det känns alltid lite bättre att kriga tillsammans.
det var när jag gick i åttan som jag började jämföra mig med andra människor, andras kroppar. jag bläddrade inte längre ointresserat förbi hälsosidorna i tjejmagasinen utan lusläste istället, googlade, såg, tog in och applicerade allt det där på mig och min lilla kropp som jag jämt önskade vore något annat än vad den var. hur det kom sig att jag ens började klämma på mina lår och överarmar finns det inte plats för att gå in på nu, och från vad jag vill säga i dag så spelar det faktiskt ingen roll. för någonstans tror jag, att med en nypa osäkerhet och en dos samhällspress så tror jag att vi alla hamnar där en dag. framför spegeln med ett besviket leende och tusen röster i huvudet som alla säger samma sak: du är inte bra nog.
att flytta hemifrån och börja plugga på högskolan här i Skövde hjälpte mig massvis. höstsolen kom i hop med nya klasskompisar, nya utmaningar och en känsla av frihet och inre trygghet. att jag faktiskt tagit mig dit där jag är alldeles själv gjorde att de där rösterna i huvudet tystnades ner, och överröstades i stället av glada hejarop och spännande dagar fyllda utav lyckorus och tacksamhet över allt det nya som kom in i mitt liv.
men så kom den här förbannade våren igen. och missförstå mig inte. körsbärsträden, den första ölen på uteserveringen, att åka longboard i kvällssolen som inte försvinner bakom berget förrän klockan slår sju, dagsutflykterna till göteborg, tunna plagg och vans och min fönsterkarm som jag i skrivande stund sitter vid, med utsikt över parken och solen, körsbärsträden och horisonten. allt det där tycker jag om. mycket. men våren för mig kommer med en himla massa svårigheter också. varje år är det som om jag föds på nytt. "jag blir nyckläckt" brukar jag säga. jag stiger ut i solen i blek hy och en frisyr som under vintern kändes så bra men som nu inte ser det minsta trevlig ut, och som dessutom inte passar med den där vårgarderoben som förresten kanske borde uppdateras nu. och när den ska uppdateras, när allt det mörka och murriga (som om jag inte bär svart hela året om ändå, det är liksom min bästa lösning på det här problemet) ska bytas ut mot ljust och blommigt så frågar jag mig jämt: är det här jag? vem är jag? samma visa, och det i hop med den sista plugg-kampen inför sommarledigheten och stressen att finna sommarjobb och bli färdig med alla projekt innan skolan stänger för terminen gör mig alldeles alldeles slut. och vad händer då, jo, rösterna kommer tillbaka. en trött hannah orkar inte kriga mot sina demoner längre. och här sitter jag nu. men klump i magen och ser ut emot staden. jag ser att den är fin, och jag berättar det för mig själv, om och om, precis som jag säger att jag visst ä bra nog och vacker nog och allt det där, om och om. jag ser det. men varför känner jag det inte då?
det är när jag räknar ur det som jag blir arg. åren. hur många år jag faktiskt lagt på det här. hur mycket tid och tankar utav mitt liv det här faktiskt har krävts. jag bli arg. och jag blir ledsen. för det här är mitt tjugoförsta år på jorden, på tok för länge har demonerna fått bo i mig nu.
kanske är jag inte ensam om det här. kanske är det någon annan där ute som är så j-ä-v-u-l-s-k-t trött på att kriga, men ändå kämpar på. år efter år. vare sig det är sommar, vinter, höst eller vår. hur orkar vi? vi är krigare. om det är något jag är stolt över så är det det. att jag är en jädra krigare. och nu krigar jag mig igenom en vår till. fastän jag inte orkar, fastän jag inte vill.
men jag ger inte upp. det får inte ta över mig. jag vägrar, för jag är visst det bra nog!!
som ett hjälp för mig på traven, och för alla andra som lever med demoner och hjärnspöken så finns nu en kategori som heter självkärlek här till höger. den ska jag hädanefter fylla med allt som hjälper mig att kriga. alla mina smartaste erövringsmanövrar och strategier ska, tillsammans med pepp, pepp, och mera pepp få vara med. som en liten verktygslåda. och jag hoppas att jag inte är den ända som kan ta nytta av den. har du något pepptips eller dylikt så dela gärna. det känns alltid lite bättre att kriga tillsammans. | tusen värmande vårkramar, hejarop och hjärtan till er. ha det fint! ❤
Jag sitter och gråter. Det här är så on point att det är läskigt. Jag gråter för att jag känner igen mig så himla mycket, för att jag får ont i hela kroppen av vetskapen att du, och så många andra, kan känna igen sig. Det är så jävla fel och så jävla vidrigt. Vet inte vad jag ska säga mer än att JA, du duger. Du är helt fantastisk. Som delar med dig. Men också för att du är just du.
Värmande vårkramar, hejarop och hjärtan till DIG. ❤️
Vi krigar, men vi krigar tillsammans! För olika saker men för samma viktiga mål. Och det är fint att du klarar sätta ord på det.
❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️ tack.
Så fint. Tack Hannah <3
Det är så lätt hänt det där, med återfall. Så fort man inte tittar upp eller är fokuserat på att hålla balansen, så kommer de små demonerna som du säger, med instruktioner, strategier och allt som ska underlätta för att stressen ska hållas i schack. Men det är ju inte värt det, för att det är inte ett bra sätt att hantera känslor, stress eller otrygghet. Det, som du precis säger, bryter ned.
Kriga på, Hannah. Någon dag kommer du inte behöva vara lika uppmärksam på att falla tillbaka, för vanor kan stadgas och destruktiva strategier kan överges. Det tror jag.
Hej Hanna! Vill tipsa om boken "Drunkna inte i dina känslor" av Maggan och Doris. En helt FANTASTISK bok om den högkänsliga personlighet som faktiskt jag och så många andra besitter. Har i hela mitt liv känt mig missanpassad och konstig för att jag reagerar så väldigt starkt på min omgivning.
Öppnade boken och allt brast, tårarna bara rann och rann. Det är ett så härligt uppvaknande, en så fantastisk känsla av att äntligen bli igenkänd, erkänd och accepterad. LÄS den, NU! Den har blivit som en bibel för mej. Ta hand om dej söta rara, ljusare tider är påväg! Kramis
Denna kategori behövs verkligen. Det behövs sånna som du, som jag, som oss, som krigar och hjälps åt att övervinna och gräva upp roten en gång för alla. Vi är starkare tillsammans, inte sant? Du är bäst! Kram
kramkramkramkramkram från ännu en krigare.
<3
Kämpa på och ta hand om dig. Här kommer ett boktips: http://www.amazon.com/Mindfulness-Eight-Week-Finding-Peace-Frantic/dp/1609618955
Hannah! Jag har följt din resa sen hösten 2012 och på sätt och vis är du min vän. En lite hemlig vän över internet liksom. Vi har kämpat mot samma hjärnspöken och båda fallit tillbaka och sedan rest oss upp igen. Precis som du tycker jag våren är jobbig, jag vet inte exakt varför men så är det. Du kanske minns mig, jag heter också Hanna Ellen. Hur som helst, jag blir så glad när jag läser din blogg nu för tiden (det har alltid varit fint att läsa den men extra fint nu) för du verkar så mycket tryggare. Precis som jag också har blivit. Även om det säkert för oss båda finns endel kvar att jobba på. Vet egentligen inte exakt vad jag ville med den här kommentaren. Men TACK för att du så länge har delat med dig av din historia, och fortsätter göra det!! DU ÄR BRA!! <3
Känner igen mig så mycket. Men vi klarar oss igenom det i år också. kram på dig <3
Har hållt på sedan jag var tio med massa sånt trams, och nu är jag tjugo. Tio år alltså, då jag tänkt varje dag på att "det där borde jag inte ätit" och varit arg på mig själv att jag inte är och ser ut som jag skulle vilja. Och nu är det ju "normalt" för mig. Jag brukar inte prata om viktiga saker, så som man ska göra, utan bär runt på det själv, och nu är det helt självklart för mig, alla de där dumma idéerna. TÄNK om jag hade gått till skolkuratorn och rett ut det där direkt, där för tio år sedan, vad mycket viktigare och roligare grejer som hade fått plats i min hjärna då! Skall nog börja på det, fylla huvet med så mycket kul planer, bra böcker, bra låttexter, viktiga frågor, så det dumma inte får plats och rensas bort. Vore fan gött.
Så underbart fint skrivet, Hannah, Och jag känner igen mig precis. Det är så förjävla utmattande att behöva fortsätta och fortsätta kämpa, hela tiden. När man tror att det går lite lättare, så kommer det ändå tillbaka. Jag är så trött på det så jag inte finner ord till det, det känns så orättvist och jag hatar det. Hela tiden känner jag att jag inte orkar längre. Men ändå så lever jag. För att jag, precis som du, krigar. Och det är så jävla hemskt att vi ska behöva kämpa så näst intill utplånande för att få andas, men så jävla vackert att vi kan göra det tillsammans. Det är så bra att du sätter ord på allting, det har hjälpt mig så många gånger. Tack för att du fortsätter skriva, Hannah.
finaste och mest träffande på länge <3
ja, vi kommer nog att vinna det här! massor med styrkekramar, you go girl !!
åh vilket starkt inlägg, så bra och hjärtligt skrivet. Det behövs verkligen fler såna som du, som delar med sig med ärliga känslor så att vi kan börja dela och hjälpa varandra snarare än pressa och stjälpa. Styrkekram och tackkram och finkram <3
Du är så fin. Inifrån och ut. Jag älskar dina ärliga texter, jag känner igen mig en massa. Stor kram till dig starka du!
styrkekramar hundra gånger om, känner igen mig in i minsta detalj, OCH - det är förjävligt, MEN - samtidigt har allt du upplevt/känt/fått erfara ändå gjort dig till den människa du är idag, glöm inte det. och visst är det häftigt; hur vi ändå tar oss upp? gång på gång.
