ubud. ett paradis för alla världens yogisar. yoga barn är som mitt andra hem och KAFE är det fik jag hänger på mest, äter lyxig meze ur drömmiga skålar och dricker jamu fastän ingefäran är oändligt besk. det är galet varmt här. svettten rinner så fort jag stiger ur dörren på morgonen och jag tror jag dricker minst fyra liter vatten om dagen. på gatorna trängs turistsouvernirer med slappa yogaplagg, kristaller, ekologiska mataffärer och caféer. det är vi, vi som släppte allt och bokade en biljett, vi som dedikerar minst tjugofem procent utav våra liv åt yoga, meditationen, mindfulness, religionen och/eller spiritualliteten. på fiken kan jag överhöra samma historier i människors konversationer, om och om igen. hon som sa upp sig, han som ska öppna en egen yogastudio bland bergen, skillsmässa, en jorden-runtresa, alla har samma gnista i sig och dessa vänliga själar är därför just så öppna, och modiga som de är. för de har inget att förlora. det här är deras liv nu. äventyret, och yogan.
det är måndag morgon och jag stiger på mitt andra plan i melbourne, australien. jag har mellanlandat här, försökte läsa ut ett par kapitell ur eat pray love men kan inte låta bli att snegla på alla som sitter runt om kring mig och väntar på att, precis som jag få åka till paradiset bali. ett stort gäng kanske artonåringar sitter till vänster om mig. glittriga ögonskuggor och korta klänningar, sandaler, killar med spretigt hår, pircing och nygjorda tattueringar. linnen. pirr i skratten. de ska till bali, till beach-staden kuta och festa och dansa. några dagar senare ska jag se dem igen, på ett dansgolv i kuta där jag - motvilligt - också är då jag är där för att se min nya vän spela i sitt band på en liten bar på den stora klubb-gatan.
ungefär där, i väntan på flyget till denpassar början en känsla i magen växa. och sekunden jag sätter mig ner i flygstolen så är den bestämt där. längst nere i maggropen. en ångest. orubblig. vänta nu - vad håller jag på med egentligen?
jag hör mina röster bråka. intuitionen vs. egot. i kroppen känns det som ett ända stort kaos och jag håller mina egna händer för att göra mig trygg. killen som sitter bredvid mig sitter alldeles för nära och doftar för mycket perfum. under hela resan sitter jag med halva kroppen ut i mittgången och stirrar rakt framför mig. rädsla. då och då försöker jag läsa några kapitell i boken, då och då skriver jag och försöker få ut känslan i kroppen. ångestklumpen, vart kommer den i från? men jag tror inte jag vågar veta. jag vågar inte höra intuitionens röst. jag vågar inte ens gissa. någonting är på gång.
mitt bagage försvann någonstans mellan wellington och denpassar. troligen fast i melbourne, säger den snälla mannen på flygplatset som försöker hjälpa mig. det ska gå fem dagar tills jag får bagaget igen. inte två, inte sju, fem. och varför just fem är en viktig siffra, det berättar jag snart.
taxi till hotellet, en rundtur och så är jag ensam igen. med ansiktet djupt nertryckt i kudden skriker jag ut mina känslor i en mäktig gråtattack som håller sig ovanligt lång. vad är det här? vad är det som känns?
den kvällen ber jag. jag ber till universum att hjälpa mig höra intuitionens röst. somnar tungt och nästa morgon ber jag igen. låter det vara ett mantra i min dagliga meditation. säger, jag är modig, jag är stark, jag kan lyssna till intuitionens röst. om och om igen tills klockan ringer och jag börjar min första dag på ubuds gator.
tisdag. det känns lite bättre. det här är dagen då jag köper ett veckokort på yogabarn och upptäcker det som ska bli mitt favoritcafé. går till berömda monkey forest och kikar på apor. köper ett par byxor och ett linne eftersom alla mina kläder är i den där väskan som just nu, förmodligen är på väg från melbourne. jag ber igen samma kväll. till universum. och jag sjunger mitt mantra, i hopp om att höra, intuitionens röst.
på onsdag går jag på veckans första yogapass. och åh, vad jag tycker om yoga barn. men trots det har klumpen i magen börjat växa igen. jag ser hur jag skulle kunna skapa mig en vardag här i ubud. hur bra jag passar in här. och så ser jag hur min "all time favourite"-favoritlåt när det gäller julmelodier dyker upp som rekommenderat på youtube. och då vill jag bara springa in i något hårt. det är en spontan tanke, men en stark en. jag ber till universum igen, jag är modig, jag är stark, jag kan lyssna till intutionens röst.
jag tror universum tog det här med stark väldans bokstavligt eftersom jag, trots att inte ha gjort yoga på minst åtta veckor känner mig väldans smidig. smidig och stark. unnar mig en massage efter ett svettigt pass vinyasa flow och känner mig lite bättre igen. fastän det är svårt att andas. någonting är på gång.
det här är även kvällen då jag möter putu. och det är egentligen en annan historia. men låt mig säga att han läste min handflata under stjärnhimlen och sa allt som jag visste var sant och uttryckte oro med sin vänliga blick angående min snurrande hjärna.
torsdag och jag nästan bor på yoga barn. tar tre pass och äter en raw vegan mexican taco. passen heter pranayama, nada yoga och så avslutar jag med ett vinyasa flow. det förstämda passet hjälper mig att andas bättre, trots att hjärtat nu klappar konstant hårt. det sistnämnda passet säger ungefär sig självt, men nada yoga var en himla märkligt fin upplevelse. och jag vet inte hur jag ska beskriva det, men jag insåg hur rädd jag var, och i slutet grät jag som så många andra. och min nya norska vän höll om mig när jag grät över hur mycket jag längtade hem.
den kvällen hör jag äntligen intutuionens röst. den ber mig skriva till charlotte, min reseagent. så jag berättar om det som känns. och avslutar med frågan, finns det en möjlighet att jag kan komma hem? egot säger emot så himla mycket, pratar om flygbiljetten tillbaka till nz som redan är bokad, om hur resan inte är klar än, förvånad över mitt snabba beslut. men jag, jag vet vad jag vill, intutionen är den röst jag litar på. och när jag sitter och äter lunch på mitt favorithak, redan nästa dag, så skriver jag ett mail till. rubrik: "jag har bestämt mig". två timmar senare har jag en flygbiljett hem, och när jag träffar min nya vän på kvällen skrattar han åt hur det lyser om mig. och det gör det, på insidan också. i'll be home for christmas, sjunger jag, you can count on me, na, na, na. och så somnar jag med ett leende.
nästa morgon står min resväska utanför min sovrumsdörr. den har kommit tillbaka, just i dag har den kommit till baka. if that's not the power of intuition, then i don't know what is, viskar jag och den snälla mannen som levererat min väska förstår ingenting.
intuitionen ska visa sig tacka mig för resten utav veckan. varje dag känner jag så starkt hur jag och magkänslan är ett med varandra och jag får lyckorus var gång jag tänker på sverige, decembermörker, julpynt, familj och alla andra jag saknar, älskar och längtar efter.
det är söndag. jag sippar vatten ur en kokosnöt och ringer pappa på skype. hela familjen är samlad hos mormor och morfar. det är morgon där och de ser alla leende, mot mig igenom skype-fönstret. det är det årliga pepparkaksbaket, och om jag inte hade en, än så länge hemlig flygbiljett hem bokad hade jag haft en sådan oändlig sorg i magen. men inte nu, jag ler. och pappa väcker mamma och systra min som sover än för jag har hittat på att det är får bli min julhälsning för i år.
förresten, jag har skickat en liten julklapp till er! säger jag, fnittrigt leende.
jaså? vad trevligt! säger, mamma.
mm, men det är två problem, svarar jag. det första är att den ankommer klockan sex på morgonen, och det andra är att den ankommer på kastrups flygplats.
...ja, men det kan vi säkert ordna. pappa kan nog plocka upp. svarar mamma och tittar på pappa.
förstår ni vad jag menar?
nej! du skojar! nu luras du? nä, du skämtar.
vi ses om en vecka! kastrups flygplats på söndag. jag är hemma till andra advent!
I'll be home for christmas, mamma. i'll be home! och jag skäms inte ens lite när jag gråter floder mitt i trädgårdscaféet där jag sitter. tårögd. fnittrig.
och så knäppt himla lycklig.
