i'll be home for christmas.
ubud. ett paradis för alla världens yogisar. yoga barn är som mitt andra hem och KAFE är det fik jag hänger på mest, äter lyxig meze ur drömmiga skålar och dricker jamu fastän ingefäran är oändligt besk. det är galet varmt här. svettten rinner så fort jag stiger ur dörren på morgonen och jag tror jag dricker minst fyra liter vatten om dagen. på gatorna trängs turistsouvernirer med slappa yogaplagg, kristaller, ekologiska mataffärer och caféer. det är vi, vi som släppte allt och bokade en biljett, vi som dedikerar minst tjugofem procent utav våra liv åt yoga, meditationen, mindfulness, religionen och/eller spiritualliteten. på fiken kan jag överhöra samma historier i människors konversationer, om och om igen. hon som sa upp sig, han som ska öppna en egen yogastudio bland bergen, skillsmässa, en jorden-runtresa, alla har samma gnista i sig och dessa vänliga själar är därför just så öppna, och modiga som de är. för de har inget att förlora. det här är deras liv nu. äventyret, och yogan.
❁ ❁ ❁
❁ ❁ ❁
det är måndag morgon och jag stiger på mitt andra plan i melbourne, australien. jag har mellanlandat här, försökte läsa ut ett par kapitell ur eat pray love men kan inte låta bli att snegla på alla som sitter runt om kring mig och väntar på att, precis som jag få åka till paradiset bali. ett stort gäng kanske artonåringar sitter till vänster om mig. glittriga ögonskuggor och korta klänningar, sandaler, killar med spretigt hår, pircing och nygjorda tattueringar. linnen. pirr i skratten. de ska till bali, till beach-staden kuta och festa och dansa. några dagar senare ska jag se dem igen, på ett dansgolv i kuta där jag - motvilligt - också är då jag är där för att se min nya vän spela i sitt band på en liten bar på den stora klubb-gatan.
ungefär där, i väntan på flyget till denpassar början en känsla i magen växa. och sekunden jag sätter mig ner i flygstolen så är den bestämt där. längst nere i maggropen. en ångest. orubblig. vänta nu - vad håller jag på med egentligen?
jag hör mina röster bråka. intuitionen vs. egot. i kroppen känns det som ett ända stort kaos och jag håller mina egna händer för att göra mig trygg. killen som sitter bredvid mig sitter alldeles för nära och doftar för mycket perfum. under hela resan sitter jag med halva kroppen ut i mittgången och stirrar rakt framför mig. rädsla. då och då försöker jag läsa några kapitell i boken, då och då skriver jag och försöker få ut känslan i kroppen. ångestklumpen, vart kommer den i från? men jag tror inte jag vågar veta. jag vågar inte höra intuitionens röst. jag vågar inte ens gissa. någonting är på gång.
mitt bagage försvann någonstans mellan wellington och denpassar. troligen fast i melbourne, säger den snälla mannen på flygplatset som försöker hjälpa mig. det ska gå fem dagar tills jag får bagaget igen. inte två, inte sju, fem. och varför just fem är en viktig siffra, det berättar jag snart.
taxi till hotellet, en rundtur och så är jag ensam igen. med ansiktet djupt nertryckt i kudden skriker jag ut mina känslor i en mäktig gråtattack som håller sig ovanligt lång. vad är det här? vad är det som känns?
den kvällen ber jag. jag ber till universum att hjälpa mig höra intuitionens röst. somnar tungt och nästa morgon ber jag igen. låter det vara ett mantra i min dagliga meditation. säger, jag är modig, jag är stark, jag kan lyssna till intuitionens röst. om och om igen tills klockan ringer och jag börjar min första dag på ubuds gator.
tisdag. det känns lite bättre. det här är dagen då jag köper ett veckokort på yogabarn och upptäcker det som ska bli mitt favoritcafé. går till berömda monkey forest och kikar på apor. köper ett par byxor och ett linne eftersom alla mina kläder är i den där väskan som just nu, förmodligen är på väg från melbourne. jag ber igen samma kväll. till universum. och jag sjunger mitt mantra, i hopp om att höra, intuitionens röst.
på onsdag går jag på veckans första yogapass. och åh, vad jag tycker om yoga barn. men trots det har klumpen i magen börjat växa igen. jag ser hur jag skulle kunna skapa mig en vardag här i ubud. hur bra jag passar in här. och så ser jag hur min "all time favourite"-favoritlåt när det gäller julmelodier dyker upp som rekommenderat på youtube. och då vill jag bara springa in i något hårt. det är en spontan tanke, men en stark en. jag ber till universum igen, jag är modig, jag är stark, jag kan lyssna till intutionens röst.
jag tror universum tog det här med stark väldans bokstavligt eftersom jag, trots att inte ha gjort yoga på minst åtta veckor känner mig väldans smidig. smidig och stark. unnar mig en massage efter ett svettigt pass vinyasa flow och känner mig lite bättre igen. fastän det är svårt att andas. någonting är på gång.
det här är även kvällen då jag möter putu. och det är egentligen en annan historia. men låt mig säga att han läste min handflata under stjärnhimlen och sa allt som jag visste var sant och uttryckte oro med sin vänliga blick angående min snurrande hjärna.
torsdag och jag nästan bor på yoga barn. tar tre pass och äter en raw vegan mexican taco. passen heter pranayama, nada yoga och så avslutar jag med ett vinyasa flow. det förstämda passet hjälper mig att andas bättre, trots att hjärtat nu klappar konstant hårt. det sistnämnda passet säger ungefär sig självt, men nada yoga var en himla märkligt fin upplevelse. och jag vet inte hur jag ska beskriva det, men jag insåg hur rädd jag var, och i slutet grät jag som så många andra. och min nya norska vän höll om mig när jag grät över hur mycket jag längtade hem.
den kvällen hör jag äntligen intutuionens röst. den ber mig skriva till charlotte, min reseagent. så jag berättar om det som känns. och avslutar med frågan, finns det en möjlighet att jag kan komma hem? egot säger emot så himla mycket, pratar om flygbiljetten tillbaka till nz som redan är bokad, om hur resan inte är klar än, förvånad över mitt snabba beslut. men jag, jag vet vad jag vill, intutionen är den röst jag litar på. och när jag sitter och äter lunch på mitt favorithak, redan nästa dag, så skriver jag ett mail till. rubrik: "jag har bestämt mig". två timmar senare har jag en flygbiljett hem, och när jag träffar min nya vän på kvällen skrattar han åt hur det lyser om mig. och det gör det, på insidan också. i'll be home for christmas, sjunger jag, you can count on me, na, na, na. och så somnar jag med ett leende.
nästa morgon står min resväska utanför min sovrumsdörr. den har kommit tillbaka, just i dag har den kommit till baka. if that's not the power of intuition, then i don't know what is, viskar jag och den snälla mannen som levererat min väska förstår ingenting.
intuitionen ska visa sig tacka mig för resten utav veckan. varje dag känner jag så starkt hur jag och magkänslan är ett med varandra och jag får lyckorus var gång jag tänker på sverige, decembermörker, julpynt, familj och alla andra jag saknar, älskar och längtar efter.
det är söndag. jag sippar vatten ur en kokosnöt och ringer pappa på skype. hela familjen är samlad hos mormor och morfar. det är morgon där och de ser alla leende, mot mig igenom skype-fönstret. det är det årliga pepparkaksbaket, och om jag inte hade en, än så länge hemlig flygbiljett hem bokad hade jag haft en sådan oändlig sorg i magen. men inte nu, jag ler. och pappa väcker mamma och systra min som sover än för jag har hittat på att det är får bli min julhälsning för i år.
förresten, jag har skickat en liten julklapp till er! säger jag, fnittrigt leende.
jaså? vad trevligt! säger, mamma.
mm, men det är två problem, svarar jag. det första är att den ankommer klockan sex på morgonen, och det andra är att den ankommer på kastrups flygplats.
...ja, men det kan vi säkert ordna. pappa kan nog plocka upp. svarar mamma och tittar på pappa.
förstår ni vad jag menar?
nej! du skojar! nu luras du? nä, du skämtar.
vi ses om en vecka! kastrups flygplats på söndag. jag är hemma till andra advent!
I'll be home for christmas, mamma. i'll be home! och jag skäms inte ens lite när jag gråter floder mitt i trädgårdscaféet där jag sitter. tårögd. fnittrig.
och så knäppt himla lycklig.
förändringar.
kära hjärtan, ni som läser min blogg fastän uppdateringarna långt i från är rutinmässiga och att bilderna är för få. jag tycker det är okej att det är så, jag är ju ändå på resa, minsann!! och det är så fint att ni tycker det är okej ni med. stora förändringar kommer dock lastade snart. både när det gäller min resa och min lilla blogosfär, positiva förändringar, såklart. sådana som gör mig så väldans pepp, pepp, pepp!! men det tar vi om några dagar. först vill jag dela med mig utav en liten lista på sådant jag gjort och älskat hittils på mitt äventyr i ubud, bali.
♡ hängt på yoga barn | jag köpte ett one week unlimited class-card och har nu blivit förälskad i nya yoga-former som jag bestämt tänker ta med mig och praktisera även när jag inte är här! som pranayama, womens circle, nada yoga, yoga nidra, vinyasa slow, restorative och yin yoga.
♡ blivit stammis | på KAFÉ, art kafé och garden kafé. KAFÉ är min absoluta favorit, de serverar maten ur älskvart stiligt porslin (keramik-kärleken, åh) och det är hur tokigt mysigt som helst att slå sig ner på några kuddar på golvet. överallt serveras supergooda smoothies och fräscha fruktiga drinkar, raw food, veganvänligt och organic. oh, la, la, la.
♡ läst, läst, läst | jag har påbörjat resans tionde underbara bok (en kan ju minsann räkna med en hel del bokrecentioner när jag kommer hem). och det är min andra utav den åh-så-inspirerande kvinnan elizabeth gilbert. big magic - creative living beyond fear heter boken. F A N T A S T I S K.
♡ små fina äventyr | träffat apor i the monkey forest, kikat på skärmhimlen från kuta beach (och passerat nattlivet och varit glad att det inte var i kuta jag beslutat mig för att spendera mina två första bali-veckor. inte min kopp te. men om en älskar klubbliv och att träffa skandinaver och australiensare i cirka 18-22 års-åldern så är det en annan femma), promenerat förbi risfält efter risfält, sovit i samma rum som ödlor och väckts utav tunna tuppars hispiga galande ungefär varannan morgon.
♡ ordbyten | träffar en hel drös magiska människor som har skänt mig inspiration, kramar och leende. ubud alltså, både balineser och alla yogis som besöker yoga barn kan utan tvekan beskrivas som m a g i s k a.
♡ skrivit, skrivit, skrivit. | jag har känt så himla mycket de senaste dagarna. tårar, insikter, lyckorus, nya plander, drömmar, summeringar, rädslor som bubblat upp till ytan och den där själsliga ro:n som äntligen har rotat sig fast i min kropp och skäner varje dag en slags självklarhetskänsla till allt som händer mig och allt jag upplever. en känsla jag hoppas att kunna beskriva och dela med mig utav i framtiden.
men först: förändring.
på flygplanet | för ovan molnen blir allt tydligare.
måndag den 23 november. / ❁
fotografi från min första soluppgång i ubud. på grund av jetlag vaknade jag tidigt, gick ut och blev kysst av dagens första strålar. såg ut över risfälten och den lilla swimmingpoolen och bungalowtaken. bliss. har så mycket att visa och berätta härfirån! men först, tankar. från högt ovan molnen. där allt känns lite mer.
s o m j a g h a r l ä n g t a t .
efter flygplanspirret, efter peppen, hoppfullheten. efter bali. äntligen, äntligen bali.
jag har under de två senaste dagarna bott vid wellingtons kustlinje, alldeles vid havet, och alldeles bredvid flygplatsen. jag har sett plan landa och fara i väg. hört bruset om nätterna och sett de möta gryningen om morgnarna. och jag har tänk att snart är det där jag. snart flyger jag. iväg till bali.
framför mig har jag sätt livslycka och kärlek. självkärlek. och det ser jag ännu. det är nästan som en "jag börjar på måndag"-känsla, då jag bestämt har beslutat mig för att börja ta ansvar för mig själv, väl på bali. det är första gången på mitt snart fyra månader långa, långa äventyr som jag vet att jag kommer spendera veckor alldeles alldeles själv. från den stund jag landade i singapore tills sekunden jag klev på det plan jag sitter på i skrivande stund så har jag inte varit själv längre än ett par dagar åt gången. vare sig jag bott på hostel, i en hippiebus eller airbnb. och jag är tacksam för människorna och mötena. som min vän solskenet (jag kalla honom så) säger är det mötena som förändrar en.
och trots att jag nästintill kunnat kalla mig wellington-bo de senaste veckorna så har jag jämt varit på så mycket uflykter. jämt varit på språng - ända från resans början. och jag har verken fått ordentligt med rum eller tid, eller ens haft energin nog att infoga rutiner i mitt liv som jag kan bära med mig hem. verktygen, de som skulle göra livet lite lättare. jag är säker på att de finns där, att jag har dem, jag måste bara identifiera dem, göra de tydliga. är det en sax som klipper bort onda hjärnspöken, eller en skruvmejsel som rättar till oroligheter i mitt inre?
jag vill ta reda på det. jag vill att den tiden jag har för mig själv inte bara ska vara härlig egentid utan även kvalitativ tid. mellan äventyren har min egentid bestått utav att andas ut i en mjuk säng med tv-serier och en lite för dyr nötmix. men nu, nu vill jag att det ska vara en kvalitativ tid då ja tar ansvar. för jag har ett ansvar att ta, ett jätteviktigt ett. och det är sannerligen lättare sagt än gjort, och jag undrar om jag inte kommer uppleva både djupa dalar och skyhöga toppar på även denna resa också, men det får det vara värt. så länge jag tar ansvar.
jag har ansvar för att ta hand om mig själv - att vara min bästa vän. jag har ansvar för att fylla mitt liv med sådant jag tycker om, sådant som får mig att må bra och att undvika - och våga säga nej - till sådant som jag vet får mig att må sämre. är yogan något som får mig att må bra, då ska jag prioritera det i mitt liv, och finna ett sätt att låta det finnas med i min vardag på ett hälsosamt vis. så många gånger har jag kastat mig in i yogan och beslutat mig, troligtvis, alldeles för snabbt att jag ska göra yoga varje morgon, varje dag, utan att riktigt ha reflekterat kring huruvida det passar in i mitt liv tillsammans med allt annat som jag tycker så mycket om.
jag har ansvar för min kropp, och det handlar inte bara om att äta näringsrikt och, igen mat som får mig att må bra och unna mig något extra lyxigt om lördagarna, eller att låta mig röra på mig på ett personligt och hälsosamt vis. det handlar också om kärlek. att på ett galet och självklart sätt älska kroppen min. att älska mig själv! nu, såhär högt ovan molnen känns det viktigare än någonsin. älska. älskar. älska.
vanligtvis är jag inte flygrädd. jag litar på att dessa flygplan har utvecklats i många år och att piloterna kan sin sak. jag tänker att bilfärder är farligare och att de turer jag ofta flyger på aldrig - så vitt jag vet - har drabbats utav krascher eller andra oroligheter. men när ens kärlek till familjen växer för varje dag, såsom min hemlängtan, som börjar kännas som en mjuk, orangefärgad, värmande kraft inombords, och när julen närmar sig för de där hemma och när världen, den som är mellan oss har blivit så betydligt farligare, mörkare de senaste månaderna, så är, jag för första gången rädd. och jag försöker att inte tänka på min rädsla, varken lyfta fram eller tränga undan, mest låta den vara där, inom mig. låta den värmas utav hemlängtan, den orangea kraften. men hur som haver finns den där. och den vill inget annat än att jag ska fara hem, till min familj. till mina älskade. inte vara här, ovan molnen, rädd och ensam.
och det är här ansvaret kommer in igen. för, som sagt, ovan molnen blir det tydligare. är jag rädd är det min egen hand som jag måste hålla om. i rädsla och osäkerhet finns det inte plats för självkritik och negativiteten. om en kan välja mellan att vara arg på sig själv, irriterad, kritisera sig själv, och sina val, kanske till och med känna hat och avsky eller att älska, älska, älska och peppa sig själv, fokusera på det positiva med sina val och älska, älska, älska lite till. då väljer jag det sista. jag fokuserar, blundar, knäpper mina händer och fokuserar på den orangea kraften i kroppen, värmen inifrån, och älskar den, för att sedan älska allt som jag lika gärna skulle kunna avsky.
jag är högt ovan molnen och jag är rädd. men det finns ingen plats här uppe för att avsky rädslan. det finns bara jag och mina val och min kärlek. och är jag rädd så riktar jag den mot mig själv. älskar, tröstar och tar hand om. det är måndag den 23 november. och om två timmar landar jag på bali. / ❁
åtta guldiga ting.
e g e n t l i g e n skulle jag beskriva min avsky mot hostel och dela med mig utav den inte särskilt erkända, nästan hemliga, men ack så vanliga stressen som finns i att vara en traveller, en backpacker. men vet ni vad, det är inte en sådan dag i dag. jag byter riktning. vänder negativiteten ryggen och fokuserar på det som är fint. här kommer en lista, på små men guldigt glimmande ting som jag varit med om de senaste par veckorna. sånt jag tycker om. sånt som händer i wellington.
att sparka av sig skorna och smyga ner tårna i det solkyssta gräset i kitts park. här ser man havet, oceanen, där de stora färjorna från sydön far in, och roddklubben, och de stora höghusen, en kan se flygplan fara in mellan de höga bergskullarna och imponderas av det glittrande havet i dalarna. det är soligt och jag skriver dagbok. för en stund känns allting helt okej.
jag älskar bokaffärer. på unity books bläddrar jag i literatur om filosofi och psykologi. klämmer och känner, doftar på nytryckt bläck i times new roman och kämpar för att inte köpa alla de små bröstficksvänliga skrivböckerna med vacker grafisk design. med mig ut har jag en papperspåse i storlek A6, som en påse från ett bageri. men det här är ingen croissant, det här är en ny bok, utav en ny favoritförfattare. jag älskar bokaffärer.
jag vaknar upp och allting känns konstigt och fel. tackar nej till frukostsällskap, behöver inte ens ljuga för jag har ju faktiskt ont i magen och morgonsynen utav mitt gråa hostel gör att jag mest vill rusa tillbaka ut i regnet bums. på midnight espresso äter jag gröt och undrar om jag inte ska göra det här till min dag ändå, min superdag. så jag gör det. leende. bockar av caféer och biografer och gator med pastelliga san fransissco-hus och låter det lätta regnet vara en alldeles ultimat ursäkt för att beställa in min tredje varma dryck för dagen. på empire får mitt kaffe serverat i en mintgrön kopp. och kaffet värmer minst lika gott nu som i morse.
barn som köper glass. de har ryggsäckar och kepsar och mamman ser ordningsam ut med vindjacka och axelväska. barn. att hålla i vänsterhanden när de blygt pekar på päronssmaken med högra. att ta med dem till biografen och se deras fräkninga ansikten bli med rosor på kinderna och strösslad vanilj runt läpparna. det här är första gången jag tänker att det är självklart, att jag vill ha barn en dag. så ler jag. mamman ler tillbaka. och jag ler en gång till.
fastän det känns så svidande svårt att acceptera att jag inte kommer vara hemma till jul och nyår så känns det någonstans så väldans rätt ändå. jag sitter på celie's där jag är stammis nu och får extra mycket på min tallrik och gratis wellington-original-salted-caramel-chocolate i mitt glas och betalar sex dollar i stället för fjorton. jag har bokat airbnb för de sista dagarna i den här staden, och ett första bnb i ubud. jag skriver listor på vad mina kommande veckor ska bestå utav och känner pirr i kroppen utav orden jag ritar i mitt block. yoga. solkyssar. träffa min nya vän olivia. risfält. en bungalow på en nästintill öde ö. veganföda. färgglatt. värme. ashram. soluppgång på höga bergstoppar. snart åker jag. tänker att det är okej om pengarna spenderas och veckorna går här på andra sidan jorden. jag ska passa på. för vi vet båda två att när jag kommer hem kommer jag inte lämna din sida på ett himla bra tag.
jag vaknar upp och allting känns konstigt och fel. tackar nej till frukostsällskap, behöver inte ens ljuga för jag har ju faktiskt ont i magen och morgonsynen utav mitt gråa hostel gör att jag mest vill rusa tillbaka ut i regnet bums. på midnight espresso äter jag gröt och undrar om jag inte ska göra det här till min dag ändå, min superdag. så jag gör det. leende. bockar av caféer och biografer och gator med pastelliga san fransissco-hus och låter det lätta regnet vara en alldeles ultimat ursäkt för att beställa in min tredje varma dryck för dagen. på empire får mitt kaffe serverat i en mintgrön kopp. och kaffet värmer minst lika gott nu som i morse.
barn som köper glass. de har ryggsäckar och kepsar och mamman ser ordningsam ut med vindjacka och axelväska. barn. att hålla i vänsterhanden när de blygt pekar på päronssmaken med högra. att ta med dem till biografen och se deras fräkninga ansikten bli med rosor på kinderna och strösslad vanilj runt läpparna. det här är första gången jag tänker att det är självklart, att jag vill ha barn en dag. så ler jag. mamman ler tillbaka. och jag ler en gång till.
fastän det känns så svidande svårt att acceptera att jag inte kommer vara hemma till jul och nyår så känns det någonstans så väldans rätt ändå. jag sitter på celie's där jag är stammis nu och får extra mycket på min tallrik och gratis wellington-original-salted-caramel-chocolate i mitt glas och betalar sex dollar i stället för fjorton. jag har bokat airbnb för de sista dagarna i den här staden, och ett första bnb i ubud. jag skriver listor på vad mina kommande veckor ska bestå utav och känner pirr i kroppen utav orden jag ritar i mitt block. yoga. solkyssar. träffa min nya vän olivia. risfält. en bungalow på en nästintill öde ö. veganföda. färgglatt. värme. ashram. soluppgång på höga bergstoppar. snart åker jag. tänker att det är okej om pengarna spenderas och veckorna går här på andra sidan jorden. jag ska passa på. för vi vet båda två att när jag kommer hem kommer jag inte lämna din sida på ett himla bra tag.
i stället för att ta bussen går jag. fastän det regnar går jag. ut genom innerstaden med sin brusiga trafik och människor i varje gathörn. inte för att de inte är trevliga, inte för att de ser stressade ut, på sina skateboards med leenden och ruffsiga lockar och slitna vans. men jag söker andetagen vid havet. går med podcast, går fastän det regnar, går och känner lugnet landa för varje steg jag tar, ut genom storstadssus, mot tystnad och havsbrus.
frissiga lockar och leopardmönstrad kjol, beyondretro-tröja, amerikans accent och en gandalf-pipa i mungipan. hon inspirerar mig, slänger ett leende på mina läppar och får mig att känna mig så himla bra och, liksom härlig i att bara vara hannah. hon knackar på mitt rum och undrar om jag vill se på en film i hop. men det tar tre timmar innan vi äntligen sitter där i soffan, efter fniss i källaren, klädbyte och skrattanfall, hemligheter som om vi vore bästisar på dagis och smarta utbyten utav sånt som vi kan mycket om. jag bjuder på hummus och grönsaksstavar och hon maserar min nacke och beundrar min handflator. att jag har så många sträck där. sträck som tyder på smärta, visdom, kärlek och fantasi. vi har bara känt varandra i timmar. men vi skrattar som om vi känt varandra i år.
min reseagent skriver självklara ord som flyttar in i stora tjocka bokstäver på näthinnan. glöm inte att njuta, hannah. och mitt hjärta är stressat, det vägrar sluta slå sina snabba, hårda slag. och jag är nära till tårar lite för ofta och vill skrika lite för högt. glöm inte att njuta. jag byter snabba andetag mot hårda och upprepar meningen om och om igen. glöm inte att njuta, glöm inte att njuta, andetag, glöm inte att njuta, glöm inte att njuta, andetag. ända tills det känns bättre igen. och det gör det. ett litet rus. ett lyckorus. och tacksamhet, tacksamhet att ha en så personlig agent som bokar om mina flygbiljetter och finns där. och ser mig. ser mig genom oroliga ord och en nervös hemlängtan. tack. / ♡
som en weekend, som en eat, pray, love.
jag hade svårt att somna. hjärtat började plötsligt slå hårda slag igen. kroppen gjorde ont. jag frös. jag fryser ännu. tänker, det kommer nog ta en vecka eller två, att känna sig hälsosam och glad igen. för om en spenderar en hel vecka, eller sex dagar närmare bestämt med att känna stressen som en stalker efter en, kommenterar var händelse och startar varje dag med en flodvåg utav orosmåln, tankar och hjärtont, då tar det nog minst lika lång tid att få tillbaka andetagen igen. men jag vet hur. för ett par dagar sedan viste jag inte, men nu jag vet hur
♡ ♡ ♡ ♡
det jag var rädd för att förlora, när alla planer gick i kras och jag stod där, i ett hem som doftade illa, annorlunda och otryggt, var min raka väg till lyckan, som jag nämnde i förra inlägget mitt. jag såg så klart, en tunnel, och i slutet, en sol. men bit för bit falerade bilden, det blev inget vipassana, inget mera jobb på den meditativa farmen, inget yoga-retreat. jag visste inte längre vem som skulle stå där i slutet utav tunneln, och inte heller vad som skulle leda mig dit.
alldeles, alldeles vilsen. med hemlängtan i bröstet, så stark att, när jag "råkade" klicka upp ett bloopers-avsnitt utav vänner, tv-serien jag förknippar med december, lussekatter, clementiner, julté från ica och min syster i mamma och pappas stora, fluffiga beiga vardagsrumssoffa började gråta, panikgråta, storgråta. det varade bara i ungefär trettio sekunder men det kom liksom från ingenstans i en sådan kraft att jag, efter trettio sekunder av hjärtont stannade upp utav förvåning. jisses, tänkte jag, jag längtar verkligen hem.
sedan gårdagens inlägg så har en känsla utav hopp, tro och ro börjat gro i mig. starkare och starkare för varje timma. mamma ringde. det är jämt så vettigt att prata med henne då hon både är coach, i yrket, och mamma (som väl också kan beskrivas som en typ av coach?). sedan kom natten, och morgonen, och denna dag som har spenderats på ett väldans fint sätt i hop med annie och hennes dotter som jag alltså wwoofat hos i en vecka. och nu sitter jag här. ett vinglas står bredvid mig, vatten med granatäpplekärnor och kuber utav dyr mango. ur ungnen serverade jag mig själv rostad pumpa, morot, lök och broccolli med mandlar, avocado-olja (välsingar hen som glömde kvar sin flaska i köksskåpet) och som serveras med hummus, sallad och, ja, vet ni vad? jag välsningar maten jag äter, eller snarare tackar. tackar och önskar maten att ge mig energi, styrka och fysisk glädje. hur jag kom på att jag skulle tacka mina måltider är en lång historia, för en annan dag men jag kan säga så mycket som att jag är fullkomligt bestämd på att det faktiskt gör skillnad, att tacka i stället för att inte tacka för födan alltså.
jag känner mig som liz i filmen, och boken eat, pray, love. ni vet den scenen när hon sitter på ett trägolv i rom och äter en vackert upplagd sparris-rätt och läser tidningen? ensam, pirrig, och rofylld. jag tycker också att ensamheten känns pirrig nu. jag är så himla medveten om att jag faktiskt är själv, just i kväll. alldeles, alldeles själv. för första gången sedan min resas början.
jag har hyrt en egen lya via airbnb, det är ett litet hus med ett litet kök, ett sovrum med en säng som ser ut som himmelen självt och ett vardagsrum med matbord, tv och en soffa som precis är lagom för att jag ska kunna ligga med huvudet och fötterna på varsitt armstöd när jag ser på gamla avsnitt utav GIRLS och tänker på hur mycket brooklyn liknar wellington ändå.
det är så värt det. pengar har jag kvar. det är så värt det. efter snart tre månader utav billiga måltider, tung rygsäck, nya äventyr varje dag, nya människor varje dag, nya platser att föröska göra om till ett hem trots den korta vistelsen - varje dag. likt eat, pray, love så tänker jag nu trolla om känslan att vara strandad-i-wellington till en självklar vistelse i en väldigt, väldigt vacker stag. liz lärde känna nya människor i rom, skaffade sig sig ett favoritcafé och gjorde små turist-vistelser till närliggande städer när hom behövde utrymme. en månadslång weekend-resa. det vill jag ha. jag vill ha caféer där jag kan dricka en "flat white with soymilk, please" och tjuvlyssna på snabba konversationer vid bordet bredvid, jag vill ha strandpromenader där jag kan lyssna på min tillfälliga favoritpodcast (också mer om den en annan gång) och jag vill ha morgonmeditationer, kanske yoga, om kroppen vill, kanske skriva, om själen vill. för det är nog precis det som behövs i mitt liv just nu.
jag är inte längre rädd för att förlora. jag är snarare ivrig, och glad att skapa. skapa en ny väg. ta ett steg i taget och skapa vägen när jag går i stället för att lägga ut den framför mig, och börja gå sedan. kalla det mindfulness om ni vill, men det känns så b-r-a i mig att tänka så. det känns så b-r-a i mig nu. och ja, hemlängtan bor i mig ännu, och det kommer bestämt ta minst en vecka, minsann innan jag känner mig i ro igen. men jag är inte längre rädd. jag är glad. och redo att skapa, steg för steg och dag för dag.
ps. tack mamma och pappa och michaela för att ni ser mig fastän jag är på andra sidan jorden. det betyder så mycket. kärlek. / ♡
alldeles, alldeles vilsen. med hemlängtan i bröstet, så stark att, när jag "råkade" klicka upp ett bloopers-avsnitt utav vänner, tv-serien jag förknippar med december, lussekatter, clementiner, julté från ica och min syster i mamma och pappas stora, fluffiga beiga vardagsrumssoffa började gråta, panikgråta, storgråta. det varade bara i ungefär trettio sekunder men det kom liksom från ingenstans i en sådan kraft att jag, efter trettio sekunder av hjärtont stannade upp utav förvåning. jisses, tänkte jag, jag längtar verkligen hem.
sedan gårdagens inlägg så har en känsla utav hopp, tro och ro börjat gro i mig. starkare och starkare för varje timma. mamma ringde. det är jämt så vettigt att prata med henne då hon både är coach, i yrket, och mamma (som väl också kan beskrivas som en typ av coach?). sedan kom natten, och morgonen, och denna dag som har spenderats på ett väldans fint sätt i hop med annie och hennes dotter som jag alltså wwoofat hos i en vecka. och nu sitter jag här. ett vinglas står bredvid mig, vatten med granatäpplekärnor och kuber utav dyr mango. ur ungnen serverade jag mig själv rostad pumpa, morot, lök och broccolli med mandlar, avocado-olja (välsingar hen som glömde kvar sin flaska i köksskåpet) och som serveras med hummus, sallad och, ja, vet ni vad? jag välsningar maten jag äter, eller snarare tackar. tackar och önskar maten att ge mig energi, styrka och fysisk glädje. hur jag kom på att jag skulle tacka mina måltider är en lång historia, för en annan dag men jag kan säga så mycket som att jag är fullkomligt bestämd på att det faktiskt gör skillnad, att tacka i stället för att inte tacka för födan alltså.
jag känner mig som liz i filmen, och boken eat, pray, love. ni vet den scenen när hon sitter på ett trägolv i rom och äter en vackert upplagd sparris-rätt och läser tidningen? ensam, pirrig, och rofylld. jag tycker också att ensamheten känns pirrig nu. jag är så himla medveten om att jag faktiskt är själv, just i kväll. alldeles, alldeles själv. för första gången sedan min resas början.
jag har hyrt en egen lya via airbnb, det är ett litet hus med ett litet kök, ett sovrum med en säng som ser ut som himmelen självt och ett vardagsrum med matbord, tv och en soffa som precis är lagom för att jag ska kunna ligga med huvudet och fötterna på varsitt armstöd när jag ser på gamla avsnitt utav GIRLS och tänker på hur mycket brooklyn liknar wellington ändå.
det är så värt det. pengar har jag kvar. det är så värt det. efter snart tre månader utav billiga måltider, tung rygsäck, nya äventyr varje dag, nya människor varje dag, nya platser att föröska göra om till ett hem trots den korta vistelsen - varje dag. likt eat, pray, love så tänker jag nu trolla om känslan att vara strandad-i-wellington till en självklar vistelse i en väldigt, väldigt vacker stag. liz lärde känna nya människor i rom, skaffade sig sig ett favoritcafé och gjorde små turist-vistelser till närliggande städer när hom behövde utrymme. en månadslång weekend-resa. det vill jag ha. jag vill ha caféer där jag kan dricka en "flat white with soymilk, please" och tjuvlyssna på snabba konversationer vid bordet bredvid, jag vill ha strandpromenader där jag kan lyssna på min tillfälliga favoritpodcast (också mer om den en annan gång) och jag vill ha morgonmeditationer, kanske yoga, om kroppen vill, kanske skriva, om själen vill. för det är nog precis det som behövs i mitt liv just nu.
jag är inte längre rädd för att förlora. jag är snarare ivrig, och glad att skapa. skapa en ny väg. ta ett steg i taget och skapa vägen när jag går i stället för att lägga ut den framför mig, och börja gå sedan. kalla det mindfulness om ni vill, men det känns så b-r-a i mig att tänka så. det känns så b-r-a i mig nu. och ja, hemlängtan bor i mig ännu, och det kommer bestämt ta minst en vecka, minsann innan jag känner mig i ro igen. men jag är inte längre rädd. jag är glad. och redo att skapa, steg för steg och dag för dag.
ps. tack mamma och pappa och michaela för att ni ser mig fastän jag är på andra sidan jorden. det betyder så mycket. kärlek. / ♡
om vulkanutbrott, vilsenhet och alldeles för håda hjärtklappningar.
ro. del två || mina händer fryser. är det det här som är våren? jag sitter mittemellan allt och tänker på då du var nära. skin mot skin. tänk, alltså tänk. jag visste redan då att du skulle bli min.
jag är högst upp i wellington och ser ut över staden. vyn är som magi. havet är glittret och husen är som pastelliga regnbågsfärger. vid stranden beskådar jag flygplanen, lågt flyger de in och myllret ekar över hela island bay. vinden från vingarna drog med sig allt utom stressen. den bor i själen. fastlimmad. jag mår inte bra. jag mår inte bra. hyr en lägenhet i tre dagar. tänker att något måste göras. så jag får tillbaka min ro igen. den som jag var så förälskad i för bara en vecka sedan. den som jag trodde var lika självklar i mig som hjärtklappningen är nu. jag kan inte känna för det gör så ont. det gör så ont att vara vilsen, längtansfull och otrygg på samma gång.
jag går sakta tillbaka till berhampore igen. i denna lilla stadsdel har jag bott i snart en vecka nu. arbetat för gratis mat och boende. och vantrivts. kanske mest på grund av alla dessa känslor som limmat sig fast i mig nu. nu, när min väg plötsligt är delad. och jag har ingen som helst jäkla aning om vart jag ska gå. är det här våren? kyla? jacka inomhus och värmefläkten på tjugosju grader? att sova i sovsäcken med extra filtar runtomkring och få ont i magen utav alla koppar kaffe som jag druckit i sökande efter värme?
jag hade en plan om hur min resa skulle se ut från och med nu. det var som en rak väg mot välmående. jag såg tydligt hur allting skulle sluta med ett stort leende, inifrån och ut, och hur jag, med tacksamhetstårar och en känsla utav klarhet skulle krama om mina föräldrar på flygplatsen när jag äntligen entrar skandinavien igen i april. men så, bit för bit, som broar som kapats och vägar som blockerats. hela bilden gick i tu. och här står jag och undrar, utan att ha ett svar, vad sjutton gör jag nu?
jag var tvungen att flytta från den helande farmen. mitt retreat i bali har blivt inställt och flyget som redan är bokat går inte att flytta på grund av vulkanutrbrottet som - säkert utav en universiell anledning - skulle ske just precis nu. det tio dagars 'silent retreat' jag önskade att gå på i januari önskar inte mig, på grund av min historia, och jag förstår för jag glömmer jämt att det inte var alls länge sedan sjukdommen bode i mig. men, aj, vad ont det gör att den hemsöker mig utan att jag gjort någonting alls för att förtjäna det. jag längtar hem så att det skaver. jag har inte svarat på hans ord för det gör ont när tiden går för långsamt. och kroppen vill inte mer. den vill inte ge sig ut på fem-timmars-hike varje dag, eller beskåda fler vattenfall, den vill inte jobba i trädgårdsland eller i kök. hjärtklappning, irriterad hy och skakiga händer, svårt att andas, tryck mot bröstet och panikångestkänslor entrar mitt system och jag kan inte hindra. bokar ett eget krypin. där ska jag laga min egen mat, och läsa, lyssna på kroppen, och bara vara. innan jag bestämmer mig för vad jag ska göra härnäst.
kroppen vill yoga, meditera, läsa böcker, filosofera, vara vid havet, vara ren, vara själv. det är så det är när en är ute på ett såhär långt äventyr. plötsligt kommer allt i kapp en. en kan inte göra nya spännande, häftiga, höga-höjder-blåa-hav-äventyr varje dag i sex månader. tillsut säger kroppen i från. och jag lyssnar på mina förlädrar som säger att jag ska sluta tänka på pengarna. all tid är din nu. du kan göra precis vad du vill! och det är sant. precis. vad. jag vill.
jag vill hem. det är den starkaste känslan i mig just nu. att få åka hem och kramas. att gå andas ut. en vecka utav ständig hjärtklappning i en otrygg tillvaro utan att veta åt vilket håll jag ska gör att hemlängtan gror. värst av allt är att den där känslan utav ro, att se en så klar väg framför sig mot självkärlek och själsigt lugn har blivit suddig. ingen klarhet, ingenting att hålla fast i.
det är när jag för första gången släpper det desperata sökandet efter b&b, hotel, resemål, flygbiljetter, aktivteter och attraktioner, fik, biografer, höga berg och sevärdheter, och i stället sätter mig med en filt under solen, som jag känner ett litet, precis märkbart uns utav den där, åh-så-fantastiska känslan igen. ro. bara en liten gnutta, men välbekant, och så älskvärd. en röst inifrån som säger, jag kan designa mina egna retreat. jag kan skapa mina egna äventyr. endast jag kan bestämma vad som är rätt, och vad som är fel, i det som är min, min och bara min väg till att bli och vara den jag är och önskar att vara.
den vägen jag tidigare sett framför mig leds utav andra. det inser jag nu. ett yogaretreat må sannerligen vara fantastiskt, men om jag är sann mot mig själv så är det sällan jag trivs när andra bestämmer vad jag ska göra. och ett silent retreat, jag kan meditera i timmar om själen önskar, eller bara i ett par minuter om kroppen vill ha det. jag behöver inte tio dagar, alldeles bestämda.
de säger att saker händer för en anledning. karma, tro, en djup och inre önskan som blir till verklighet. varför ställdes retreatet in? varför är det ett vulkanutbrott i bali prick nu? och spelas varför just den låten, just den texten, om han som letade efter lycka, som kände sig blind, men som plötslogt förstod, all i was searchin' for was me, i skrivande stund?
jag börjar ana. i hop med alla tecken, i hop med ben howards verser, i hop med vulkanutbrott, hjärtklappningar, en plötsligt värmande sol och en gnutta av ro, att det som är meningen nu är att jag ska vara vilse. att jag ska vara sökande. att jag ska titta in bakom öppnande dörrar och för första gången någonsin lära känna min magkänsla, mitt klappande hjärta, min sökande själ. jag ska lära mig att få in meditationen i mitt eget vardagliga liv. jag behöver inget retreat. jag behöver ingen rak väg. berg och dalar har kantats över hela mitt liv. stängda dörrar öppnar inte bara en, utan flera nya. vilken ska jag välja? det återstår väl att se. men jag ska lära mig lyssna innåt. det är min väg.
jag är så himla vilse. och kanske ska det vara så.
åh. ♡
mittemellan-dagen.
kära hjärtanes. nu är det sådär länge sedan jag skrev här igen. och det är så dumt, inte minst för att vitsen med att blogga är att u p p d a t e r a, men också för att jag mår så himla bra av att skriva, och borde minsann därav göra det mer än det dagliga dagboksbladet jag fyller i om kvällarna.
särskilt dagar som i dag är det extra viktigt för mig att skriva. så jag gör det nu. mitt här på heltäckningsmattan i det som ska bli mitt sovrum den kommande veckan. jag fryser om kroppen och har tårar i ögonvrån, värme i hjärtat och svidande tankar. jag är mitemellan. på väg. det är just dagar som idag då det är som är svårast att vara en äventyrare.
i morse vaknade jag upp och åt för sista gång frukost i mitt lilla retreat/organic farm ute i grönskan i normandale. efter ett snabbt hejdå, som ett plåster, det går snabbt och det svider efteråt så tog jag två bussar till andra sidan stan och till ett stökigt och underligt doftande hus till den lady jag ska bo och jobba hos den kommande veckan.
precis som i starten utav allt trivs jag inte särskilt. jag tycker det är för stökigt och för främmande. köket är upp och ner, barnets kläder ligger på golvet och min säng är fylld utav okända fläckar som tydligen inte gått bort i tvätten och jag blir matt utav tanken på att det är jag som ska städa upp allt det här. wwoofing. att jobba för mat och husrum. en typ av vardag som har glänst på sitt allra bästa, vackraste och magiska vis de senaste två veckorna.
tills denna morgon bodde jag alltså på det jag kallar mitt lilla retreat. och jag trivdes så oändligt, oändligt bra. den meditativa och varma stämningen passade mig så mitt-i-prick-fint att det nu känns så tomt, så tomt, så tomt att vara någon annan stans än där. jag är ledsen. ledsen och frusen fastän varm i hjärtat. varm utav tacksamhet för dessa två fantastiska veckorna som även de någon gång skulle ha sitt slut och kanske var det precis i tid ändå. men åh. jag skulle kunna skriva romaner om min tid där. min egen lilla eat, pray, love-historia. om våra gemensamma middagar om kvällarna, de som alltid var vegetariska och fyllda utav så intressanta, sprituella, utvecklande och härliga konversationer. om meditationen och de filosofiska diskussionerna som annordnades två gånger i veckan för grannar och vänner och vi som wwoofade där, hur de utvecklade mig inifrån och ut och hur jag nu bär på så l i v s v i k t i g a insikter att jag tror minsann jag skulle kunna skriva en roman om de med. och om kärleken, den som kom tack vare de där insikterna, tack vare det meditativa i att jobba i grönskan i fyra timmar, eller bara en sådan sak som att försvinna in i nogranheten av att polera en byrå. självkärleken. är det kanske den viktigaste kärleken av alla?
även typsikt med en sådan mittemellan-dag är den stormande hemlängtan som jag vaknade upp med i morse. den ömmar och den skaver. svider. hamrar på mitt redan på tok för snabbt pulserande hjärta. inga plåster läker hemlängtan. den bara finns där, och den är okej. jag vet nämligen att jag skulle kunna säga hejdå till allt och åka hem prick nu, om jag så ville. men det är precis det som är så underligt med min hemlängtan. jag vill inte hem ännu. hörredudu, kära hemlängtan - jag är inte klar här! jag har inte äventyrat färdigt ännu! men jag längtar. jag längtar så otroligt jäkla mycket.
för, till skillnad från många andra jag mött på min resa så har jag ett hem. en plats att längta till. att komma tillbaka till. jag är inte som morgan som letar efter ett en plats att kalla hem då hon inte trivs i sitt paris, jag är inte heller som adrian och katie som blivit kära på äventyret och som bara reser och reser och reser för de har ju varandra, tillsammans är de ett hem på fri fot. jag är inte heller som brandon som inte orkade med den sociala pressen i las vegas, stressen att en måste plugga eller jobba och nu tänker resa sig trött på resandet för han har inte bråttom till någonting alls.
men jag har mitt hem. och där finns mina kärlekar. och där finns mitt plugg och mina mål. en kan ju tro att en ska finna att livet på andra sidan jorden är guldigare, som ett grönare gräs på andra sidan häcken. men inte jag. det blev minsann tvärtom för mig. i dag är en mitemellan-dag. en dag då jag längtar och känner. låter mig vara ledsen för sådana dagar ska en också ha. även en traveller på sitt livs äventyr. | hjärta.
broken twin | ro.
☼☽ ♡ ☮
nytagna vykort på mig. lite såhär ser jag ut nu, efter bara några månader är hyn mörkare och fräknare, håret är längre och det är något visst med blicken, sa pappa. || så blev det måndag ändå och när klockan slog tio över elva rullade bilen in på markeringen och jag for till det som nu ska bli mitt näste den kommande månaden. en 'organic farm' strax utanför wellington. från stadsbrus till oändlig grönska. här ska jag jobba fyra timmar om dagen i utbyte mot mat och hustrum. förutom att vara en farm är detta även ett retreatcenter. två gånger i veckan är det meditation som är följt utav en filosofisk diskussionsgrupp, vi alla äter vegetarisk mat och i bokhyllan ligger meditativa stenar, symboler, fotografier på olika buddhistiska och hinduiska gudar, även ett vykort på jesus och böckerna handlar om allt från själens spirituella krafter till hjärnstrukturer och eat pray love. ett utmärkt ställe för mig. jag tror jag kommer må väldigt fint här, och uppnå det själen min ropar efter. med lite tid och vana ska jag komma in i det här med att jobba med kroppen var dag och snart kommer jag orka mer än att ligga på sängen om eftermiddagarna.
fast det regnar massvis här. så vad gör det om en mest ligger och dagdrömmer, bläddrar i böcker och skriver ner tankar i ett block som snart är fullt när det minsann ändå inte finns något annat mysigare än just det, att hitta på dagar som de då himlarna är mörka?
i takt med att saknad får hjärtat att krampa, i takt med att vädret skiftar och vinden ropar, i takt med att mina värderingar faller på plats i mig som perfekta pusselbitar, i takt med gråt, i takt med känslan av lycka - är jag lyckligare nu? - i takt med att tiden går, i takt med att pengarna börjar ta slut, i takt med att jag lyssnar på broken twin och regnet faller som sorgetårar mot träden utanför min vindsvåning, så känner jag, för första gången på länge, en slags stillhet. en slags ro. mitt i en oro. det är svårförklarat och komplicerat men det finns en känsla i mig som är starkast. rofylldhet. som en slags "allt kommer ordna sig för det gör det alltid"-känsla. jag reste för att finna något i mig att ta med mig hem, och som hjälper mig överleva den där vardagen som jag verkligen längtar efter, men som jag vet kommer våga smärta mig minst lika mycket när jag kommer hem som innan jag åkte, om inte. om inte ro. är det ro jag sökt? funderingarna är många och tankarna klurar var dag ut nya idéer och sätt att se på livet. det är det finaste med resan. att var dag är som mest annorlunda för att mitt sinne är det. för att jag utvecklas, så tokigt, så tokigt fort. och ändå är det bara snudd på november.
och åh. november.
där hemma är familjen i full gång med att skapa vinterstämning i huset i vår, säkert nu höstkrispiga by. min syster tuggar redan pepparkakor och clementiner och i veckan ska de tydligen fara till köpenhamn och mamma kommer säkert köpa nya julkulor till granen och de kommer dra anektdoten om när pappa köpte en alldeles för liten, fastän mamma jämt säger att hon vill ha en kunsgran, en mörkgrön med tjocka barr och längd upp till taket, med plats för julstjärnan, förståss. och de kommer skratta. och kanske kommer de tänka på mig då, att jag inte kommer vara hemma den tjugofjärde december då familj och släkt, kusinvitaminer, mina älskade morfar och farmor och mormor och så farbror johan. och om de gör ont i dem så gör det m i n s t lika ont i mig. för vad gör jag egentligen på andra sidan jorden när jag kan vara där, där hos dem?
jag läser om hotellen. de som serverar rawfood och som har bungalows precis vid vattnet, de som är fem minuter från staden och de som är mitt bland risfälten. jag läser om yoga-klasserna och sjudagarsretreat, meditationen och solnedgången. surfa, det kan man tydligen också göra. och djungel, promenadstråk och bergstoppar att bestiga, både innerligt och ytterligt, tänker jag. jag klicker på boka. jag känner mig så himla ledsen, och samtidigt, ro. och längtan och ett pirr djupt inifrån. någonstans nära hjärtat, skulle jag tro. jag kommer inte hem till jul. men jag kommer till bali. kanske blir det sista pusselbiten på min resa. som kanske är en resa efter ro. innerlig ro. frid.
händer.
♡ || det är så vackert. allt jag skapat. det finaste i mitt liv är det jag gör med mina egna händer. jag har alltid sagt kan själv! när någon försökt att hjälpa mig, och även om tillstund om kan vara dumt så är det precis sådan jag är. med mina egna händer började jag på en historia och varje vecka skapas nya kapitel.
jag ser mig omkring där jag sitter i det fullsatta köket på mitt nuvarande hostel. vart kommer alla i från? varför åkte ni? vart ska ni? vart är ert hem? varför ser ni så ledsna ut? de finns de som tror att backpackers reser med leende läppar, de ska bli modigare och de ska våga mer. och jag vet inte hur det är med alla ni andra, men min historia har gått från kärlek som brinner för resandet och världen utanför till ett bultande hjärta för det som är hemma. familj och vänner, tallar, granar och höstkyla.
i dag tänker jag, för första gången att nu vill jag inte mer. nu vill jag hem. och i morgon kanske jag tänker något annat. men min kropp är så trött. samtidigt som benen vill springa. jag är så mätt, samtidigt som jag aldrig kommer sluta äventyra.
jag bokar inte en biljett hem. mina händer formar något annat. hur vill jag att nästa kapitel ska se ut? jag frågar mig själv. och så skriver jag. jag skriver om gröna ängar där jag arbetar, och varma middagar med nya bekanta, om en flygbiljett till ett tropiskt land och en jul då jag ser ut över haven, självsam i en bungalow med papaya och böcker. jag skriver. för att jag kan. för att det är jag som bestämmer. mina händer. min skulptur, min saga. mitt allt.
iced snowflake och en begynnande ångest.
efter att ha bott två nätter i ett väldans värt airbnb flyttade jag alltså i onsdags in på mitt nuvarande hostel. efter att ha lämnat mina grejer promenerade jag raka vägen till detta caféparadis som jag sedan innan spanat på och längtat efter att få besöka. havanna coffee works.
beställde bland annat en iced snowflake. visste ni förresten att jag har en grej för fotografier med kaffe-kopppar? för den som följer mig på pinterest (länk i menyn) så har en kanske sett att jag har ett himla drömmigt album med bara kaffe-vykort som ovan. värt ett kik, tycker jag bestämt.
cafféet har tre rum. ett för fikan, ett annat där en, liksom "live" maler sitt kaffe och så det tredje som är shoppen på fotografiet ovan. hur fint? dödsfint, minst.
när jag vaknade upp på morgonen så visste jag. nu börjar det. PMS. en begynnande ångest lade sig som en rot i magen och kampen emot hjärnspöken, krigande hormoner och en evendelig trötthet och knasig mage började. det är nu en måste ta hand om sig själv, tänkte jag och köpte mig den här fantastiska fikan.
ps. är du i wellington så gå bestämt hit. en så HIMLA god morotskaka och kaffet var såklart det bästa på länge. NZ är förövrigt ett kaffee-land och är väldigt stolta över sitt kaffe som många gånger är knäppt gott. who knew, liksom?
retro på utsidan, och insidan. vill bara jämt dricka kaffe och lyssna på billie holiday dagar som dessa. min PMS var defenitivt en klar anledning till varför jag mådde så dåligt i går. och i dag. jag tar hand om mig så bra jag bara kan, med caféehäng, lite lätt shopping, promenader, vackra vyer, böcker, gick även på bio i går med en vän och fick lov att gråta av mig lite i mörkret. och så ringdes jag och michaela på kvällen. så mycket fint utåt, så mycket ont innåt.
☽ | det är ju inte så på riktigt, det är inte sant, det som mina hjärnspöken säger. jag tycker inte att jag är ful eller att allting är hemskt eller sorgligt eller värdelöst och smärtsamt. jag tycker ju att allt är fantastiskt egentligen, och jag vet att allting kommer bli bra. men det k ä n n s inte så. inte inuti. hormonerna har liksom monterat både sorg och smärta i min kropp och jag vet att det är bara att härda ut. en vecka till, max. sedan är det över. himla pms. tacka gudarna för fina fik som ovan, en liten räddare i nöden, så att säga.
ps. tack så väldans för alla underbara pepp-ord i går. ni är så vackra. puss
☽ | det är ju inte så på riktigt, det är inte sant, det som mina hjärnspöken säger. jag tycker inte att jag är ful eller att allting är hemskt eller sorgligt eller värdelöst och smärtsamt. jag tycker ju att allt är fantastiskt egentligen, och jag vet att allting kommer bli bra. men det k ä n n s inte så. inte inuti. hormonerna har liksom monterat både sorg och smärta i min kropp och jag vet att det är bara att härda ut. en vecka till, max. sedan är det över. himla pms. tacka gudarna för fina fik som ovan, en liten räddare i nöden, så att säga.
ps. tack så väldans för alla underbara pepp-ord i går. ni är så vackra. puss
från fåglars nattliga rop till berusande gator och båtar i hundra knop.
kära hjärtanes, de finns tydligen de som har varit oroliga att jag blivit bortrövad eftersom jag inte uppdaterat här på väldans länge. men åh, minsann. om det är något som är bristande här i NZ är det wi-fi och mobilt nätverk. ingen data på flera veckor har både varit lättande och frustrerande. att bo i en ombyggd skolbuss med åtta personer och bara leva i hop, laga mat i hop, äventyra i hop, spela uno och och ta spontana saltvattensdopp. magiskt. som att bo i en bubbla. men nu är det över. jag är i wellington i väntan på nya äventyr. hur tar man in ett sådant äventyr? hur kan jag inse och förstå att allt detta verkligen har hänt? så magiska minnen. oförglömliga. vill rama i hop varendaste sekund jag har upplevt tillsammans med morgan, ollie, freya, ryan, katie rose, joe och louise. åh.
jag har så mycket att berätta från resan. ska nog minsann återgå till bildarkivet och återberätta så mycket jag bara kommer i håg en dag snart. allt från morgnarnas frukostfilosofier till dagsäventyren och alla våra spännande camping spots.
lite såhär kunde det exempelvis se ut om kvällarna. det här var nog en utav de topp tre bästa campingplatserna. solnedgången, åh. du skulle varit där.
äventyrare. allihopa. tänk så fint att jag fått vänner från både NZ, australien, frankrike, tyskland, nya bekantskaper i sverige och holland och allt vad det är. så himla liten världen känns alldeles plötsligt. märkligt.
picton. det är härifrån en tar färjan till nordön där jag befinner mig i skrivande stund. solig och vacker plats. lugn. här drack vi kaffe och kramade hejdå till ollie som skulle lifta till sitt nya jobb några hundra mil därifrån. så tufft. det är så synd att en inte riktigt vågar göra det som tjej.
louise har också en blogg om sina äventyr, och den vill jag såklart tipsa om! titta in på www.nouw.com/louisehallen. || ♡ jag har många ord som måste ut. från bussäventyret till min nuvarande resplan till sånt som känns. och bränns. idag bränns det. rusade ut från mitt hostel i ett ilsket ruskväder och gömde mig på ett café där jag nyss förtärt brunchig haloumitoast och en 'flat white' (kaffe med mjölk, eller soyamjölk i mitt fall). här har jag skrivit mail och fällt tårar. jag kan inte sluta gråta i dag. kanske är det överväldigande känslor efter mina äventyr, eller hemlängtan, den kommande mensen eller mitt ovälkommnande hostel. men tårarna rinner. och jag behöver pepp. det vore S Å fint om ni kunde berätta en historia? skänka ett låt-tips? dela något ni drömmer om? tala om varför läser just du den här lilla hippiebloggen? vore himla snällt att få lite hjälp att höja humöret. puss
regnmoln.
middagsutsikt, första kvällen på bussäventyret med mina nyfunna resekompisar.
lake tekapo och visst är det mount cook som syns längst där borta? jo, minsann. mount cook är nya zeelands högsta berg.
vi bor i bussen och campar varje natt vid de vackraste utav vyer. berg, dalar och sjöar.
solnedgången är magisk. midnattshimlen likaså.
mina nya vänner har byggt om en gamal skolbuss till en campervan. hur fantastiskt är inte det? åtta personer är vi som bor och sover här de kommande veckorna.
baksidan av det hela? egentligen finns det ingen. men jag har gått och blivit med en stadig migrän som har kommit och gått de senaste veckorna. kroppen är peppad på äventyr men samtidigt himla trött och hjärnan bråkar så för den vill uppleva, inte vila, den vill känna inifrån, inte bara se, allt det där som är så magiskt runt om kring mig.
i två veckor ska vi resa tillsammans. sedan landar jag i wellington och vad som händer där vet jag inte ännu. jag tänker, och tänker, men allt jag kommer fram till är att jag får se. får se vad som känns. ena dagen vill jag flytta hit, andra dagen kan jag inte tänka mig en jul utan min älskade, älskade familj. jag saknar dem så. om jag bara fick kramas lite, och gärna bli migränfri, för att sedan fortsätta äventyra. ja, då skulle jag minsann äventyra livet ut. ➳
i två veckor ska vi resa tillsammans. sedan landar jag i wellington och vad som händer där vet jag inte ännu. jag tänker, och tänker, men allt jag kommer fram till är att jag får se. får se vad som känns. ena dagen vill jag flytta hit, andra dagen kan jag inte tänka mig en jul utan min älskade, älskade familj. jag saknar dem så. om jag bara fick kramas lite, och gärna bli migränfri, för att sedan fortsätta äventyra. ja, då skulle jag minsann äventyra livet ut. ➳
saker jag saknar.
♡ || en liten kort uppdatering tänkte jag passade sig. i dag. söndag. stormdag. ypperligt väder för att sitta inomhus och se på när vågorna rullar in här vid camp bay famrstay där jag bott tillsammans med min nya resekamrat louise sedan i torsdags. den stranden som syns på vykorten ovan, det är den jag har utanför mitt fönster i skrivande stund. och vyerna, de beskådar jag på promenaderna. då jag stannar och mediterar eller slumrar på en hård bänk vid fårhagarna.
de senaste två dagarna har jag för första gången på denna resa känt en stor längtan till allt där hemma. till skogarna och de prassliga höstlöven, till de rykande kanelbullarna och tunna pannkakorna, till familjen, mamma och pappa och till vännerna, till systerns fina råd och till kullerstensgatorna. trots att jag är i ett ofattbart paradis så känner jag saknad. undrar så hur det kan komma sig. hur det ens går i hop.
nej, nu ska jag återgå till resans sjätte bok och försöka samla mig och förstå det faktum att allt som har hänt mig faktiskt har hänt mig. inte bara under resans intrycksfulla glitterdagar. nej. sedan jag tog studenten har jag flugit som vinden mellan kärlekar, drömmar och platser. inte undra på att jag känner mig så sliten och trött som jag gjort i dagarna. jag återkommer snart igen med mer reflektioner och fotografier. tills dess vill jag säga puss och tack för att ni finns. coffeeworld glömdes bort och jag gick en omväg. nu tror jag att jag funnit min rätta stig igen. nästa steg är att klura ut hur jag håller mig någolunda kvar på den. puss
de senaste två dagarna har jag för första gången på denna resa känt en stor längtan till allt där hemma. till skogarna och de prassliga höstlöven, till de rykande kanelbullarna och tunna pannkakorna, till familjen, mamma och pappa och till vännerna, till systerns fina råd och till kullerstensgatorna. trots att jag är i ett ofattbart paradis så känner jag saknad. undrar så hur det kan komma sig. hur det ens går i hop.
nej, nu ska jag återgå till resans sjätte bok och försöka samla mig och förstå det faktum att allt som har hänt mig faktiskt har hänt mig. inte bara under resans intrycksfulla glitterdagar. nej. sedan jag tog studenten har jag flugit som vinden mellan kärlekar, drömmar och platser. inte undra på att jag känner mig så sliten och trött som jag gjort i dagarna. jag återkommer snart igen med mer reflektioner och fotografier. tills dess vill jag säga puss och tack för att ni finns. coffeeworld glömdes bort och jag gick en omväg. nu tror jag att jag funnit min rätta stig igen. nästa steg är att klura ut hur jag håller mig någolunda kvar på den. puss
en fredag vid camp bay.
☽ || efter tre dagar i kaikoura lämnade vi i går den lilla hamnstaden för ett annat havsparadis. camp bay famrstay. en liten gård vid det stora havet. oceaner. läser resans femte bok i takt med vågskvalpen och låter en nästan sommarvarm sol bränna min näsa på långpromenaden över bergen. hit for vi, jag och louise för att bara vara. läsa, meditera, promenera, tänka och känna. i fred. även fast vi har varandras sälskap så bestämmer vi oss för att låta oss pyssla med våra egna bestyr, följa våra innre viljor. jag mediterar mycket, men det tycks inte längre påverka mig som förr. säger ändå saker innan jag tänker, känner mig fortfarande som förvirringens ansikte och, egentligen så har jag inte så många tankar att koppla bort här. de som kommer är klara och rena och förståeliga. jag kommer till insikter varje dag. inte undra på att jag känner mig trött.
i morgon kommer M och hämtar mig. vi ska på äventry ihop. vet inte vart än, men jag längtar. längtar efter min vän med de kloka orden, längtar efter en ordentlig lunch med färger som kostar för mycket, längtar efter att komma härifrån trots att jag precis kommit hit. trots att jag aldrig satt min fot på ett lika glittrande paradis. kanske är det för att jag har tänkt så mycket, och insett så mycket om vad jag vill ha i mitt liv och vad jag vill att det ska gå ut på, hur jag vill att det ska se ut att jag inte kan njuta här. jag har inga problem med att koppla av längre. jag är så avlsappnad efter alla böcker, promenader i moder jords mest teraputiska miljöer och alla minuter av meditation att jag nog aldrig känt mig så lugn. nej, det är något annat som gnager. skaver. ropar inifrån. jag åkte hit för att komma i från livet. nu längtar jag efter det.
och jag längtar efter farmor. älskade farmor. och morfar och mormor och mina småkusiner. och kramar. mammas kramar. det är första gången jag på riktigt känner en stor längtan till sverige igen. samtidigt som jag inte skulle vilja åka dit om jag så fick. krampaktigt håller jag om det faktum att jag tänker stanna här i minst ett par månader till, om inte mer, om inte mycket, mycket mer.
för, i hemlighet är jag jätterädd för att komma hem. de mörka dagarna. att inte vara fri från de spöken som jämt brukade hemsöka mig. hugg i hjärtat, hopplöshet och ångest. panikartad sådan. men jag vet också, särskilt i dag, att allt det där kommer så småningom i kapp mig. vart jag än är, så kommer det i kapp mig. att jag en dag måste återvända är detsamma som att en dag acceptera mitt livs operfektion och att även jag måste leva mitt liv med en verktygslåda i hallen, redo att användas så fort saker och ting slutar rulla på som de ska, dörrar som inte stängs, gnagande ljud från mina innerliga rum, en sorg som måste repareras.
mitt stora problem är att jag är alldeles för bekymrad över mig själv och min egna uppenbarelse. att människor ska döma mig för varendaste val jag gör eller har gjort, för varendaste millimeter, om så bara en pormask på min hud av min kropp, för varendaste ord som kommer ut ur min mun. jag vet inte hur jag blir av med det där. jag tror hela den här grejen med att orka med livet självt hänger på kärlek och acceptans. och jag är nog nära döden nu, för jag accepterar varken kärlek från mig själv till andra som från andra till mig.
lite så känns det i mig idag. fastän jag vet att lyckan är en pil som skjuts mot mig i detta nu, och kommer med största sannorlikhet att träffa mig om bara några timmar. senast om ett par dagar. för så går det. efter ett tag kommer livet i kapp dig. trots att du reser, packar väskor varannan dag och spenderar fler timmar på flygplan, tåg och bussar än i lugnet. fastän du krossar flera oceaner och tillslut hamnar på andra sidan jorden. det kommer i kapp dig. jag har blivit lättare åksjuk på sista tiden. tror det är för att jag flyr. i stället för att resa flyr jag.
idag komm livet i kapp mig. det faktum att detta inte bara är en kort semester. en snabbvisit. en flykt. det är det här som är livet. det blir fan inte finare än såhär. det är dags för kärlek och acceptans. vart jag än flyr hittar jag det inte någon annan stans.
än inom mig.
för, i hemlighet är jag jätterädd för att komma hem. de mörka dagarna. att inte vara fri från de spöken som jämt brukade hemsöka mig. hugg i hjärtat, hopplöshet och ångest. panikartad sådan. men jag vet också, särskilt i dag, att allt det där kommer så småningom i kapp mig. vart jag än är, så kommer det i kapp mig. att jag en dag måste återvända är detsamma som att en dag acceptera mitt livs operfektion och att även jag måste leva mitt liv med en verktygslåda i hallen, redo att användas så fort saker och ting slutar rulla på som de ska, dörrar som inte stängs, gnagande ljud från mina innerliga rum, en sorg som måste repareras.
mitt stora problem är att jag är alldeles för bekymrad över mig själv och min egna uppenbarelse. att människor ska döma mig för varendaste val jag gör eller har gjort, för varendaste millimeter, om så bara en pormask på min hud av min kropp, för varendaste ord som kommer ut ur min mun. jag vet inte hur jag blir av med det där. jag tror hela den här grejen med att orka med livet självt hänger på kärlek och acceptans. och jag är nog nära döden nu, för jag accepterar varken kärlek från mig själv till andra som från andra till mig.
lite så känns det i mig idag. fastän jag vet att lyckan är en pil som skjuts mot mig i detta nu, och kommer med största sannorlikhet att träffa mig om bara några timmar. senast om ett par dagar. för så går det. efter ett tag kommer livet i kapp dig. trots att du reser, packar väskor varannan dag och spenderar fler timmar på flygplan, tåg och bussar än i lugnet. fastän du krossar flera oceaner och tillslut hamnar på andra sidan jorden. det kommer i kapp dig. jag har blivit lättare åksjuk på sista tiden. tror det är för att jag flyr. i stället för att resa flyr jag.
idag komm livet i kapp mig. det faktum att detta inte bara är en kort semester. en snabbvisit. en flykt. det är det här som är livet. det blir fan inte finare än såhär. det är dags för kärlek och acceptans. vart jag än flyr hittar jag det inte någon annan stans.
än inom mig.
och alla böcker som ska följa mig genom livet.
i dagboken skriver jag om känslorna, i bland om dagarna, i bland listar jag saker och ting, i bland behöver jag bara känna en penna möta papper med ed sheeran teneriffed sea i lurarana på repeat. vet inte varför just den låten passar sig så bra när en skriver dagbok. kanske är det hans hesa röst? eller kärleksförklaringarna? att resa är att känna, känna kärlek. till platser. till mäniskor. till sig själv. det sista finner jag lite extra svårt. | ☼☽
på instagram delar jag vykorten från vardagen, och hit, till bloggen min kommer oftast texterna. de långa texterna. de jag tycker mest om att skriva. men, nu tänkte jag dela några vardagsfotografier också. som vykortet ovan. när jag och M tog bilen till genom hisnande vyer till arthur's pass. där vi skulle beskåda vattenfallet.
det gör mig både glad och sorgesam att bilderna inte gör vyerna rättvisa. den som tycker att mina vykort brister får minsann packa väskan och åka hit själv i stället! två timmar från christchurch låter långt, men ni kommer se att själva resan dit utgör liksom halva upplevelsen.
med ett fint sälskap blir en lång bilfärd inte så tokig. vi pratade mycket om drömresor. vi vill båda upptäcka indiens färgglada gator, canadas vackraste berg och europas alla gömda smultronställen. naturen, den helar oss båda. fridfullheten. tystnaden. jag tackar alla mina nya vänner för att de har lärt mig njuta utav den.
se! vyerna! är det inte m-a-g-i-s-k-t? kan ni tänka er att det är på dessa vägar jag färdas dagligen? måste minsann slå ett slag för airbnb igen, för om jag inte hade bott hos ambika hade jag aldrig fått lära känna mina nya resekompanjoner, ännu mindre fått resa i BIL på dessa vägar! jag blir ju så hemskt åksjuk i buss. blä.
vattenfallet från avstånd. hur magiskt är inte detta på en skala ett till sju? åh. | ❁ hej alla fellow veganer/vegetarianer!! säg mig, för jag undrar så, vad är det som är dumt att missa i sin kosthållning? jag ska börja googla bums efter att jag klickat på publicera-knappen. men sedan en vecka tillbaka har jag haft huvudvärk och mått ganska illa till stundom. och jag tror det har med maten att göra. vad jag äter, eller vad jag kanske inte äter? strävar alltid efter vegan-kost, men nu tror jag att jag måste göra ett par ändringar för att orka bättre. kanske ägg, kosttillskott, eller mer färgglada frukter? tips och trips mottages gärna! puss
ps. rubriken hänvisar till den ofantliga kärleken till böckerna som jag funnit här. jag läser jättemycket. och en dag ska jag bestämt skriva mina egna berättelser också. tänkte berätta om mina hittills lästa böcker snart. håll utkik!
körsbärsträd och farväl.
det är en dag för tankar. för reflektioner. inte bokläsning. så säger jag till mig själv när jag avslutat halva första kapitlet i den tredje utav de böcker jag sedan gårkvällen försökt börja på att läsa. den ena hade ett språk som kändes för smipelt, slätstruket och kort, den andra boken var på nittioåtta för få sidor och den tredje påminde för mycket om c. c får inte finnas i mitt inre länge. men kanske hjälper det att koppla konst och artisteri till någon annan än honom, till en bok? jag bestämmer mig för att jag ändå ska börja läsa den. sedan. men nu. tankar. reflektioner.
☼☽ ♡ ☮
min nacke ömmar. ryggen är hård. sedan klockan nio har det bara varit jag själv och min sjuttiofemliters ryggsäck på christchurch soliga gator. nu är två stora delar på min resa genomförda. singapore, och två veckor i canterburry. och jag far vidare.
här har jag förälskat mig i körsbärsblommorna i christchurch botaniska trädgård, förstått mig på vad livet egentligen handlar om på ett berg i castle hill, återfunnit kärleken till yogan på ambikas sessioner, blivit en så kallad hundperson framför brasan med en luddig meera i knäet, hittat ett favorithak på birmingham drive, hittat en ny travelmate i louise och blivit så mycket bästa person med M som en kan bli på två veckor (alltså jättemycket). det har varit regn och sol, lyckorus som de en bara kan få när en ser ut över dalar med stora sjöar och timmerhus, såsom tårar som när otryggheten kommer i form av en människa vars ord svider, energikrocken, jag är glad att aldrig igen behöva möta. jag har läst ut två insiktsgivande böcker, blivit åksjuk på oceanen under en färd förbi pingviner, sälar och osynliga delfiner, sprungit förbi snöiga toppar till nostalgiska coldplay-toner och dagdrömt mig till nya livsviljor över kaffe med soyamjölk.
men vad som känns nu, såhär fyra timmar efter morgondimma och hejdåkramar är som ett själsligt kaos utav saknad, längtan, tacksamhet och tårar i ögonvrån som jag faktiskt inte är säker på vart tusan de kommer i från. det är bara där, liksom klumpen i maggrupen och huvudverken innanför pannloben.
mest saknar jag M. vi blev så hima bra vänner. för var dag växte det, trygghet och kärlek, kompiskärlek. så olika. hemma skulle alla döma. men här, här får vi vara. bäst av allt var helgen. hur du tog hand om mig när jag kände mig febrig och sjuk, hur du försvarade mig när orden sved och sårade, hur du firade min tjugoettårsdag, hur vi drack kaffe mellan körsbärsträden och hur du sitter lugnt i väntan på att de små vingarna ska röra på sig, att hen är okej, den lilla fågeln, hur du äter kakan före lunchen och hur du hämtar mig när jag står hopplös och vilse i lördagsmörkret, hur du vill så väl och uppskattar mitt sälskap, hur jag inte vet vad jag ska göra för att visa all uppskattning och hur många ord vi inte sa för att vi bara var tillfälliga.
det skulle kännas smärtsamt och, faktiskt, fullkomligt omöjligt att fara hem i detta nu. jag är inte klar än, varken med det yttre eller inre äventyret. de som väntar måste vänta. mig själv är jag inte än. det går bra i självsamhet, att vara okontrollerbar och sårbar, att inte riktigt veta ja, eller nej, att vara på resa, på väg, på bättringsvägen. men där, på göteborgs gator under sommarsolen dit jag så ofta far tillbaka i mina dagdrömmar, där är jag inte hannah, och hannah är inte jag. varför har hon en cigarett mellan fingrarna, varför har hon glitter på kinderna? vem är det hennes blick letar efter på avenyns lördagsleende gata, vad är det som gör stegen så osäkra, så motvilliga?
att veta att en kan bli fullt lika så omtyckt utan alla vardagsval och yta, att det inte spelar någon roll vilka kläder pryder min operfekta kropp eller om sminket är på eller utsmetat eller inte där alls, det spelar ingen roll om måltiderna är regnbågsfärgade eller vita med lemoncurd, det spelar ingen roll om det är rock n'roll eller lucy rose. det är mina leenden, min energi, hur jag talar med människor och hur jag tar emot deras ord. hur jag vågar, och hur jag berättar när jag inte gör det. det är det som gör mig omtyckt här, och det är det jag vill försäkra mig om att jag vet innan haven krossas och sverige entras igen. att jag är älskvärd allra längst inne.
jag berättar om hur jag känner mig osmart. hur betygen finns på papper men att lärarens ord inte sparats i mitt minne. hur jag flöt förbi som ett moln av prestationsångest och hur sjukdomen svävade med mig under alla de där år som en lär sig sådant en borde veta nu. but that doesn't mean you're not valuable. säger M. och jag lovar att bära med mig det där. att jag är faktiskt värd ändå. trots a-l-l-t. så klokt, så klokt.
hur tackar man för något som betytt mest av allt? hur avslutar man ett kapitel i det verkliga livet? att skriva, det faller mig enkelt. att stänga dokument som att stänga böcker, för sista gången. det går. en kan alltid öppna dem igen, köpa dem, äga dem, böckerna. liksom minnena i mitt innre. men det verkliga farväl:et. att kramas så fort att en saknar värmen redan sekunden senare. och hur kramar man en stad egentligen? ett liv? en tid? ett minne? för även om jag öppnar boken igen så är verkligheten inte densamma som sist. det är aldrig så. ett äventyr tar slut, det går aldrig att återfå. vilka böcker vill jag öppna igen? M. och självkärleken. pure café och co. och den lilla typografi-butiken. utsikten över staden och bergen. och att känna sig fylld på det allra dyrbaraste i livet under en promenad förbi körsbärsträden och att finna lyckoruset vi vattenfallet.
adjö. två veckor här och jag är redan starkare. ett mål jag ville uppnå. och jag fortsätter klättra. but we'll see eatch other soon again. i'll be back here for a couple of hours on thursday. let's have coffee.
stanna.
2015-09-21
det har gått en vecka och en dag sedan jag anlände till christchurch. under denna vecka har jag varit med om så mycket finheter, så himla mycket finheter, att mitt hjärta nästan hoppar ur skinnet vid bara tanken.
promenaderna, löpturerna och bergen. utsikten över hav, misty mountains, min och louise lunch på the smiths, att sitta brevid m framför brasan med hundarna och tänka att "jo, såhär kan en ju ha det". ambika som varit så fin och bjudit på banankaka, indisk gryta och yogalektioner. aron som kommer ut med en kopp kaffe i solnedgången och blickar ur på det där mystiska sättet. han är en mystisk man, aron. och m, igen, som är så fin vid mig att det inte är klokt. blyg, men framåt, osäker, men modig. i bland pirrar det i magen. i bland önskar jag att jag var kär i honom.
i dag sitter jag på ett nyfunnet favoritcafé söder om staden. jag har aldrig sett så mycket gott på en meny förut. hur mycket veganskt som helst. och jättegott kaffe. jag har slutat tänka att jag ska vara en sådan som inte dricker kaffe. jag måste få unna mig det i bland. en kopp riktigt gott svart barista-kaffe. det och bergen och haven är det bästa jag vet.
vädret i christchurch denna vecka är inte drömmen. det är blåsigt och kallt. så kallt att jag varje natt tror att det är min sista och förkylningen smyger sig på i form av huvudverk och en rispig hals. så jag bestämmer mig för att tillbringa veckan inomhus i stället. på alla stadens caféer.
jag skriver mycket. små ord i anteckningsblock, mobiltelefonen, sms och mail. i dagboken, på kvitton och i mitt huvud om nätterna när jag målar framtidsdrömmar innan jag ska sova. john blund kommer alltid före jag kommer till slutet. jag får aldrig veta om det var en bra idé eller inte, att följa den där stigen, vägen, drömmen.
när jag kom hit trodde jag att jag skulle stanna här i tre månader. sedan MÅSTE jag ju hem, tänkte jag. mamma och pappa vill så gärna att jag kommer till jul, och så måste jag ta igen de där kurserna jag hoppade över i våras, innan jag fortsätter på programmet i höst. det måste jag ju. de där kurserna ja. i går kikade jag in på min gamla klass facebook-grupp. de beklagade sig, över kurser och kursinnehåll och röriga lärare och hur tufft det var. powerpointpresentationer och tjocka böcker. det skrämmer mig. jag som var så sliten i våras. vad smart jag är ändå, som tog resan i stället för plugget. det var det bästa för själen. för min själ börjar läka här. där hemma rivs den i stycken för varje läxa och plugg, så som den gör för varje kille och dejt. jag vill inte bli sådär sliten igen. jag tänker. måste! måste. måste?
det började som tre månader. men nu tänker jag något helt annat. förlåt, mamma och pappa. förlåt, men jag är inte redo att komma hem än. sluta på topp är inte ett uttryck jag tänker använda mig utav på den här resan. jag lär mig nya saker om mig själv varje dag och trots gårdagens tårar så älskar jag den här vardagen så mycket mer än vad jag älskat livet i sverige på åh. så. länge.
jag tänker att jag vill skriva. det är mitt drömyrke. skriva. jag sitter här med meditationsmusik i öronen, dricker kaffe och äter någonslags magisk vegan-eko-chia-mango-kokkosgrötshistoria (en magisk sådan) och tänker att allt jag vill är caféer och skriverier. (och bergstoppar). det har alltid varit så. och jag skulle kunna skaffa mig ett jobb här. skriva till tidningar på distans mellan rasterna. på ett café skulle jag jobba. och på helgerna skulle jag åka till utsikterna, vyerna. till bergen. med louise, aron och M. jag är så kär i livet här. jag är mig själv när jag är här. jag gråter när jag tänker på att jag ska åka hem till jul igen för jag tycker inte längre att hem är mitt hem. hem är där jag är. oavsett om det är berg, dal, caféer, en s-v-i-n-kall säng eller en yoga-lektion.
det ända jag saknar. DET ÄNDA jag saknar. i sverige. i det som jag refererar till som hem. det är mina vänner och min familj. mamma och pappa och jenny, morfar, och mormor, och farmor. åh, älskade farmor. tänk om jag stannar här för länge och aldrig får se dig igen? farmor. älskade du. hela min värld skulle rasa samman om jag inte fick krama dig en sista gång. hela min värld rasar vid bara tanken. rasar. rasar. rasar.
så vad gör en? när en känner så här. vad gör en? en tar dagarna som de kommer. veckorna. och så får en se under tiden, vägen. känna efter.
jag kan inte lova någon någonting alls. varken till familjen och farmor, till vännerna-där-hemma såsom M och louise.
det ända jag kan lova är att lyssna. lyssna på hjärtat. för det är nämligen så, att många människor kan smyga sig in i dina tankar, i ditt sinne. men bara de som verkligen är värda att lyssna på kan tränga sig in i ditt hjärta. och än så länge är det bara jag där. jag och en röst som säger stanna.
inte helt hundra.
min andra vecka i christchurch börjar regnig och kall. det är dåligt med värme i huset. jag fryser jämt och sover med alla filtar och lakan jag kan få tag i. vi sitter länge vid brasan om kvällarna, M och jag. tittar på kriminalare, gosar med varsin hund och småpratar om allt från det djupaste smärtorna till drömresor och hundnamn. det är fint. en fin vän, det där. kommer sakna när jag flyttar vidare på måndag. minsann. | ☼☽
förutom gos med hundar, öppen brasa och fina inneboende-kamrater så vill jag mest i från huset om dagarna. det är lite olika anledningar, men det tar vi en annan dag. nu vill jag prata om något BRA. väldigt bra faktiskt!!
M har praktik på universitetet i christchurch och med honom får jag sjuss i utmärkt tid varje morgon för att börja dagen på ett gym/fik som hittils blivit mitt bästa häng i staden som jag inte trodde jag skulle falla så för som jag gjort nu. fina christchurch, vad du tar hand om mig väl trots allt.
gymmet mint och pure café håller till i samma byggnad vilket passar perfekt då jag kan börja dagen med ett spontant vad-kroppen-vill-i-dag pass innan jag slår mig ner och äter en v ä r l d s g o d frukost. varning: följande bilder kan ge dig ökat hunger och salivproduktion i munn.
i tisdags såg min frukost lite ut såhär!! en magisk chia-havre-mango-pistage-kokos-frukt-historia samt en kopp supergott kaffe som fick händerna att skaka av koffeeinet (så blir jag av kaffe, älskar det, men kroppen blir alldeles till sig). organic and vegan? y-e-s please!
ljust och fint. tycker att inredningen gör ungefär sextiofem procent av cafféer. sedan är tjugo procent maten och kaffesmaken, fem procent musiken (och volymen, minnuspoäng på detta café som spelar jättehög musik som ska räcka för både cafégäster och gymmisar) och fem procent personal. och här är personalen verkligen underbart trevlig. hejja kiwis, så himla trevliga prick jämt.
en frukost, en dröm.
i hop med mitt förtärande utav denna trevliga skapelse läser jag böcker och magasin på min ipad, den jag förövrigt skriver detta inlägg från, samt hanterar bank-ärenden och skriver om sånt som känns. ett resetips! dator är tungt, ska du vara borta kortare än 8 månader så ta en ipad i stället! SUPERSMART. tack mamma, för att du övertalade mig.
just nu läser jag en bok som heter inte helt hundra av caroline heiner. s å b r a. den beskriver alla mina kärleksrelationer samt mitt förhållande till kärlek på pricken och jag kan knappt vänta tills slutet och se hur huvudkaraktären löser det här med kärlek alltså, för jag lyckas minsann inte med det, jag skulle själv behöva alla världens råd som finns ungefär. är det någon annan som har läst, eller läser denna bok så säg! skulle gärna vilja ha en bok-kompis att diskutera den med. ♡ | pure café alltså. hit ska jag i morgon igen. och på fredag! vilken lyx! ha det fint! puss
förutom gos med hundar, öppen brasa och fina inneboende-kamrater så vill jag mest i från huset om dagarna. det är lite olika anledningar, men det tar vi en annan dag. nu vill jag prata om något BRA. väldigt bra faktiskt!!
M har praktik på universitetet i christchurch och med honom får jag sjuss i utmärkt tid varje morgon för att börja dagen på ett gym/fik som hittils blivit mitt bästa häng i staden som jag inte trodde jag skulle falla så för som jag gjort nu. fina christchurch, vad du tar hand om mig väl trots allt.
gymmet mint och pure café håller till i samma byggnad vilket passar perfekt då jag kan börja dagen med ett spontant vad-kroppen-vill-i-dag pass innan jag slår mig ner och äter en v ä r l d s g o d frukost. varning: följande bilder kan ge dig ökat hunger och salivproduktion i munn.
i tisdags såg min frukost lite ut såhär!! en magisk chia-havre-mango-pistage-kokos-frukt-historia samt en kopp supergott kaffe som fick händerna att skaka av koffeeinet (så blir jag av kaffe, älskar det, men kroppen blir alldeles till sig). organic and vegan? y-e-s please!
ljust och fint. tycker att inredningen gör ungefär sextiofem procent av cafféer. sedan är tjugo procent maten och kaffesmaken, fem procent musiken (och volymen, minnuspoäng på detta café som spelar jättehög musik som ska räcka för både cafégäster och gymmisar) och fem procent personal. och här är personalen verkligen underbart trevlig. hejja kiwis, så himla trevliga prick jämt.
en frukost, en dröm.
i hop med mitt förtärande utav denna trevliga skapelse läser jag böcker och magasin på min ipad, den jag förövrigt skriver detta inlägg från, samt hanterar bank-ärenden och skriver om sånt som känns. ett resetips! dator är tungt, ska du vara borta kortare än 8 månader så ta en ipad i stället! SUPERSMART. tack mamma, för att du övertalade mig.
just nu läser jag en bok som heter inte helt hundra av caroline heiner. s å b r a. den beskriver alla mina kärleksrelationer samt mitt förhållande till kärlek på pricken och jag kan knappt vänta tills slutet och se hur huvudkaraktären löser det här med kärlek alltså, för jag lyckas minsann inte med det, jag skulle själv behöva alla världens råd som finns ungefär. är det någon annan som har läst, eller läser denna bok så säg! skulle gärna vilja ha en bok-kompis att diskutera den med. ♡ | pure café alltså. hit ska jag i morgon igen. och på fredag! vilken lyx! ha det fint! puss
naked - sera cahoone.
världen, jag lever!! och jag lever så. himla. mycket. i något som känns som en dröm, men som samtidigt är det verkligaste jag någonsin varit med om. och, åh. ♡ | nu ska jag berätta om en dag i förra veckan, då jag såg det vackraste jag någonsin skådat. naturen är sannerligen magisk. tror minsann att jag har det i generna jag. att naturen är min. inte staden. stressen som bott i mitt bröst är borta. och alla hjärnspöken har flygit sin kos för länge sedan.
klockan tre, jag tror det var i torsdags, så gick jag ut på en löptur. jag började springa på harry ell track, en track jag inte visste vart den skulle leda, bara att många kiwis (nya zeeländare) brukar ta sig dit för dagens löptur.
jag trodde verkligen att jag sprang en slinga som skulle, efter kanske en mil eller så ta mig tillbaka hem till harry ell tracks början igen. men så kom jag till en korsning. ett vackert timmerhus, en slingrande väg upp mot bergen, och så en ofattbart magisk utsikt. o-f-a-t-t-b-a-r-t. ♡
de tankar som plötsligt slår mig när jag är uppe bland bergen, ser ut över haven. över det naturliga, är hur onaturlig jag själv är. eller snarare, hur onaturlig jag har varit. jag tror inte jag har varit mig själv på en alldeles för lång tid nu. jag kan nästan inte minnas när jag senast kände mig helt okej i mitt eget skinn.
tänk dig en vardag utan din klädstil, dina prylar, dina vänner, allt det där som hör till det "riktiga". dit vanliga liv. så är min vardag nu, och det är spännande att se vem jag är under allt det där. jag bor med jättefina människor. jag ser vacker natur varje dag. jag har nästintill samma kläder varje dag och inte mer smink än ett vift med rougen. mediterar. skriver. pratar med den utav boendekamraterna jag kommit lite extra närma. går på yoga. följer inga sociala medier. gör mina gena musikval. först trodde jag att jag avskärmade mig från verkligheten genom allt det här. men kanske är det så, att det här är verkligheten? det riktiga.
ett utav mina allra största mål med denna resa var att lista ut vem jag var under all yta. utan stilen, omgivningen, miljön, människorna, medierna, rösterna, vanorna. vem är hannah allra längst innuti? henne vill jag älska. men jag gör det inte ännu. | jag börjar tro att de känslor jag upplever här är inte en avskärmning från verkligheten. att det faktiskt är det verkligaste jag vet. nu ska jag lyssna vidaret på naked (se rubriken) och göra mig i ordning för en ny dag i NZ, i en ny vecka. om förra veckan var den bästa i mitt liv. undra vad den här veckan blir då? och ni då? vad tror ni är det verkliga? hjälp mig gärna med mina grubblerier. vore fint. ♡ puss
det vanliga livet.
alltså, om det där att försöka smyga sig in på det som en ska kalla verkligheten. här på andra sidan jorden får jag bara små små glimtar av det som ska föreställa mitt, så kallade "vanliga liv, riktiga liv" genom bloggar, instagram, klassisars uppdateringar på facebook och små stories från vänner om deras vardagar på hemmaplan.
på samma dag som jag går en tolv kilometers hiking-tur över berg och dalar, smakar vatten ur den renaste bäck, diskuterar kommande äventyr med nya ansikten dricker de där hemma (kanske även du?) kaffe i deras retro-inträdda lägenhetskök, klämmer på klänningar i favoritaffärer och läser på tidningsomslag om världens och landets alla händelser. sådant som jag också skulle göra, om jag var där. sådant jag kommer göra. i sinom tid.
men jag är inte redo för det där ännu. jag kan inte fara tillbaka över haven för att komma tillbaka till samma liv och vardag, tankesätt och tyckande. och jag bestämmer mig, under den sista kilometern, som går rakt genom sagan om ringen-skogen att jag inte kan, jag kan bara inte, åka tillbaka till Sverige igen, utan att ha lärt mig andas, lärt mig leva, lärt mig älska livet där såsom jag lärt mig älska det här.
jag vill finna mina värderingar, tycka att de är tydliga och klara, finna ett tankesätt, som styr mig rakt i stället för runt. så jag kan njuta igen av kaffet i retro-köket, leende välja klänningar på beyondretro och passera förbi tidningskiosken med enkla andetag.
det är min insikt i dag. en dag som förövrigt kan ha varit den bästa i mitt liv, liksom denna vecka varit. men det återgår jag till en annan dag. puss hjärtan mina, följ era drömmar, lyssna innåt och hör din vilja, det är något som ropar på dig, stanna där du hör det, och lyssna tills rösten hörs tydligt och klart.
