hannah ellen. ❅

P A P E R T O W N S ✈ | i går såg jag och michaela papertowns, på bio. tyckte om den på många speciella vis, särskilt eftersom följande. en text jag skrev i bilen, innan jag körde hem till sextiotals soul och älskade vinden i håret, det lätta regnet och att få gråta lite för första gången på månader. allt som jag hållt inne kom ut. bara det är en anledning till varför det var en så j-ä-k-l-a bra film. SE DEN! 

---

 

margo

jag känner mig lik henne

hur känslan att inte ha ens en liten ledtråd

ett nålsöga av aning om

vem jag är

kan kännas så stor

så övermäktig

att allting annat försvinner

ett tunnelseende

en känsla av att bara 

behöva

komma
bort

margo kändes som en väldigt olycklig människa

som eftersträvade små stunder 
ibland även stora
som gav lyckorus
som gjorde olyckan, den övermäktiga känslan
någonstans värd ändå

jag är som margo

bär ofta på för mycket
det tar ofta över mig
flodvågsliknande, stormvindar, vulkanutbrotten
men då och då finns de där stunderna
känslan av att stå högst upp på toppen av ett berg och se ut över världarna
vinden i håret när jag kör på landsvägarna och sjunger högt med till tonerna fastän alla blickar stirrar
morgondoppet
ingen annan har vaknat än
bara jag och havet

spegelblankt saltvatten som slutar vid oändligheten

 

resten utav tiden

livet

går ut på att överleva
överleva känslorna
och övermäktigheten
olycklighetskänslan
flodvåg, storm, vulkanutbrott

för att sedan
sällan men älskvärt
uppleva
de där små stunderna
som gör det så himla åh så himla

värt
att leva

trots allt