hannah ellen. ❅

 

var gång jag ser ditt namn eller blir påmind om dig så känns som sodastreamad sockerdricka, från topp till tå, ända ut genom armarna till fingertopparna, fingrar som vill röra. räkna. räkna fräknar. hålla din hand. röra. jag vågar inte tro på kärleken. den har svikit mig för många gånger. att du finns kvar när jag svävar i väg i mina orosmoln och på en resa högt över oceanerna gör mig varm.

 

att våga lita. jag har litat på för många förut. sådana som har sårat. svikit och sårat. jag har själv gjort det en gång. och jag ångrar det än i dag. all my tears has been wasted on another love, sjunger tom odell och jag tänker att det är pecis så. ändå har du lagt dig till ro i mitt innersta. och där ska du bo. där ska du få vara ända tills den dagen då vi får se sanningen. besvikelsen, så kan det vara. men inga tårar kommer jag att orka falla. jag kommer bara känna. uppgivenhet och ånger. eller så blir det kärleken. den kommer vara trevande. även om mina händer snabbt kommer finna sin vilja så vet jag inte om mitt hjärta kommer göra det. men det kommer vara okej. är det kärlek kommer du ha lärt dig att vänta på mig. 

morgontankar | jag är en liten själ i ett stort universum. jag är en flicka i en övergång till kvinna. jag är ett hjärta som klappar. för länge och för hårt. jag är fjäderlätt trots att livet är svårt. jag är en ovisshet i en självklarhet. jag är en levande död. jag är en död levande. jag är allt och jag är ingenting. jag är fullständigt förvirrad i ögon som är mina egna. jag är någon att avundas. jag är någon som avundas. jag är en liten själ i ett stort universum. allt jag gör betyder, på samma gång som det inte gör det.

en tanke som väller över mig. som gör mig stum där jag ligger i sängen. det är när en är nyvaken som de mest självklara tankarna kommer.

jag lever som om allting jag gör betyder. i huvudet finns en lista på krav som jag var dag måste uppnå för att vara en komplett människa, enligt mig själv. jag bockar av och känner mig lite bättre. lite mer värdig. värdig det liv jag fick för snart tjugoett år sedan. ett liv som jag i bland vill ska ta slut på grund av dess alla krav och svårigheter. svårigheterna kommer från kraven. och kraven sätter jag på mig själv.

det är jag som tillåter människor bli mer än förbipasserande karaktärer i mitt liv. det är jag som låter de hänga kvar fastän de inte längre spelar någon roll. de finns inte längre med i manuset. så varför dyker de upp i mina tankebanor? deras läppar. deras hud. deras ord som gjorde mig leende. deras svikande beteende. 

allt jag önskar är att de sköljs bort. jag älskar att bada. men blir mer och mer besviken var gång jag kommer upp ovan ytan och fortfarande bär på allt som lika gärna skulle kunna kallas smuts. som de cigaretter jag röker. en i månaden. stannar upp en sekund och tystnar på den soliga uteserveringen där jag och vännerna sitter. blossen är var och än ett självdestruktivt andetag. nu är det okej att vara smusig, säger jag och tar ett bloss till. tänka sig att, när en dyker upp från en sekunds frihet under vattenhytan blir illa berörd över att namnen fortfarande finns kvar i tankarna, när vatten är frihet och att simma är, för mig ett utav livets lyckligaste bestyr, men att en cigarett, att dö långsamt är det ända som tillåter mig att vara smutsig. oren. att ha våra kyssar kvar som minnen på min näthinna. att ha mina felsägningar och elaka ord som undantag. när det, efter ett dopp i det blå kallas för ännu en idiotisk sak jag gör i min vardag.

jag vill inte röka. jag vill inte vara smutsig. jag vill inte tycka att jag är smutsig och därför inte behöva röka för jag har ingen smutsighet att tillåta mig hålla om. jag vill att deras namn ska försvinna ur mitt innre. bli lika lite betydelsefulla som dammet som fyller rummet när vi inte ser. endast om solen skiner rakt på dem blir en uppmärksam på dess existens. endast då kan jag tillåta mig själv att ägna en extra tanke åt dem. när de står där, mitt på torget en augustikväll och samlar kvällssolens strålar i deras kalufser och lockar. 

jag är en liten själ i ett stort universum. det är en sådan övermäktig tanke, egentligen. jag känner mig fullkomligt idiotisk när jag påminns om hur stora jag gör mina problem som egentligen är så små. att kroppsdelar, felsägningar, andra människors åsikter, borttappade prylar och allmän eller innerlig oreda ska få växa upp och kväva hela mig. universom är så stort och om en tittar högt där uppifrån så skulle en inte lägga märke till den där lilla själen som rivs sönder. lilla mig och alla mina problem som egentligen bara är cigarettbloss men som känns ändå känns som en undergång. 

de krav jag sätter på mig själv, de krav jag tror att andra vill att jag sätter på mig själv, de ska jag radera. likaså ska de som inte längre finns med i dagens manuskript raderas. det räcker med mig. jag ser framför mig en stjärna i universum. den är jag. den är min själ. men den lyser först när den är lycklig. den lyser först när det är enkelt att leva. enkelt att känna. enkelt. att. känna. lycka. 

jag är en liten själ i ett stort universum. men jag vill vara en stjärna. med ett hjärta som klappar i hälsosam takt och bara brusar upp över sådant universum också skulle reargera på. jag vill känna mig fjäderlätt. jag vill känna mig självklar. en självklar stjärna på midnattshimlen. jag vill känna mig levande. 

 

en mobilanteckning från häromnatten:

☮ | det regnar 

jag ligger vaken

rummet doftar rökelse och täcket är prassligt

vi har skrivit godnatt och jag har ignorerat rösterna i mitt huvud

de som oroar sig

jag tycker om hur jag lärt mig att det alltid ordnar sig när det kommer till kärlek

även om det går alldeles fel så ordnar det sig

jag tänker och undrar varför jag inte lärt mig att allt ordnat sig när det gäller andra saker också

särskilt när det gäller kroppen min

länge har jag burit på dessa rädslor

sjukdomen lämnar mig aldrig

den har rotat sig fast

rötter som knutit sig fast runt hjärtat

hindrar det från att bulta vissa dagar

kippar allt oftare efter andan åt min egen spegelbild än kyssar i nacken 

allt ordnar sig 

visst är det väl så

 

det är när den hindrar mig från att känna lyckan i allt annat som sjukdomen blir farlig

bestämmer mig

att aldrig

ska kilon betyda mer

än kyssar i nacken 

 

jag saknar honom 

skriver 

du gör mig glad 

ser in i min spegelbild, säger du med, 

kära hannah, 

fastän du är en idiot i bland 

du med | 

P A P E R T O W N S ✈ | i går såg jag och michaela papertowns, på bio. tyckte om den på många speciella vis, särskilt eftersom följande. en text jag skrev i bilen, innan jag körde hem till sextiotals soul och älskade vinden i håret, det lätta regnet och att få gråta lite för första gången på månader. allt som jag hållt inne kom ut. bara det är en anledning till varför det var en så j-ä-k-l-a bra film. SE DEN! 

---

 

margo

jag känner mig lik henne

hur känslan att inte ha ens en liten ledtråd

ett nålsöga av aning om

vem jag är

kan kännas så stor

så övermäktig

att allting annat försvinner

ett tunnelseende

en känsla av att bara 

behöva

komma
bort

margo kändes som en väldigt olycklig människa

som eftersträvade små stunder 
ibland även stora
som gav lyckorus
som gjorde olyckan, den övermäktiga känslan
någonstans värd ändå

jag är som margo

bär ofta på för mycket
det tar ofta över mig
flodvågsliknande, stormvindar, vulkanutbrotten
men då och då finns de där stunderna
känslan av att stå högst upp på toppen av ett berg och se ut över världarna
vinden i håret när jag kör på landsvägarna och sjunger högt med till tonerna fastän alla blickar stirrar
morgondoppet
ingen annan har vaknat än
bara jag och havet

spegelblankt saltvatten som slutar vid oändligheten

 

resten utav tiden

livet

går ut på att överleva
överleva känslorna
och övermäktigheten
olycklighetskänslan
flodvåg, storm, vulkanutbrott

för att sedan
sällan men älskvärt
uppleva
de där små stunderna
som gör det så himla åh så himla

värt
att leva

trots allt

☯ / att vara själv tycker jag ganska mycket om

det känns sällan ensamt

jag accepterar mig själv som jag är

håller mig själv i handen

klappar mig själv på axeln

skäller lite när jag gjort något dumt

försöker fylla mitt liv med lyckorus och vardagsbrus

förlåter mig för att jag blandar in killar med för mycket förvirring och snus

det gör inte så ont att somna själv
det gör inte så ont att vakna med armen omkring ingen alls
det känns fint att veta att det där kommer sedan

att det är dumt att stressa över det redan

redan innan jag är färdig med mina äventyr

men i bland
bara i bland
så svider det i hjärtat
svider för att att jag valt fel
svider för att någon jag kanske tycker om inte är den jag håller om
svider för att någon jag har tyckt om är den jag än en gång ska försöka glömma i morgon

✈ två vykort från förra sommarens må-bra-dagar i sommarstugan. i skrivande stund är mina väskor packade och jag ska snart köra dit alldeles själv i en bas-dunkande cabbe och gråta lite till fina söndagslåtar. ska stanna där i två dagar och jobba. sedan kommer jag nog tillbaka hit till skåne igen. nog. puss och ha det fett fint så länge!

---

i dag vill jag mest bara lyssna på hjärtslag. dina hjärtslag. men om jag vore hos dig så skulle det jag inte känna mig lättad. aldrig lättad aldrig bra förrän vi känner något större och vet vad vi vill ha. och jag känner bara längtan. och du rädlsa. vi kommer krocka. den lilla kärleken som kanske börjat växa blir död. en vissen blomma. inget går och laga. när jag bara längtar. och du är så himla himla rädd. 

har på mig samma tshirt som när vi träffades för första gången
dansar runt i bara ben
stämmer äntligen gitarren och spelar en midsommarnattsdröm och sjunger med högt högt
fastän jag egentligen vill spela det är så jag säger det
orden handlar om allt som är vi
jag älskar att sjunga
jag älskar det som är vi

▼

tycker inte om vad hon i spegeln säger till mig i bland
eller ännu värre
vad jag säger till henne
när jag bara ser felen
"vaför gör du det för?" skriker jag

▼

sommaren känns så fin
men det finns också en klump i magen
ett steg för långt åt sidan
och där är den
klippan
faller

▼

dagarna går fort
det vackert men smärtsamt ändå
ska jag bara flyta med?
blir det enklast så?
vågar inte tänka på dig
tid och rum och ovisshet
det känns för mycket i mig 
jag älskar livet 
en vän skriver att jag är världsbäst
men får ångest ändå
jag vill gråta
det är så livet måste gå
aj

✈ | och plötsligt slocknar allt som någonsin varit motiverande här
för du väcker något i mig
och drar mig tillbaka 
som om jag levt i en bubbla 
ett drömmoln

en illusion ett tag
och så plötligt
dina ord
och jag stammar mig fram längs de små kullerstensgatorna

hoppas att något ska kasta mig ur verkligheten igen
tillbaka till drömmen
för du gör det för svårt att existera
när min värld är så långt från din
så långt från dig | ✈

glitternätterna i februari

du var och är magi 

det finns något med dig

kreativiteten

munspelet

emilmössan

kryckorna och cigaretten mellan mungiporna

att det står fuck it på ditt vänstra knä

du tatuerade dig för kärleken och hoppet

jag tänker ofta på de där sakerna

på dig

men inte om mer än så

en annan hand är närmare min än vad din är

och det är lika bra

distansen från en annan stad 
 

▼
jag har torra händer
skavda utav longboarden

åkte rakt in i solen

kvällen den är ännu ung

mitt hjärta slår så hårt för oss

för allt som vi kämpat för

våga vägra helvetet

demoner utanför min dörr

jag ligger vaken om natten

vill hellre vara på taket

spana in stjärnhimlen

räkna leverfläckar i nacken

cigarettröken får stanna där

dagen har inte vaknat än

du är så långt borta nu

jag försöker vandra vidare

 

såren är ännu öppna och

plåster hjälper inte mer

en tidig morgons krispighet

det är ännnu mars

men vad gör det

jeansjacka och inget varmt

ingen halduk runt min hals

ingen kärlek i min famn

 

du sover än jag känner dig

du låg vaken för länge i går

ville ligga alldeles intill mig

under stjärnhimlar och mörka moln

cigaretter i morgonljus

du låter drömmen bli till liv

ett litet rök ett litet pirr

du vågar ej ta stora kliv

 

så vi stannar på varsitt håll

kvällen den är ännu ung

du är så långt borta nu

och plåster hjälper inte mer

jag försöker vandra vidare

 

▼ 

▼ / nu måste jag andas 
snabbt flydde jag från stora staden
smutsen färgade fasaden
den som jag i tjugofyra timmar tyckt vara så ful

glömmer bort mig själv mellan kullerstenar
och felkonstruerade provrumsspeglar
svidande

tänker, jag börjar om i morgon igen

igen och igen
planerar en ny dag innan jag somnar

som om det finns något bättre då

jag blundar, vägrar se på

när demonerna hemsöker

de vägrar lämna,

vägrar gå.   / ▼

hennes skor skaver och hjärtat slår

hon springer genom vinden

så fort

så fort det bara går

alla tankar flummrar

hon frågar

undrar

varför det inte finnns några svar

alla går

svävar förbi

på sina alldeles egna moln

men hon

hon stannar kvar

ger sig aldrig av

fastän hon vill

andras röster limmar henne mot betongen

hon rör sig aldrig

sitter alltid still

och gråter

floderna tar henne ingenstans

hjärtart 

du får vad du vill

om du bara reser dig upp

går

sluta sitta still

gör det

gör det nu

det finns bara en som bestämmer

och det är du