbades av superfeber när vi kom hem. jag låg sjuk i två veckor. och det var då som jag, för första gången fick den där whiskeyrösten som jag gått och burit på hela den här vårenterminen.
i åre klarade jag av saker jag inte trott jag skulle göra, i åre slappnade av så mycket med mina klassisar att jag verkligen var mig själv, en person som inte var densamma som jag kanske gått omkring och trott att jag varit. och dessutom, under resans sista dygn mötte jag en tatuerad skåning med finaste leendet och en världsbäst musiksmak som jag sedan inte kunde glömma. vi spenderade många sena timmar i hop och, trots berusning kände jag redan då att det här var inte sista gången vi skulle ses. och det var det minsann inte heller.
men han var inte riktigt den som jag trodde jag skulle falla för, och väl hemma var jag så personlighetsförvirrad att det skulle ett par månader innan jag skulle hitta mig själv igen.
om årstider. jag älskar sommaren, hösten är älskvärt krispig och klar och vintern bjuder på skidbackar och neijlikor. men våren, det är min värsta årstid. en stiger ut ur vintermörkret och ser så grå, dyster och blek ut och den där luggen är lite för lång och passar inte alls till de där blommiga klänningarna som våren önskar mig att bära. och solljuset, jag är sällan redo för det. hjärnspöken pratar. krav på mig själv att jag ska vara ute och springa och röra på mig när det är vackert väder. de gamla kläderna i garderoben ser så himla trista ut och jag borde köpa nytt men jag vill inte ställa mig i ett svettigt provrum och känna mig blek och ful i felkonstruerade provrumsspeglar.
samtidigt har jag haft lite för mycket på att-göra-listan den här våren. jag sitter som vice ordförande i en styrelse, och rädda barnen-projektet som sannerligen är ett fantastiskt projekt men som tagit otroliga mängder tid, och så skolan. jag gick direkt från gymnasiet till att jobba heltid utan semester i ett komma fem år i matbutiken, förra sommaren gick jag in i väggen och precis som jag ligger i sängen sjuk nu så fick kroppen även säga till mig på skarpen då att TA DET LUGNT FÖR FAN och jag låg i sängen med feber i tre veckor i sträck. jag gick alltså direkt från mjuka lakan i mitt rum i skåne till en utav högskolan i skövdes tuffaste utbildningar. inga lov har vi haft, tentan efter jul var en tyngd på mina axlar och åh. lägg till en personlighetsförvirring på allt det här så förstår ni kanske hur det kommer sig att min outlook on life just nu är lite bitter.
eller?
det är min största livslögn att jag trott att livet en dag kommer vara en harmoni utav problemfrihet utan djupa dalar. bara balans, som om jag en dag ska ha gått igenom mina största sorger och svårigheter och en dag segla på de sju haven utan stormar och orkaner. men utan djupa dalar, kan det finnas höga toppar då? utan svårigheter, kan jag uppskatta lättheten då? kan jag uppskatta när havet är spegelblankt och vinden har precis rätt tag i mina segel utan att ha varit med om mörka stormar och farligt höga vågor? jag kunde inte låta bli att undra: kanske behövs orkaner ändå?
jag har sett tillbaka på den här K-A-O-S-A-R-T-A-D-E vårterminen med en klump i magen. att gå omkring med ett tryck mot bröstet. att vara förkyls jämt och ständigt. stress. hjärtont. svidande förälskelse. önskan. cigaretter. tårar. sömnlöshet. uppgivenhet. hopplöshet. ångest. panik. jag har sett alla dalar. men finns det dalar, finns det också höga toppar. som lärdommar. vänner som stöttar. att jag faktiskt lever och har levt. jag har LEVT så himla mycket den här våren.
yin och yang. i det onda finns det goda och i det goda finns det onda. det är först nu, i vårens tredje superfeber som jag faktiskt inser - och på riktigt känner, för första gången att min harmoni är både berg och dalar. och att målet snarare är att finna acceptans till att livet utgörs av både svidande vårar och lycko-rusiga höstar. att inte döma mig själv för att jag försätter mig själv i kaos. för det är kanske meningen att det ska vara kaos. för utan stormar och rokaner, utan superfeber - hur kan jag då på riktigt uppskatta när havet är spegelblankt och vinden har precis rätt tag i mina segel?
yin och yang, lung och kaos, stormar och spegelblanka hav. det är det som är livet. det är det som är jag. det är det som är min harmoni.
och fylla mina dagar med vardagsromantik.
F O T O G R A F I E R F R Å N S O M M A R E N 2 0 1 4.
Vad ska du göra på din semester? Jag ska bo i halmstad, i sommarstugan och jobba med kafé rotundan, så ska jag spela jättemycket gitarr, äventyra, utflykta, nakenbada, skriva, fotografera, passa på att laga extra fina och gröna måltider, planera höstens eventuella storslagna äventyr med klara och fylla mina dagar med vardagsromantik.
Ska du åka någonstans? Jag tänkte hälsa på Michaela i Stockholm, så ska jag och pappa förhoppningsvis till Gotland och så finns det säkerligen rum för ett och annat spontanäventyr till Köpenhamn, och Malmö och Gbg, såklart.
Hur länge ska du vara ledig? Jag kommer vara superledig i augusti då "jobbet" är i både juni och juli, men i ärlighetens namn känns det som om jag kommer vara lyckligt ledig från och med den tredje juni då min sista tenta är gjord och jag är pluggfri! Hurra!
Vad tror du egentligen att du kommer göra? Jag kommer nog få ta mig ett par veckor minst att komma till ro efter denna turbulenta vårtermin. Jag tror att jag kommer få gråta mycket, och känna känslor som till först är jobbiga men som sedan kommer göra att jag känner mig så himla levande. Ångest, skratt, gråt, saknad, kärlek. Alla kännslor får vara med, ska få vara med.
Vad ser du mest fram emot? Sena pirriga nätter, picknickfestivalen i Göteborg (nästa lördag!), att ta jättemycket fotografier, planera äventyr med klaris och laga en himla massa god spännande mat!!
Vad kan gå fel? Att jag inte lyssnar på min kropp och vilar. Att jag stressar. Det här måste få bli en kravlös sommar.
Vem kommer du vara mest med? Mig själv, tänker jag. Önskar mycket egentid. Men tror att jag kommer hänga med Klara så ofta jag bara kan, och lära känna en hel del nya filurer tror jag absolut att jag kommer göra också!!
Vad kommer du lägga mest pengar på? Superfood-ingredienser och nötter till mina sommarfrukostar, secondhand-kläder och om jag köper en analog kamera så kommer filmerna nog ruinera mig lite grann. Fett värt dock. Åh, vad jag längtar efter att få gå omkring men en kamera runt halsen!!
Vad kommer du köpa inför semestern? Sommarkläder. Min garderob ekar, bokstavligt talat.
Kommer du använda det? Absolut, särskilt stora slappa mönstrade plagg och smarta stickade tröjor en bara kan dra över huvudet när en ser ut över havet sena sommarnätter.
Kommer du bli brun? Oui, oui.
Vad vill du säga till ditt semester-jag? Ta hand om dig, lyssna till din kropp, ta dagen för dagen och tänk inte i onödan på morgondagen. Det här är vad du längtat till. Älska dagarna, tacka dagarna, se möjligheterna och gör det som känns bäst i maggropen.
Vad kommer du äta? Jag kommer som nämnt gå bananas på frukt och grönt och diverse superfoods då jag tänker att jag kommer ha betydligt mer med tid till att göra lite mer spektakulära frukostar och andra måltider. Kommer säkert äta en del glass, grillade grönsaker och ha avokado på precis allt. Mmmumma!!
Vad kommer du dricka? Teer som smakar passionsfrukt och vanilj, torra vita viner och säkert en hel del öl i solskenet på diverse uteserveringar.
Vad kommer göra den här semestern extra bra? Att jag kommer bo på sommarstället nästan prick hela sommaren. Och att jag tänkte spendera lite extra tid i Stockholm hos Michaela. Plus kameran och gitarren som ständiga kompanjoner.
Vad kommer du ha på dig? Slappa byxor och linnen och skjortor i tunna tyger från Beyond Retro, vintageklänningar, mycket smycken och hårband. Och så ska jag införskaffa ett par riktigt supersköna sommarskor. Det blir säkert vans. Mumma.
Hur kommer du att göra dig illa? Jag längtar efter blåmärken på smalbenen och skrubbsår på mina knän. Kommer säkert vara min longboard som blir anledningen till mina värsta skador. (Om inte hjärtont på grund av att du drar mig in i din orkan igen. Jag kommer nog inte kunna låta bli. Det är ju du liksom. DU.)
Vad oroar du dig för? Ångest. Vilket bara ger mer ångest i säg. Så nu slutar jag med det och oroar mig i stället för hur sjutton jag ska transportera alla mina grejer här i Skövde hem till mina föräldrar på en och samma gång. Oj.
Vad kommer bli extra speciellt i år? Som nämnt blir det en längre visit i Stockholm, att jag kommer hänga mycket i Halmstad och så tror jag faktiskt, nej jag vet, och lovar mig själv, att jag kommer tillåta mig älska och vara lycklig - mer än någonsin.
Hur kommer du minnas din semester sedan i september? SÅ JÄKLA HÄRLIG, PIRRIG OCH SPONTAN. En sommar som aldrig förr.
mountains, forests, adventures and coffee.
viktigt svar på viktig kommentar.
Fråga: Hej! Du kanske tycker att det är ohyfsat att fråga, för det kanske snarare låter som ett påstående än en fråga. Men när du lägger upp bilder som tydligt visar att du ser smalare ut än tidigare, så är det nästan ofrånkomligt att inte kommentera det. Ber du om hjälp?
Eller gör bilderna dig tillfredsställd?
Sen är ju bloggar ett forum som helt fullständigt bortser från att det är en människa bakom bloggen. Vad jag menar är, jag hade aldrig gått fram till en tjej som jag inte känner och säga: du ser smal ut.
Nu när jag är anonym, blir det på ett helt annat sätt. Vad tycker du? Vill du att vi ska uppmärksamma din smalhet? (Jag har haft anorexi och blev supermotiverad varje gång någon sa att jag var smal. Jag levde på dessa kommentarer, de blev som en drog. Är det så för dig med?)
Ta hand om dig!
Svar: Hej fina du! Jag vet att det finns dem, med en ätstörd historia som jag som blir SUPERARGA när någon skriver "Oj, vad du blivit smal" och dyklikt. Och jag misstänker att det ofta är på grund av att de kanske inte tycker att någon ska kommentera deras utseende, lägga sig i deras liv eller att de kanske inte vill erkänna för sig själva att de faktiskt har rasat i vikt. Jag vill att du, att alla ni som läser det här ska veta att jag är inte sådan.
Tvärtom, uppskattar jag dessa kommentarer. Jag tar de som tankeställare. För nu fick jag två kommentarer angående att jag ser uta att ha blivit smalare - och vet ni? Det har jag inte ens märkt själv att jag blivit. Just därför tycker jag att det är så himla bra att ni bryr er om mig (för jag förstår att ni bara vill mig väl ♥ ) och skriver detta till mig. Så fort jag läste kommentarerna så började jag tänka: Stämmer det som de skriver? Har jag blivit smalare? Hur kommer det sig? Jag lägger i hop pusselbitarna och inser att kanske är det stressen ändå, som tärt på mig, att det har varit ett gäng väldigt slitsamma och psykiskt påfrestande veckor nu.
Jag förstår att dessa kommentarer är baserade på oro och fundering och jag uppskattar det. Ni är liksom som mina vänner, och ni ser det jag inte själv alltid kan se när jag går omkring i min egen lilla bubbla här i Skövde. Men så ska en veta att vissa speglar ändrar ens former lite, samt vissa poser eller kläder eller whatevs. Men en tankeställare är alltid viktig, och jag tar till mig orden och tänker över.
Så ja, skriv! Tankeställare är viktigta. Och ni är ju mina vänner ändå, på sätt och vis. PUSS ☮
jag längtar efter den där kvällssolen på verandan.
☮ jag vill inte låta rädslor gindra mig från att göra det jag vill göra i livet - och att göra det så bra jag kan. the one who is brave is free. verkligen.
☮ att leva är att se, att leva är att agera, att leva är att känna. sorg, som smärta, berg som dalar, ilska som skratt. jag vill inte längre döma mig själv för mina känlsor, hur svåra och tunga de än må vara. när jag väl upptäcker att det är i en djup dal jag befinner mig i vill jag ta vara på det - och se det som ett tecken för mig att byta stig, att ta mig uppför, precis hur jag vill.
☮ mitt liv är mitt. ditt liv är ditt. och alla andra, de har sitt. sitt liv, sina tankar, sitt mörker, sina idéer, sina världar. det är helt o-m-ö-j-l-i-g-t att styra över hur andra tänker om dig, ser på dig, känner inför dig. att vandra omkring och vara till lags gör dig bara ont. ditt liv är ditt. mitt liv är mitt. gör din grej, följ din magkänsla. akta dig inte för vad andra ska tycka. bara du vet vilka som är dina innersta tankar, känslor, och drömmar. ingen annan vet allt om dig och ingen annan ser hela ditt livspussel. bara du vet om en ny bit passar in eller inte. ditt liv är ditt. mitt liv är mitt.
☮ älska. älska. älska. även fast det gör ont. älska. för att du lever. för att DU LEVER.
"det svider. det smärtar. men åh. att mitt hjärta slår så jävla hårt är i alla fall ett tecken på att jag lever".
jag kommer nog fylla på den här lilla listan på livsfilosofier efter hand. så håll koll på min facebook vettja! så berättar jag där när nya tankar kommer in på listan. xx
Din dag, bara din dag, just i dag.
men, det jag lär mig är att säga stopp. stopp till mina hjärnspöken. på morgonen hör jag dem be mig att gå ut och springa, eller yoga, eller ge mig andra krav som direkt, direkt, direkt känns som en tyngd mot mitt kämpande flämtande bröst. det är läskigt, men jag säger det. STOPP.
och så plötsligt så blir det faktiskt lite lättare. kraven ger mig inte längre den svåraste utav ångest och ett tryck mot bröstet som varar i något som jag vill kalla för e-v-i-g-h-e-t-e-r.
morgnarna blir lite lättare, när en lär sig att sätta ner foten. både till säg själv och andra. säg STOPP, STOPP, STOPP! skrik ut orden om det behövs! det är inte bara en ny dag, det är din dag! din himla fucking underbara dag! låt inga röster trycka ner dig. säg STOPP, STOPP, STOPP! skrik ut orden om det behövs! din dag är här nu. och det är bara din att designa, bestämma över och ta vara på.
det är din underbara dag. säg STOPP, STOPP, STOPP! skrik ut orden om det behövs! låt dina hjärnspöken, demoner och monster krypa ner under sägen igen. det är din dag. inte deras! bara din! din fucking himla underbara dag!
så säg STOPP. för det är din dag, bara din dag, just i dag.
varje dag.
och jag tänker aldrig mera vänta på någon som dig för du är fucking inte värd mig.
vykort ett visar ett klädval. vykort två visar min älskade fönsterkarm där jag brukar sitta om kvällarna, dricka grönt chai-té, skriva cirka åtta sidor dagbok för att jag har så mycket som vill ut och se dagens solsken gå ner i hop med att ben howards magiska i forget where we were spelas på vinyl. det är nog min absoluta favoritplats här. och mitt favorit bestyr. det läker mig, helar och stärker mig.
i skåne solar i tjugo grader på bakgården och det finns visst de som redan badar i haven. i skövde går jag med dr.martens, fluffig jacka och sveriges största halsduk och har whiskeyröst jämt. men det värmer och jag ser lite ut som lilla my i hop med knuten på knoppen så det är ändå himla okej.
men dock, i takt med att dagarna går tittar solen faktiskt fram allt oftare. och den bärnner på allt varmare. i går kunde jag inte ens sitta vid fönstret i köket utan att brinna upp. vilket kändes ganska underbart. fast oftast förtär jag inte min frukost i köket, utan på en kudde i sovrummet tillsammans med harry och hans äventyr. det är mitt andra bästa och mest välgörande bestyr. morgonstunderna, gröten, hp och jag. åh.
ytterligare ett klädval. jag tycker väldans mycket om svart, som en kanske ser. och mitt nya hårband från beyond retro!! och så ännu ett vykort från min älskade fönsterkarm. boken jag skriver i är förövrigt köpt på pocketshopp för cirka femtiolappen. fett himla jättevärt. tips, tips. med mumintroll på. det tycker jag om.
och här kommer två saker till som helar, peppar, värmer och håller mig ovan ytan. ett. vår vackra grönskande blommande innergård där en kan äta lunch i solen och meditera efter långpromenaden. två. KLARA. min älskade bästis och kombo. det är så fint att ligga brevid varandra och peppa framtiden och fnissa åt knäppa dudes och somna i hop efter tre avsnitt av that's 70 show eller sex and the city.
en bild på mig jag tycker om samt ett vykort från favoritplats nummer två. tylösand, eller frösakull för att vara mer korrekt. här ska jag bo i sommar. i stugan. mitt lilla paradis. och jobba på halmstads absolut underbaraste café. berättar mer om det en annan dag, men hur som haver är jag mycket mycket pepp och glad över detta!!
jag vägrar sluta älskar livet.
det blev en sommar utav många och alldeles för djupa dalar. och jag vill aldrig känna så igen. det är den största rädslan jag bär inom mig. och de undrar hur det kommer sig att ormar, nätter och spöken inte skrämmer mig. men jag bär på ett alldeles eget mörker. och jag är rädd för att det ska växa precis så där stort igen, att jag inte ens kommer orka leva det här älskade i livet i slutet av sommaren.
jag funderar på utvägar. går till studenthälsan och diskuterar. sover tätt och djupt bredvid klara och låter mig bli kidnappad ut på kvällsäventyr till skogar och bryggor med glass och håkan på hög volym. allt för att glömma. i skolan går ingenting in i mig längre. energi-nivån sänks i samma takt som den där sommaren. och rädslan växer.
jag behöver något som lättar mina axlar, säger jag. och en natt kommer vi på det. jag och klara. vi funderar och vi har inte bestämt oss än. men kanske är det så att jag är för ung för det här. för att studera. just nu. jag behöver låta mig vara ung och dum och se mer än skolböcker och gråa bänkar. jag behöver känna mer än tentastress och tyngden av en lång att göra lista. jag har vidgat mina vyer, ser mig om efter andra platser, andra länder. efter ett sabatsår där jag kan få andas ut och växa, bland berg, skogar, hav, äventyr och s-p-ä-n-n-a-n-d-e bestyr.
vi funderar och vi har inte bestämt oss än. men det lättar mina axlar att tänka på hur jag kanske inte är redo för det här. tjugo år på jorden. och att det inte gör något om jag inte orkar. för att orka och må bra är alltid viktigast. och äventyren tror jag stärker mitt välmående mer just nu, än ännu en tenta.
jag sätter ner foten. jag vägrar sluta älskar livet.
piratkärlek.
mary, som på nätterna hellre kallar sig för lilja brick bor på ett internat utanför skåne, en skirivarskola dit hon egentligen åkt för att lära sig hur den där omtalade himlastormande kärleken smakar. och ganska snabbt tror hon sig ha träffat den, i en poet, en poet som envisas med att ge henne historiska smeknamn och att bara besöka henne om nätterna. men hur ska mary egentligen veta om det är kärlek hon äntligen har hittat? och vad gör man om kärleken river en med rakblad i sömnen?
boken, allt det där jag sa till dig var sant handlar också om anne bonny, mary reads närmaste vän på folkhögskolan. de kallar sig piratvänner och tillsammans drömmer de om dagen då de äntligen ska få lämna skolan och segla ut bland öde öar. i frihet. deras vänskap är ytlig, men ändå djup, på låtsas men ändå på riktigt. och kanske var det just stunderna med anne bonny, "tjuvfitta och vildhjärta" som gjorde att jag föll för den här boken. alltså, en väldans läsvärd bok, med poesi, mörker och fantasi. och bok nummer två heter välkommen till den här världen, också ett tips. ha det fint! xx
och jag vill inte längre kriga med själen.
det rätta finns inom mig, och jag måste finna det själv. klysha, men sant. inte längre vill jag jaga efter någon som ska visa vart jag ska gå. jag vägrar lyssna, vill inte bry mig om hur alla andra tar sig uppför. jag ser solen där vid toppen, men jag vet inte om jag hinner nå den. innan sommarvinden och det jag vill kalla för friheten.
jag måste sluta kriga med själen.
dina hjärtslag nuddade min hud. jag beundrade ditt leende när du inte såg. men samma stund som jag vinkade hejdå kändes det som om något som fattades. och jag vet inte vad. men du är kvar. någonstans vet jag att du är kvar.
i morgon tar jag nya tag. landar i det som är min vardag. aldrig mer vill jag behöva rymma med andan i halsen. för allt är detsamma när jag kommer tillbaka. jag kommer allit vara jag, rösterna bor i mig, rösterna finns kvar. i morgon tar jag nya tag. och landar. i det som är jag.
and I'd like to think an ordinary person is capable of anything.
✈ i skrivande stund är jag på väg igen. mot halmstad, och sedan skåne. det är en sådan tripp jag inte har några förväntningar på, bara ser fram emot. så himla mycket alltihop. lovar att berätta om allt här sedan. (hur skulle jag ens kunna låta bli?) men, untill then: ha det fint! xx
om du vill ha ord att leva ditt liv efter, gå vid gravarna, för det är skrivet i stenarna.
jag har fått många frågor angående mina älskade brallor ovan. de kommer från beyond retro i malmö och införskaffades för precis ett år sedan. men om en vill ha liknande så tycker jag en ska pallra sig till närmsta beyond retro ändå för de har alltid en himla massa liknande cozy-pants. tips, tips! xx
det känns alltid lite bättre att kriga tillsammans.
det var när jag gick i åttan som jag började jämföra mig med andra människor, andras kroppar. jag bläddrade inte längre ointresserat förbi hälsosidorna i tjejmagasinen utan lusläste istället, googlade, såg, tog in och applicerade allt det där på mig och min lilla kropp som jag jämt önskade vore något annat än vad den var. hur det kom sig att jag ens började klämma på mina lår och överarmar finns det inte plats för att gå in på nu, och från vad jag vill säga i dag så spelar det faktiskt ingen roll. för någonstans tror jag, att med en nypa osäkerhet och en dos samhällspress så tror jag att vi alla hamnar där en dag. framför spegeln med ett besviket leende och tusen röster i huvudet som alla säger samma sak: du är inte bra nog.
att flytta hemifrån och börja plugga på högskolan här i Skövde hjälpte mig massvis. höstsolen kom i hop med nya klasskompisar, nya utmaningar och en känsla av frihet och inre trygghet. att jag faktiskt tagit mig dit där jag är alldeles själv gjorde att de där rösterna i huvudet tystnades ner, och överröstades i stället av glada hejarop och spännande dagar fyllda utav lyckorus och tacksamhet över allt det nya som kom in i mitt liv.
men så kom den här förbannade våren igen. och missförstå mig inte. körsbärsträden, den första ölen på uteserveringen, att åka longboard i kvällssolen som inte försvinner bakom berget förrän klockan slår sju, dagsutflykterna till göteborg, tunna plagg och vans och min fönsterkarm som jag i skrivande stund sitter vid, med utsikt över parken och solen, körsbärsträden och horisonten. allt det där tycker jag om. mycket. men våren för mig kommer med en himla massa svårigheter också. varje år är det som om jag föds på nytt. "jag blir nyckläckt" brukar jag säga. jag stiger ut i solen i blek hy och en frisyr som under vintern kändes så bra men som nu inte ser det minsta trevlig ut, och som dessutom inte passar med den där vårgarderoben som förresten kanske borde uppdateras nu. och när den ska uppdateras, när allt det mörka och murriga (som om jag inte bär svart hela året om ändå, det är liksom min bästa lösning på det här problemet) ska bytas ut mot ljust och blommigt så frågar jag mig jämt: är det här jag? vem är jag? samma visa, och det i hop med den sista plugg-kampen inför sommarledigheten och stressen att finna sommarjobb och bli färdig med alla projekt innan skolan stänger för terminen gör mig alldeles alldeles slut. och vad händer då, jo, rösterna kommer tillbaka. en trött hannah orkar inte kriga mot sina demoner längre. och här sitter jag nu. men klump i magen och ser ut emot staden. jag ser att den är fin, och jag berättar det för mig själv, om och om, precis som jag säger att jag visst ä bra nog och vacker nog och allt det där, om och om. jag ser det. men varför känner jag det inte då?
det är när jag räknar ur det som jag blir arg. åren. hur många år jag faktiskt lagt på det här. hur mycket tid och tankar utav mitt liv det här faktiskt har krävts. jag bli arg. och jag blir ledsen. för det här är mitt tjugoförsta år på jorden, på tok för länge har demonerna fått bo i mig nu.
kanske är jag inte ensam om det här. kanske är det någon annan där ute som är så j-ä-v-u-l-s-k-t trött på att kriga, men ändå kämpar på. år efter år. vare sig det är sommar, vinter, höst eller vår. hur orkar vi? vi är krigare. om det är något jag är stolt över så är det det. att jag är en jädra krigare. och nu krigar jag mig igenom en vår till. fastän jag inte orkar, fastän jag inte vill.
men jag ger inte upp. det får inte ta över mig. jag vägrar, för jag är visst det bra nog!!
som ett hjälp för mig på traven, och för alla andra som lever med demoner och hjärnspöken så finns nu en kategori som heter självkärlek här till höger. den ska jag hädanefter fylla med allt som hjälper mig att kriga. alla mina smartaste erövringsmanövrar och strategier ska, tillsammans med pepp, pepp, och mera pepp få vara med. som en liten verktygslåda. och jag hoppas att jag inte är den ända som kan ta nytta av den. har du något pepptips eller dylikt så dela gärna. det känns alltid lite bättre att kriga tillsammans. | tusen värmande vårkramar, hejarop och hjärtan till er. ha det fint! ❤
segelbåtar i horisonten men jag har inte glömt dig än.
muntains crave - anna von hausswolff.
vi hörs alldeles snart!! xx
letar efter den där känslan när jag aldrig vill gå hem.
vykort från i söndags när jag och klara tog en spontantur till gbg. satt vi vattnet och fikade och njöt utav solskenet. åh. precis vad jag behövde.
gick förbi spännande musikplancher och two little birds som har fin veganfika men ingen uteservering. bu.
den där söndagen då vi grillade på billingen + en styck banangröt + mina två senaste vinyler. vårjazz!!
vardag i skövde. tillåter mig sällan men i bland att äta kladdig gröt i sängen framför en serie. fotografier från köksfönstret och två klädval.
två bilder som visar att veganföda är jätteknäppt men jättegott. som att äta tofuglass (eller var det risglass) och avokado på gröten. mumma!!
men, nu vankas snart två helger med äventyr. halmstad och skåne. mitt hjärta klappar himla hårt för båda äventyren. pepp, pirr, panik och pepp igen.
☮ ☮ ☮.
regndoppar på tulpanerna och asfalten är varm.
i går stämde jag äntligen gitarren, blev så himla lycklig utav det. spelade en midsommarnattsdröm och tog upp gamla halvfärdiga låtar jag en dag börjat skapa. flow, kreativtiet och total frihet. tre lycko-ting som jag får utlopp för med en gitarr i min hand, och sång. åh, jag erkänner det aldrig för någon, men sången, den är också min lycko-vän. och på tal om musik - här är en musiker som är magisk: ásgeir trausti. xx
nattlig förvirring / mitt hjärta i din hand.
dansar runt i bara ben
stämmer äntligen gitarren och spelar en midsommarnattsdröm och sjunger med högt högt
fastän jag egentligen vill spela det är så jag säger det
orden handlar om allt som är vi
jag älskar att sjunga
jag älskar det som är vi
▼
tycker inte om vad hon i spegeln säger till mig i bland
eller ännu värre
vad jag säger till henne
när jag bara ser felen
"vaför gör du det för?" skriker jag
▼
sommaren känns så fin
men det finns också en klump i magen
ett steg för långt åt sidan
och där är den
klippan
faller
▼
dagarna går fort
det vackert men smärtsamt ändå
ska jag bara flyta med?
blir det enklast så?
vågar inte tänka på dig
tid och rum och ovisshet
det känns för mycket i mig
jag älskar livet
en vän skriver att jag är världsbäst
men får ångest ändå
jag vill gråta
det är så livet måste gå
aj
tycker så mycket om dig. det är inte klokt.
It's complicated. All this love shit's complicated. And that's good. Beecause if it's too simple you've got no reason to try, and if you've got no reason to try you don't.
Den handlar om Wallace (Daniel Radliffe), en olycklig drömmare som har, sedan han avbrutit sina medicinstudier efter att ha blivt bedragen av sin kärlek spenderat det senaste året med att göra sådant som hans vän Allan (Adam Driver, ni vet Adam i girls?) kallar för absolut nonsens. Men, på en fest träffar han den vackra, roliga och lite små-knäppa Chantry, som han genast fattar tycke för. De börjar umgås, och hans värld börjar lysa upp igen. Problemet är bara att Chantry redan har en kärlek sedan flera år tillbaka och han får acceptera det faktum att de föralltid kommer få vara bara vänner. Eller?
En v-ä-l-d-i-g-t fin film, från början till slut. Jag tycker utan tvekan att denna filmen är värd en fyra utav fem. Den må vara enkel och lättsam, men samtidigt inte alls jobbigt förutsigbar eller långtråkig. Den är peculiar, söt och igennkännande. Tips tips!! Nej, nu ska jag duscha, byta om, torka tårarna och göra mig redon för en riktig kalas-första-maj inkluderat grillning, femkamp, veckans öl, och mysmiddag med en utav mina allra bästa personer. Sagolikt. Ha det fint! XX
Mina bästa citat från filmen:
► "...that instant conection. If you're lucky it happens once in a lifetime and if you're unlucky, then you have to come to weddings and listen to people like me talking about it. And asume we're all hopeless romantics... It's very easy to be cynical about love, but this, tonight, this is hard."
► "In fairy tales, love inspires you to be noble and courageous, but in real life, love is just an all-purpose excuse for selfish behavior. You can lie and cheat and hurt people, and it's all okay because you're in love..."
► “Look. One thing I like about getting married is that you can stand up in front of everyone you care about and state it for the record that you believe in the best case scenario.”
► "It's complicated. All this love shit's complicated. And that's good. Beecause if it's too simple you've got no reason to try, and if you've got no reason to try you don't."
