hannah ellen. ❅ -

på flygplanet | för ovan molnen blir allt tydligare.

måndag den 23 november. / ❁

fotografi från min första soluppgång i ubud. på grund av jetlag vaknade jag tidigt, gick ut och blev kysst av dagens första strålar. såg ut över risfälten och den lilla swimmingpoolen och bungalowtaken. bliss. har så mycket att visa och berätta härfirån! men först, tankar. från högt ovan molnen. där allt känns lite mer.

s o m j a g h a r l ä n g t a t .

efter flygplanspirret, efter peppen, hoppfullheten. efter bali. äntligen, äntligen bali.

jag har under de två senaste dagarna bott vid wellingtons kustlinje, alldeles vid havet, och alldeles bredvid flygplatsen. jag har sett plan landa och fara i väg. hört bruset om nätterna och sett de möta gryningen om morgnarna. och jag har tänk att snart är det där jag. snart flyger jag. iväg till bali.

framför mig har jag sätt livslycka och kärlek. självkärlek. och det ser jag ännu. det är nästan som en "jag börjar på måndag"-känsla, då jag bestämt har beslutat mig för att börja ta ansvar för mig själv, väl på bali. det är första gången på mitt snart fyra månader långa, långa äventyr som jag vet att jag kommer spendera veckor alldeles alldeles själv. från den stund jag landade i singapore tills sekunden jag klev på det plan jag sitter på i skrivande stund så har jag inte varit själv längre än ett par dagar åt gången. vare sig jag bott på hostel, i en hippiebus eller airbnb. och jag är tacksam för människorna och mötena. som min vän solskenet (jag kalla honom så) säger är det mötena som förändrar en.

och trots att jag nästintill kunnat kalla mig wellington-bo de senaste veckorna så har jag jämt varit på så mycket uflykter. jämt varit på språng - ända från resans början. och jag har verken fått ordentligt med rum eller tid, eller ens haft energin nog att infoga rutiner i mitt liv som jag kan bära med mig hem. verktygen, de som skulle göra livet lite lättare. jag är säker på att de finns där, att jag har dem, jag måste bara identifiera dem, göra de tydliga. är det en sax som klipper bort onda hjärnspöken, eller en skruvmejsel som rättar till oroligheter i mitt inre?

jag vill ta reda på det. jag vill att den tiden jag har för mig själv inte bara ska vara härlig egentid utan även kvalitativ tid. mellan äventyren har min egentid bestått utav att andas ut i en mjuk säng med tv-serier och en lite för dyr nötmix. men nu, nu vill jag att det ska vara en kvalitativ tid då ja tar ansvar. för jag har ett ansvar att ta, ett jätteviktigt ett. och det är sannerligen lättare sagt än gjort, och jag undrar om jag inte kommer uppleva både djupa dalar och skyhöga toppar på även denna resa också, men det får det vara värt. så länge jag tar ansvar.

jag har ansvar för att ta hand om mig själv - att vara min bästa vän. jag har ansvar för att fylla mitt liv med sådant jag tycker om, sådant som får mig att må bra och att undvika - och våga säga nej - till sådant som jag vet får mig att må sämre. är yogan något som får mig att må bra, då ska jag prioritera det i mitt liv, och finna ett sätt att låta det finnas med i min vardag på ett hälsosamt vis. så många gånger har jag kastat mig in i yogan och beslutat mig, troligtvis, alldeles för snabbt att jag ska göra yoga varje morgon, varje dag, utan att riktigt ha reflekterat kring huruvida det passar in i mitt liv tillsammans med allt annat som jag tycker så mycket om.

jag har ansvar för min kropp, och det handlar inte bara om att äta näringsrikt och, igen mat som får mig att må bra och unna mig något extra lyxigt om lördagarna, eller att låta mig röra på mig på ett personligt och hälsosamt vis. det handlar också om kärlek. att på ett galet och självklart sätt älska kroppen min. att älska mig själv! nu, såhär högt ovan molnen känns det viktigare än någonsin. älska. älskar. älska.

vanligtvis är jag inte flygrädd. jag litar på att dessa flygplan har utvecklats i många år och att piloterna kan sin sak. jag tänker att bilfärder är farligare och att de turer jag ofta flyger på aldrig - så vitt jag vet - har drabbats utav krascher eller andra oroligheter. men när ens kärlek till familjen växer för varje dag, såsom min hemlängtan, som börjar kännas som en mjuk, orangefärgad, värmande kraft inombords, och när julen närmar sig för de där hemma och när världen, den som är mellan oss har blivit så betydligt farligare, mörkare de senaste månaderna, så är, jag för första gången rädd. och jag försöker att inte tänka på min rädsla, varken lyfta fram eller tränga undan, mest låta den vara där, inom mig. låta den värmas utav hemlängtan, den orangea kraften. men hur som haver finns den där. och den vill inget annat än att jag ska fara hem, till min familj. till mina älskade. inte vara här, ovan molnen, rädd och ensam.

och det är här ansvaret kommer in igen. för, som sagt, ovan molnen blir det tydligare. är jag rädd är det min egen hand som jag måste hålla om. i rädsla och osäkerhet finns det inte plats för självkritik och negativiteten. om en kan välja mellan att vara arg på sig själv, irriterad, kritisera sig själv, och sina val, kanske till och med känna hat och avsky eller att älska, älska, älska och peppa sig själv, fokusera på det positiva med sina val och älska, älska, älska lite till. då väljer jag det sista. jag fokuserar, blundar, knäpper mina händer och fokuserar på den orangea kraften i kroppen, värmen inifrån, och älskar den, för att sedan älska allt som jag lika gärna skulle kunna avsky.

jag är högt ovan molnen och jag är rädd. men det finns ingen plats här uppe för att avsky rädslan. det finns bara jag och mina val och min kärlek. och är jag rädd så riktar jag den mot mig själv. älskar, tröstar och tar hand om. det är måndag den 23 november. och om två timmar landar jag på bali. / ❁

2015-11-25 @ 09:16:00 Permalink traveling. Kommentarer (1) Trackbacks ()

åtta guldiga ting.

e g e n t l i g e n skulle jag beskriva min avsky mot hostel och dela med mig utav den inte särskilt erkända, nästan hemliga, men ack så vanliga stressen som finns i att vara en traveller, en backpacker. men vet ni vad, det är inte en sådan dag i dag. jag byter riktning. vänder negativiteten ryggen och fokuserar på det som är fint. här kommer en lista, på små men guldigt glimmande ting som jag varit med om de senaste par veckorna. sånt jag tycker om. sånt som händer i wellington.

att sparka av sig skorna och smyga ner tårna i det solkyssta gräset i kitts park. här ser man havet, oceanen, där de stora färjorna från sydön far in, och roddklubben, och de stora höghusen, en kan se flygplan fara in mellan de höga bergskullarna och imponderas av det glittrande havet i dalarna. det är soligt och jag skriver dagbok. för en stund känns allting helt okej.

jag älskar bokaffärer. på unity books bläddrar jag i literatur om filosofi och psykologi. klämmer och känner, doftar på nytryckt bläck i times new roman och kämpar för att inte köpa alla de små bröstficksvänliga skrivböckerna med vacker grafisk design. med mig ut har jag en papperspåse i storlek A6, som en påse från ett bageri. men det här är ingen croissant, det här är en ny bok, utav en ny favoritförfattare. jag älskar bokaffärer.

jag vaknar upp och allting känns konstigt och fel. tackar nej till frukostsällskap, behöver inte ens ljuga för jag har ju faktiskt ont i magen och morgonsynen utav mitt gråa hostel gör att jag mest vill rusa tillbaka ut i regnet bums. på midnight espresso äter jag gröt och undrar om jag inte ska göra det här till min dag ändå, min superdag. så jag gör det. leende. bockar av caféer och biografer och gator med pastelliga san fransissco-hus och låter det lätta regnet vara en alldeles ultimat ursäkt för att beställa in min tredje varma dryck för dagen. på empire får mitt kaffe serverat i en mintgrön kopp. och kaffet värmer minst lika gott nu som i morse.

barn som köper glass. de har ryggsäckar och kepsar och mamman ser ordningsam ut med vindjacka och axelväska. barn. att hålla i vänsterhanden när de blygt pekar på päronssmaken med högra. att ta med dem till biografen och se deras fräkninga ansikten bli med rosor på kinderna och strösslad vanilj runt läpparna. det här är första gången jag tänker att det är självklart, att jag vill ha barn en dag. så ler jag. mamman ler tillbaka. och jag ler en gång till.

fastän det känns så svidande svårt att acceptera att jag inte kommer vara hemma till jul och nyår så känns det någonstans så väldans rätt ändå. jag sitter på celie's där jag är stammis nu och får extra mycket på min tallrik och gratis wellington-original-salted-caramel-chocolate i mitt glas och betalar sex dollar i stället för fjorton. jag har bokat airbnb för de sista dagarna i den här staden, och ett första bnb i ubud. jag skriver listor på vad mina kommande veckor ska bestå utav och känner pirr i kroppen utav orden jag ritar i mitt block. yoga. solkyssar. träffa min nya vän olivia. risfält. en bungalow på en nästintill öde ö. veganföda. färgglatt. värme. ashram. soluppgång på höga bergstoppar. snart åker jag. tänker att det är okej om pengarna spenderas och veckorna går här på andra sidan jorden. jag ska passa på. för vi vet båda två att när jag kommer hem kommer jag inte lämna din sida på ett himla bra tag.

i stället för att ta bussen går jag. fastän det regnar går jag. ut genom innerstaden med sin brusiga trafik och människor i varje gathörn. inte för att de inte är trevliga, inte för att de ser stressade ut, på sina skateboards med leenden och ruffsiga lockar och slitna vans. men jag söker andetagen vid havet. går med podcast, går fastän det regnar, går och känner lugnet landa för varje steg jag tar, ut genom storstadssus, mot tystnad och havsbrus.

frissiga lockar och leopardmönstrad kjol, beyondretro-tröja, amerikans accent och en gandalf-pipa i mungipan. hon inspirerar mig, slänger ett leende på mina läppar och får mig att känna mig så himla bra och, liksom härlig i att bara vara hannah. hon knackar på mitt rum och undrar om jag vill se på en film i hop. men det tar tre timmar innan vi äntligen sitter där i soffan, efter fniss i källaren, klädbyte och skrattanfall, hemligheter som om vi vore bästisar på dagis och smarta utbyten utav sånt som vi kan mycket om. jag bjuder på hummus och grönsaksstavar och hon maserar min nacke och beundrar min handflator. att jag har så många sträck där. sträck som tyder på smärta, visdom, kärlek och fantasi. vi har bara känt varandra i timmar. men vi skrattar som om vi känt varandra i år.

min reseagent skriver självklara ord som flyttar in i stora tjocka bokstäver på näthinnan. glöm inte att njuta, hannah. och mitt hjärta är stressat, det vägrar sluta slå sina snabba, hårda slag. och jag är nära till tårar lite för ofta och vill skrika lite för högt. glöm inte att njuta. jag byter snabba andetag mot hårda och upprepar meningen om och om igen. glöm inte att njuta, glöm inte att njuta, andetag, glöm inte att njuta, glöm inte att njuta, andetag. ända tills det känns bättre igen. och det gör det. ett litet rus. ett lyckorus. och tacksamhet, tacksamhet att ha en så personlig agent som bokar om mina flygbiljetter och finns där. och ser mig. ser mig genom oroliga ord och en nervös hemlängtan. tack. / ♡

2015-11-21 @ 01:09:00 Permalink traveling. Kommentarer (1) Trackbacks ()

som en weekend, som en eat, pray, love.

jag hade svårt att somna. hjärtat började plötsligt slå hårda slag igen. kroppen gjorde ont. jag frös. jag fryser ännu. tänker, det kommer nog ta en vecka eller två, att känna sig hälsosam och glad igen. för om en spenderar en hel vecka, eller sex dagar närmare bestämt med att känna stressen som en stalker efter en, kommenterar var händelse och startar varje dag med en flodvåg utav orosmåln, tankar och hjärtont, då tar det nog minst lika lång tid att få tillbaka andetagen igen. men jag vet hur. för ett par dagar sedan viste jag inte, men nu jag vet hur

♡ ♡ ♡ ♡

det jag var rädd för att förlora, när alla planer gick i kras och jag stod där, i ett hem som doftade illa, annorlunda och otryggt, var min raka väg till lyckan, som jag nämnde i förra inlägget mitt. jag såg så klart, en tunnel, och i slutet, en sol. men bit för bit falerade bilden, det blev inget vipassana, inget mera jobb på den meditativa farmen, inget yoga-retreat. jag visste inte längre vem som skulle stå där i slutet utav tunneln, och inte heller vad som skulle leda mig dit.

alldeles, alldeles vilsen. med hemlängtan i bröstet, så stark att, när jag "råkade" klicka upp ett bloopers-avsnitt utav vänner, tv-serien jag förknippar med december, lussekatter, clementiner, julté från ica och min syster i mamma och pappas stora, fluffiga beiga vardagsrumssoffa började gråta, panikgråta, storgråta. det varade bara i ungefär trettio sekunder men det kom liksom från ingenstans i en sådan kraft att jag, efter trettio sekunder av hjärtont stannade upp utav förvåning. jisses, tänkte jag, jag längtar verkligen hem.

sedan gårdagens inlägg så har en känsla utav hopp, tro och ro börjat gro i mig. starkare och starkare för varje timma. mamma ringde. det är jämt så vettigt att prata med henne då hon både är coach, i yrket, och mamma (som väl också kan beskrivas som en typ av coach?). sedan kom natten, och morgonen, och denna dag som har spenderats på ett väldans fint sätt i hop med annie och hennes dotter som jag alltså wwoofat hos i en vecka. och nu sitter jag här. ett vinglas står bredvid mig, vatten med granatäpplekärnor och kuber utav dyr mango. ur ungnen serverade jag mig själv rostad pumpa, morot, lök och broccolli med mandlar, avocado-olja (välsingar hen som glömde kvar sin flaska i köksskåpet) och som serveras med hummus, sallad och, ja, vet ni vad? jag välsningar maten jag äter, eller snarare tackar. tackar och önskar maten att ge mig energi, styrka och fysisk glädje. hur jag kom på att jag skulle tacka mina måltider är en lång historia, för en annan dag men jag kan säga så mycket som att jag är fullkomligt bestämd på att det faktiskt gör skillnad, att tacka i stället för att inte tacka för födan alltså.

jag känner mig som liz i filmen, och boken eat, pray, love. ni vet den scenen när hon sitter på ett trägolv i rom och äter en vackert upplagd sparris-rätt och läser tidningen? ensam, pirrig, och rofylld. jag tycker också att ensamheten känns pirrig nu. jag är så himla medveten om att jag faktiskt är själv, just i kväll. alldeles, alldeles själv. för första gången sedan min resas början.

jag har hyrt en egen lya via airbnb, det är ett litet hus med ett litet kök, ett sovrum med en säng som ser ut som himmelen självt och ett vardagsrum med matbord, tv och en soffa som precis är lagom för att jag ska kunna ligga med huvudet och fötterna på varsitt armstöd när jag ser på gamla avsnitt utav GIRLS och tänker på hur mycket brooklyn liknar wellington ändå.

det är så värt det. pengar har jag kvar. det är så värt det. efter snart tre månader utav billiga måltider, tung rygsäck, nya äventyr varje dag, nya människor varje dag, nya platser att föröska göra om till ett hem trots den korta vistelsen - varje dag. likt eat, pray, love så tänker jag nu trolla om känslan att vara strandad-i-wellington till en självklar vistelse i en väldigt, väldigt vacker stag. liz lärde känna nya människor i rom, skaffade sig sig ett favoritcafé och gjorde små turist-vistelser till närliggande städer när hom behövde utrymme. en månadslång weekend-resa. det vill jag ha. jag vill ha caféer där jag kan dricka en "flat white with soymilk, please" och tjuvlyssna på snabba konversationer vid bordet bredvid, jag vill ha strandpromenader där jag kan lyssna på min tillfälliga favoritpodcast (också mer om den en annan gång) och jag vill ha morgonmeditationer, kanske yoga, om kroppen vill, kanske skriva, om själen vill. för det är nog precis det som behövs i mitt liv just nu.

jag är inte längre rädd för att förlora. jag är snarare ivrig, och glad att skapa. skapa en ny väg. ta ett steg i taget och skapa vägen när jag går i stället för att lägga ut den framför mig, och börja gå sedan. kalla det mindfulness om ni vill, men det känns så b-r-a i mig att tänka så. det känns så b-r-a i mig nu. och ja, hemlängtan bor i mig ännu, och det kommer bestämt ta minst en vecka, minsann innan jag känner mig i ro igen. men jag är inte längre rädd. jag är glad. och redo att skapa, steg för steg och dag för dag.

ps. tack mamma och pappa och michaela för att ni ser mig fastän jag är på andra sidan jorden. det betyder så mycket. kärlek. / ♡

2015-11-14 @ 09:11:00 Permalink traveling. Kommentarer (3) Trackbacks ()

om vulkanutbrott, vilsenhet och alldeles för håda hjärtklappningar.

ro. del två || mina händer fryser. är det det här som är våren? jag sitter mittemellan allt och tänker på då du var nära. skin mot skin. tänk, alltså tänk. jag visste redan då att du skulle bli min.

jag är högst upp i wellington och ser ut över staden. vyn är som magi. havet är glittret och husen är som pastelliga regnbågsfärger. vid stranden beskådar jag flygplanen, lågt flyger de in och myllret ekar över hela island bay. vinden från vingarna drog med sig allt utom stressen. den bor i själen. fastlimmad. jag mår inte bra. jag mår inte bra. hyr en lägenhet i tre dagar. tänker att något måste göras. så jag får tillbaka min ro igen. den som jag var så förälskad i för bara en vecka sedan. den som jag trodde var lika självklar i mig som hjärtklappningen är nu. jag kan inte känna för det gör så ont. det gör så ont att vara vilsen, längtansfull och otrygg på samma gång.

jag går sakta tillbaka till berhampore igen. i denna lilla stadsdel har jag bott i snart en vecka nu. arbetat för gratis mat och boende. och vantrivts. kanske mest på grund av alla dessa känslor som limmat sig fast i mig nu. nu, när min väg plötsligt är delad. och jag har ingen som helst jäkla aning om vart jag ska gå. är det här våren? kyla? jacka inomhus och värmefläkten på tjugosju grader? att sova i sovsäcken med extra filtar runtomkring och få ont i magen utav alla koppar kaffe som jag druckit i sökande efter värme?

jag hade en plan om hur min resa skulle se ut från och med nu. det var som en rak väg mot välmående. jag såg tydligt hur allting skulle sluta med ett stort leende, inifrån och ut, och hur jag, med tacksamhetstårar och en känsla utav klarhet skulle krama om mina föräldrar på flygplatsen när jag äntligen entrar skandinavien igen i april. men så, bit för bit, som broar som kapats och vägar som blockerats. hela bilden gick i tu. och här står jag och undrar, utan att ha ett svar, vad sjutton gör jag nu?

jag var tvungen att flytta från den helande farmen. mitt retreat i bali har blivt inställt och flyget som redan är bokat går inte att flytta på grund av vulkanutrbrottet som - säkert utav en universiell anledning - skulle ske just precis nu. det tio dagars 'silent retreat' jag önskade att gå på i januari önskar inte mig, på grund av min historia, och jag förstår för jag glömmer jämt att det inte var alls länge sedan sjukdommen bode i mig. men, aj, vad ont det gör att den hemsöker mig utan att jag gjort någonting alls för att förtjäna det. jag längtar hem så att det skaver. jag har inte svarat på hans ord för det gör ont när tiden går för långsamt. och kroppen vill inte mer. den vill inte ge sig ut på fem-timmars-hike varje dag, eller beskåda fler vattenfall, den vill inte jobba i trädgårdsland eller i kök. hjärtklappning, irriterad hy och skakiga händer, svårt att andas, tryck mot bröstet och panikångestkänslor entrar mitt system och jag kan inte hindra. bokar ett eget krypin. där ska jag laga min egen mat, och läsa, lyssna på kroppen, och bara vara. innan jag bestämmer mig för vad jag ska göra härnäst.

kroppen vill yoga, meditera, läsa böcker, filosofera, vara vid havet, vara ren, vara själv. det är så det är när en är ute på ett såhär långt äventyr. plötsligt kommer allt i kapp en. en kan inte göra nya spännande, häftiga, höga-höjder-blåa-hav-äventyr varje dag i sex månader. tillsut säger kroppen i från. och jag lyssnar på mina förlädrar som säger att jag ska sluta tänka på pengarna. all tid är din nu. du kan göra precis vad du vill! och det är sant. precis. vad. jag vill.

jag vill hem. det är den starkaste känslan i mig just nu. att få åka hem och kramas. att gå andas ut. en vecka utav ständig hjärtklappning i en otrygg tillvaro utan att veta åt vilket håll jag ska gör att hemlängtan gror. värst av allt är att den där känslan utav ro, att se en så klar väg framför sig mot självkärlek och själsigt lugn har blivit suddig. ingen klarhet, ingenting att hålla fast i.

det är när jag för första gången släpper det desperata sökandet efter b&b, hotel, resemål, flygbiljetter, aktivteter och attraktioner, fik, biografer, höga berg och sevärdheter, och i stället sätter mig med en filt under solen, som jag känner ett litet, precis märkbart uns utav den där, åh-så-fantastiska känslan igen. ro. bara en liten gnutta, men välbekant, och så älskvärd. en röst inifrån som säger, jag kan designa mina egna retreat. jag kan skapa mina egna äventyr. endast jag kan bestämma vad som är rätt, och vad som är fel, i det som är min, min och bara min väg till att bli och vara den jag är och önskar att vara.

den vägen jag tidigare sett framför mig leds utav andra. det inser jag nu. ett yogaretreat må sannerligen vara fantastiskt, men om jag är sann mot mig själv så är det sällan jag trivs när andra bestämmer vad jag ska göra. och ett silent retreat, jag kan meditera i timmar om själen önskar, eller bara i ett par minuter om kroppen vill ha det. jag behöver inte tio dagar, alldeles bestämda.

de säger att saker händer för en anledning. karma, tro, en djup och inre önskan som blir till verklighet. varför ställdes retreatet in? varför är det ett vulkanutbrott i bali prick nu? och spelas varför just den låten, just den texten, om han som letade efter lycka, som kände sig blind, men som plötslogt förstod, all i was searchin' for was me, i skrivande stund?

jag börjar ana. i hop med alla tecken, i hop med ben howards verser, i hop med vulkanutbrott, hjärtklappningar, en plötsligt värmande sol och en gnutta av ro, att det som är meningen nu är att jag ska vara vilse. att jag ska vara sökande. att jag ska titta in bakom öppnande dörrar och för första gången någonsin lära känna min magkänsla, mitt klappande hjärta, min sökande själ. jag ska lära mig att få in meditationen i mitt eget vardagliga liv. jag behöver inget retreat. jag behöver ingen rak väg. berg och dalar har kantats över hela mitt liv. stängda dörrar öppnar inte bara en, utan flera nya. vilken ska jag välja? det återstår väl att se. men jag ska lära mig lyssna innåt. det är min väg.

jag är så himla vilse. och kanske ska det vara så.

åh. ♡

2015-11-13 @ 04:16:00 Permalink traveling. Kommentarer (1) Trackbacks ()

mittemellan-dagen.

kära hjärtanes. nu är det sådär länge sedan jag skrev här igen. och det är så dumt, inte minst för att vitsen med att blogga är att u p p d a t e r a, men också för att jag mår så himla bra av att skriva, och borde minsann därav göra det mer än det dagliga dagboksbladet jag fyller i om kvällarna.

särskilt dagar som i dag är det extra viktigt för mig att skriva. så jag gör det nu. mitt här på heltäckningsmattan i det som ska bli mitt sovrum den kommande veckan. jag fryser om kroppen och har tårar i ögonvrån, värme i hjärtat och svidande tankar. jag är mitemellan. på väg. det är just dagar som idag då det är som är svårast att vara en äventyrare.

i morse vaknade jag upp och åt för sista gång frukost i mitt lilla retreat/organic farm ute i grönskan i normandale. efter ett snabbt hejdå, som ett plåster, det går snabbt och det svider efteråt så tog jag två bussar till andra sidan stan och till ett stökigt och underligt doftande hus till den lady jag ska bo och jobba hos den kommande veckan.

precis som i starten utav allt trivs jag inte särskilt. jag tycker det är för stökigt och för främmande. köket är upp och ner, barnets kläder ligger på golvet och min säng är fylld utav okända fläckar som tydligen inte gått bort i tvätten och jag blir matt utav tanken på att det är jag som ska städa upp allt det här. wwoofing. att jobba för mat och husrum. en typ av vardag som har glänst på sitt allra bästa, vackraste och magiska vis de senaste två veckorna.

tills denna morgon bodde jag alltså på det jag kallar mitt lilla retreat. och jag trivdes så oändligt, oändligt bra. den meditativa och varma stämningen passade mig så mitt-i-prick-fint att det nu känns så tomt, så tomt, så tomt att vara någon annan stans än där. jag är ledsen. ledsen och frusen fastän varm i hjärtat. varm utav tacksamhet för dessa två fantastiska veckorna som även de någon gång skulle ha sitt slut och kanske var det precis i tid ändå. men åh. jag skulle kunna skriva romaner om min tid där. min egen lilla eat, pray, love-historia. om våra gemensamma middagar om kvällarna, de som alltid var vegetariska och fyllda utav så intressanta, sprituella, utvecklande och härliga konversationer. om meditationen och de filosofiska diskussionerna som annordnades två gånger i veckan för grannar och vänner och vi som wwoofade där, hur de utvecklade mig inifrån och ut och hur jag nu bär på så l i v s v i k t i g a insikter att jag tror minsann jag skulle kunna skriva en roman om de med. och om kärleken, den som kom tack vare de där insikterna, tack vare det meditativa i att jobba i grönskan i fyra timmar, eller bara en sådan sak som att försvinna in i nogranheten av att polera en byrå. självkärleken. är det kanske den viktigaste kärleken av alla?

även typsikt med en sådan mittemellan-dag är den stormande hemlängtan som jag vaknade upp med i morse. den ömmar och den skaver. svider. hamrar på mitt redan på tok för snabbt pulserande hjärta. inga plåster läker hemlängtan. den bara finns där, och den är okej. jag vet nämligen att jag skulle kunna säga hejdå till allt och åka hem prick nu, om jag så ville. men det är precis det som är så underligt med min hemlängtan. jag vill inte hem ännu. hörredudu, kära hemlängtan - jag är inte klar här! jag har inte äventyrat färdigt ännu! men jag längtar. jag längtar så otroligt jäkla mycket.

för, till skillnad från många andra jag mött på min resa så har jag ett hem. en plats att längta till. att komma tillbaka till. jag är inte som morgan som letar efter ett en plats att kalla hem då hon inte trivs i sitt paris, jag är inte heller som adrian och katie som blivit kära på äventyret och som bara reser och reser och reser för de har ju varandra, tillsammans är de ett hem på fri fot. jag är inte heller som brandon som inte orkade med den sociala pressen i las vegas, stressen att en måste plugga eller jobba och nu tänker resa sig trött på resandet för han har inte bråttom till någonting alls.

men jag har mitt hem. och där finns mina kärlekar. och där finns mitt plugg och mina mål. en kan ju tro att en ska finna att livet på andra sidan jorden är guldigare, som ett grönare gräs på andra sidan häcken. men inte jag. det blev minsann tvärtom för mig. i dag är en mitemellan-dag. en dag då jag längtar och känner. låter mig vara ledsen för sådana dagar ska en också ha. även en traveller på sitt livs äventyr. | hjärta.

2015-11-08 @ 07:20:00 Permalink traveling. Kommentarer (4) Trackbacks ()

take me to your river, jag tänker på dig. i wanna go, jag tänker på dig. i varje ton i just dessa tre komma fem minuterna tänker jag på dig, och på oss. och på pirret i magen och på när vi får se varandra igen.

puss fina ni och tack för alla hejjarop jag får jämt. så f-i-n-t. nu tänkte jag svara på lite frågor igen. var ju dumt länge sedan sist. | ☯ frågor och svar, del två.

om favoritfotografier från ett favoritfik. chez madame i malmö har tyvärr stängt, men nya FYN som ligger på samma plats ska tydligen vara minst lika kalas.
gå dit och ät en brunch för mig vettja!

fråga: hur fick du "jobbet" på farmen? verkar som ett extremt bra koncept och skulle vara kul att göra något liknande!

svar: jo, minsann. när en jobbar för accomondation and food, så som jag gör nu, det kallas wwoofing. och de finns olika hemsidor som du kan bli medlem på för att ansöka om att få "wwoofa" på en farm. min farm hittar du om du söker på hemsidan helpx, orten är wellington och farmen är en organic farm som ligger i normandale. exakta namnet vill jag inte lägga ut här men om en mailar mig på min nya mailadress; [email protected] så kan jag berätta mer!!

fråga: måste bara fråga om det inte känns lite läskigt att åka helt ensam, hur tar man det steget liksom? annars känner jag att jag också skulle vilja åka någonstans själv.

svar: det beror not helt på vem du är, och vilket förhållande du har till dig själv. i ärlighetens namn tycker jag minsann att det är mer läskigt, eller åtminstone otryggt att resa med andra än att resa själv. att resa själv är kravlöst, jag kan göra precis det jag är trygg med utan krav från någon annan. jag kan vara superspontan om jag vill, ta dagarna som de känns och boka äventyr när jag har energi, och avboka om jag känner mig trött eller ledsen. det kan förståss kännas lite ensamt att resa själv för vissa. igen får jag oftare ensamhetskänslor bland andra än själv. och värt att poängtera är att sådan har jag alltid varit. lite mer introvert, även om jag är väldigt social och glad och peppig, och energifylld när du träffar mig så är mina viljor, vad jag är trygg och bekväm med och inte definitvt med enligt en introvert än en extrovert. fundera på vad det är som skrämmer dig. vem är du och vad är du trygg med? jag rekommenderar v e r k l i g e n att resa själv. det är superhärligt och otroligt självutvecklande!!

fråga: hur veganvänligt upplever du att nz är? jag tänker på restauranger/cafén o i allmänhet.

svar: precis som överallt i hela världen går det ju alltid att vara vegan. men det är svårt. i de större städerna finns vegan-alternativ på ett gäng ställen och om kocken är duktig går det såklart att gå specialverisioner. men om du vill göra en resa likt den jag gör, där du wwoofar, bor i aribnb har middagar med nya bekantskaper med mera, så går det inte att vara vegan, enligt mig. det är supersvårt, och jag äter helst veganföda så fort jag kan. men jag skulle minsann inte byta bort de fantastiska middagarna jag har haft med mina nyfunna vänner och umgängen någonsin. trots att de innehåll mjölk, och tillstundom ägg. under resan äter jag som en nyfiken vegetarian och det underlättar då den här resan inte ska handla om att jag lever mitt liv så som jag gör hemma. här vill jag vara öppen för möjligheter och självutveckling, mina möten med nya personer är så mycket mer värt och jag har själv fått chansen att - utan andras röster i huvudet, och omkring mig - fått lov att tvivla på min vegan-stämpel. veganföda är fortfarande och kommer alltid vara den typ av kost som jag mår bäst av, både innerligt och externt, men det här med stämplar och att VARA det en äter, utan undantag. det tycker inte jag är sunt, och det fungerar inte i hop med den jag är. jag håller fast mycket vid det jag skrivit här:
http://hannahellenillustrerar.webblogg.se/2015/march/jag-vill-inte-ha-nagra-restriktioner-samtidigt-som-det-ar-precis-det-jag-behover-2.html#comment

fråga: kanske en konstig fråga men jag undrar vad du äter på din resa, köper du något varje måltid eller hade du med dig något? hur funkar detta?

svar: jag älskar konstiga frågor! alltså min mage är nog inte superglad då jag äter väldigt oregelbundet under min resa. särskilt under bussäventyret var det mest snacks som förtärdes och nu, när jag jobbar på en organic farm så får jag äntligen ordentliga vegomåltider som mättar och gör mig glad. i wellington åt jag frukost ute nästan varje dag men enkla ting till kvällsmat (de hade knäppt nog ingen kokvrå på mitt hostel). hur som haver rekomenderar jag absolut INTE att en äter ute varje måltid på sin resa, det blir ju jättedyrt!! men någon gång i bland ska en minsann få lyxa till det tycker jag. och woofing är ju superbra eftersom en ofta får fri tillgång till ett helt kylskåp och skafferi i utbytet. tips, tips alltså!

fråga: alltså du är så himla modig! jag undrar hur man vågar prata på engelska? är det klurigt att våga prata med andra filurer på ett annat språk eller hur är det för dig? är själv väldigt osäker på engelska och det hindrar mig från att våga resa!

svar: åh vad fint att höra!! ja, lite modig är jag kanske allt ändå! men inte när det gäller engelskan eftersom det är något jag alltid haft lätt för mig. pratade engelska med mina kompisar och fröknar tills jag flyttade till sverige vid sexårs och hemma i sverige är ju min utbildning på engelska också. dessutom så är alla människor här väldigt förstående eftersom de vet att du inte kommer från nz och alltså att engelskan inte är en självklarhet för dig. så var inte rädd! din engelska kommer att bli otroligt mycket bättre på bara några veckor, eftersom du är omsluten utav språket varje dag. låt inte det hindra dig från att följa dina drömmar. <3

2015-11-04 @ 04:09:00 Permalink questions and answers. Kommentarer (3) Trackbacks ()