en fredag vid camp bay.
☽ || efter tre dagar i kaikoura lämnade vi i går den lilla hamnstaden för ett annat havsparadis. camp bay famrstay. en liten gård vid det stora havet. oceaner. läser resans femte bok i takt med vågskvalpen och låter en nästan sommarvarm sol bränna min näsa på långpromenaden över bergen. hit for vi, jag och louise för att bara vara. läsa, meditera, promenera, tänka och känna. i fred. även fast vi har varandras sälskap så bestämmer vi oss för att låta oss pyssla med våra egna bestyr, följa våra innre viljor. jag mediterar mycket, men det tycks inte längre påverka mig som förr. säger ändå saker innan jag tänker, känner mig fortfarande som förvirringens ansikte och, egentligen så har jag inte så många tankar att koppla bort här. de som kommer är klara och rena och förståeliga. jag kommer till insikter varje dag. inte undra på att jag känner mig trött.
i morgon kommer M och hämtar mig. vi ska på äventry ihop. vet inte vart än, men jag längtar. längtar efter min vän med de kloka orden, längtar efter en ordentlig lunch med färger som kostar för mycket, längtar efter att komma härifrån trots att jag precis kommit hit. trots att jag aldrig satt min fot på ett lika glittrande paradis. kanske är det för att jag har tänkt så mycket, och insett så mycket om vad jag vill ha i mitt liv och vad jag vill att det ska gå ut på, hur jag vill att det ska se ut att jag inte kan njuta här. jag har inga problem med att koppla av längre. jag är så avlsappnad efter alla böcker, promenader i moder jords mest teraputiska miljöer och alla minuter av meditation att jag nog aldrig känt mig så lugn. nej, det är något annat som gnager. skaver. ropar inifrån. jag åkte hit för att komma i från livet. nu längtar jag efter det.
och jag längtar efter farmor. älskade farmor. och morfar och mormor och mina småkusiner. och kramar. mammas kramar. det är första gången jag på riktigt känner en stor längtan till sverige igen. samtidigt som jag inte skulle vilja åka dit om jag så fick. krampaktigt håller jag om det faktum att jag tänker stanna här i minst ett par månader till, om inte mer, om inte mycket, mycket mer.
för, i hemlighet är jag jätterädd för att komma hem. de mörka dagarna. att inte vara fri från de spöken som jämt brukade hemsöka mig. hugg i hjärtat, hopplöshet och ångest. panikartad sådan. men jag vet också, särskilt i dag, att allt det där kommer så småningom i kapp mig. vart jag än är, så kommer det i kapp mig. att jag en dag måste återvända är detsamma som att en dag acceptera mitt livs operfektion och att även jag måste leva mitt liv med en verktygslåda i hallen, redo att användas så fort saker och ting slutar rulla på som de ska, dörrar som inte stängs, gnagande ljud från mina innerliga rum, en sorg som måste repareras.
mitt stora problem är att jag är alldeles för bekymrad över mig själv och min egna uppenbarelse. att människor ska döma mig för varendaste val jag gör eller har gjort, för varendaste millimeter, om så bara en pormask på min hud av min kropp, för varendaste ord som kommer ut ur min mun. jag vet inte hur jag blir av med det där. jag tror hela den här grejen med att orka med livet självt hänger på kärlek och acceptans. och jag är nog nära döden nu, för jag accepterar varken kärlek från mig själv till andra som från andra till mig.
lite så känns det i mig idag. fastän jag vet att lyckan är en pil som skjuts mot mig i detta nu, och kommer med största sannorlikhet att träffa mig om bara några timmar. senast om ett par dagar. för så går det. efter ett tag kommer livet i kapp dig. trots att du reser, packar väskor varannan dag och spenderar fler timmar på flygplan, tåg och bussar än i lugnet. fastän du krossar flera oceaner och tillslut hamnar på andra sidan jorden. det kommer i kapp dig. jag har blivit lättare åksjuk på sista tiden. tror det är för att jag flyr. i stället för att resa flyr jag.
idag komm livet i kapp mig. det faktum att detta inte bara är en kort semester. en snabbvisit. en flykt. det är det här som är livet. det blir fan inte finare än såhär. det är dags för kärlek och acceptans. vart jag än flyr hittar jag det inte någon annan stans.
än inom mig.
för, i hemlighet är jag jätterädd för att komma hem. de mörka dagarna. att inte vara fri från de spöken som jämt brukade hemsöka mig. hugg i hjärtat, hopplöshet och ångest. panikartad sådan. men jag vet också, särskilt i dag, att allt det där kommer så småningom i kapp mig. vart jag än är, så kommer det i kapp mig. att jag en dag måste återvända är detsamma som att en dag acceptera mitt livs operfektion och att även jag måste leva mitt liv med en verktygslåda i hallen, redo att användas så fort saker och ting slutar rulla på som de ska, dörrar som inte stängs, gnagande ljud från mina innerliga rum, en sorg som måste repareras.
mitt stora problem är att jag är alldeles för bekymrad över mig själv och min egna uppenbarelse. att människor ska döma mig för varendaste val jag gör eller har gjort, för varendaste millimeter, om så bara en pormask på min hud av min kropp, för varendaste ord som kommer ut ur min mun. jag vet inte hur jag blir av med det där. jag tror hela den här grejen med att orka med livet självt hänger på kärlek och acceptans. och jag är nog nära döden nu, för jag accepterar varken kärlek från mig själv till andra som från andra till mig.
lite så känns det i mig idag. fastän jag vet att lyckan är en pil som skjuts mot mig i detta nu, och kommer med största sannorlikhet att träffa mig om bara några timmar. senast om ett par dagar. för så går det. efter ett tag kommer livet i kapp dig. trots att du reser, packar väskor varannan dag och spenderar fler timmar på flygplan, tåg och bussar än i lugnet. fastän du krossar flera oceaner och tillslut hamnar på andra sidan jorden. det kommer i kapp dig. jag har blivit lättare åksjuk på sista tiden. tror det är för att jag flyr. i stället för att resa flyr jag.
idag komm livet i kapp mig. det faktum att detta inte bara är en kort semester. en snabbvisit. en flykt. det är det här som är livet. det blir fan inte finare än såhär. det är dags för kärlek och acceptans. vart jag än flyr hittar jag det inte någon annan stans.
än inom mig.
naked - sera cahoone.
världen, jag lever!! och jag lever så. himla. mycket. i något som känns som en dröm, men som samtidigt är det verkligaste jag någonsin varit med om. och, åh. ♡ | nu ska jag berätta om en dag i förra veckan, då jag såg det vackraste jag någonsin skådat. naturen är sannerligen magisk. tror minsann att jag har det i generna jag. att naturen är min. inte staden. stressen som bott i mitt bröst är borta. och alla hjärnspöken har flygit sin kos för länge sedan.
klockan tre, jag tror det var i torsdags, så gick jag ut på en löptur. jag började springa på harry ell track, en track jag inte visste vart den skulle leda, bara att många kiwis (nya zeeländare) brukar ta sig dit för dagens löptur.
jag trodde verkligen att jag sprang en slinga som skulle, efter kanske en mil eller så ta mig tillbaka hem till harry ell tracks början igen. men så kom jag till en korsning. ett vackert timmerhus, en slingrande väg upp mot bergen, och så en ofattbart magisk utsikt. o-f-a-t-t-b-a-r-t. ♡
de tankar som plötsligt slår mig när jag är uppe bland bergen, ser ut över haven. över det naturliga, är hur onaturlig jag själv är. eller snarare, hur onaturlig jag har varit. jag tror inte jag har varit mig själv på en alldeles för lång tid nu. jag kan nästan inte minnas när jag senast kände mig helt okej i mitt eget skinn.
tänk dig en vardag utan din klädstil, dina prylar, dina vänner, allt det där som hör till det "riktiga". dit vanliga liv. så är min vardag nu, och det är spännande att se vem jag är under allt det där. jag bor med jättefina människor. jag ser vacker natur varje dag. jag har nästintill samma kläder varje dag och inte mer smink än ett vift med rougen. mediterar. skriver. pratar med den utav boendekamraterna jag kommit lite extra närma. går på yoga. följer inga sociala medier. gör mina gena musikval. först trodde jag att jag avskärmade mig från verkligheten genom allt det här. men kanske är det så, att det här är verkligheten? det riktiga.
ett utav mina allra största mål med denna resa var att lista ut vem jag var under all yta. utan stilen, omgivningen, miljön, människorna, medierna, rösterna, vanorna. vem är hannah allra längst innuti? henne vill jag älska. men jag gör det inte ännu. | jag börjar tro att de känslor jag upplever här är inte en avskärmning från verkligheten. att det faktiskt är det verkligaste jag vet. nu ska jag lyssna vidaret på naked (se rubriken) och göra mig i ordning för en ny dag i NZ, i en ny vecka. om förra veckan var den bästa i mitt liv. undra vad den här veckan blir då? och ni då? vad tror ni är det verkliga? hjälp mig gärna med mina grubblerier. vore fint. ♡ puss
hannah, du vet hon med klänningarna.
DRESS TO IMPRESS | någonstans efter jul kom de in i mitt liv. byxorna. svarta tajta, ett par hade jag. hög midja och slimmade ända ner till vristerna. sedan kom de lite mer "baggy" varianterna. svarta, prickiga, orientaliska mönster och blommor. jag har många sådana nu. alla en storlek för stora, inga som sitter tajt. vad hände med klänningshannah? hon som nästan uteslutande bara had klänningar, och aldrig ett par jeans mer än någon gång i bland?
här om dagen konfronterade mamma och pappa mig med en tanke. jag förstod först då att jag hade gömt mig i byxorna. inte klätt mig i dem. tänk att ett komplex kan få ta över sådär. bli så stort. min pappa är nog den ända pappan i världen som önskar att hans dotter ska klä sig i lite mer tajta kläder. eller nej, inte tajt, snarare smickrande kläder! som klär en! inte gömmer! hannah med klänningarna fösvann så fort. jag försvann. hela våren försvann jag. men i augusti, då tror jag minsann att hannah började komma tillbaka igen.
att ha en syster har ju sina fördelar, om en säger så. i vår gemensamma garderob lägger vi kläder vi använder alldeles för sällan och då är det fritt fram för den andra att ta vad hon vill och bära. som den här klänningen till exempel! ursprungligen från hm, men köpt på myrorna, vill jag minnas.
alltså åh, vad jag kände mig FIN. klänningar, klänningar, klänningar. jag älskar ju mina klänningar! tanken mina föräldrar delade med mig var: gömmer du dig? i byxor och förstora tröjor och skjortor? och jag tänkte att ja, ja, det gör jag ju. gömmer figuren. gömmer hela mig. men inte mer. när jag kommer hem från min resa ska jag absolut låta klänningarna få plats i mitt liv. kan knappt vänta. jag älskar ju mina klänningar. jag känner mig som hannah i mina klänningar. ♥
nu börjar det.
de kommande månaderna kommer den här bloggen bli väldigt mäktig för mig. jag planerar på att skriva ner allt som känns och har känts. saker som ömmar, sår som svider och människor vars röster som ännu ekar i mitt huvud. allt jag behöver komma över måste det få skrivas om. och det jag upplever, det jag känner allra längst in på det innersta vill jag skriva om. om det så chockar den som läser eller om det är absolut och fullkomligt ointressant så måste det få skrivas om.
kanske är det att ta i, men jag ser verkligen den här resan som ett slut och en början. en vet kanske om mina tidigare dalar. jag har inte brytt mig om att få diagnoser på vartendaste litet pang, men utbrändhet och depressioner känns. och allt utgår någonstans från den där ätstörningsdiagnosen, ett papper som en dag lades i min sjukvårdsmapp och som inte blivit sönderrivet sedan dess.
mina föräldrar önskar sig i julklapp att jag kommer hem i december igen. det blir tre månader. själv har jag en biljett, som visserligen är ombokningsbar men som inte tar mig till sverige förrän i april, tvåtusensexton. i nya zeeland är det sommar i januari-februari. och den vill jag gärna uppleva. och av någon mycket underlig anledning känns det lite som ett underlag att fara hem tidigare än så. fastän jag jämt säger att det faktum att jag kommit i väg i sig är en fantastisk resa, och ett stort steg. jag ska försöka att lära mig se mer innåt, och utgå från vad jag själv vill, och är redo för. kanske stannar jag i en vecka, kanske i ett år. vågar inte bestämma mig mer än så.
jag är hur som haver väldigt tacksam för att jag har ett egen liten värld att komm hem till. vänner skola jobb familj släkt framtid och till och med en kärlek som inte är en kärlek än men som också, om så bara litegrann finns i visionen om vad jag ska fylla mitt liv med när jag kommer till sverige igen.
nej, nu ska jag resa. jag ska se vackra vyer tänka fundera le meditera ha roligt skriva läsa böcker och promenera. jag är så otroligt redo, peppad och, när jag tänker på det, resan och vad jag vill med den; glad. jag har inte varit glad på länge. visst har jag skrattat, visst har jag kramat, visst har jag känt lyckorus. men det var himla länge sedan jag känder mig sådär riktigt glad. jag kan inte minnas senast faktiskt.
jag kan inte hjälpa det. det sitter i mig. i mina nervbanor och i mina gener.
på högskolan, i en kurs i neurovetenskap lärde jag mig hur det finns en depressionsgen. en gen som, på ett sätt som jag inte just nu kan minnas gör att det är lättare för vissa människor än andra att drabbas av depression och nedstämdhet. min syster och jag diskuterar ofta vårat innersta, och hur vi liksom kan tycka att någonting är, men inte riktigt känna det. saker kan vara underbara, men innuti känns det tillstundom mycket mörkt. tänk dig en blommande, grönskande äng. gräset doftar och små droppar av nattens regn glimmar utav de strålar som solen skänker på trädens alla blad. blommorna doftar också. ett täcke av regnbågsfärger. violer, lavendel, stora solroser, valmo, röda rosor, pelagonier, pioner och en spegelblank damm där de mest otroliga näckrosor simmar ovan det renaste vatten du sett.
tänk dig att du tittar ned under jorden, där rötterna till regnbågsängen gror är jorden mörkare och ännu längre ner under ytan blir allting så mycket kallare och mörkare. jorden blir hårdare. svalare. för varje sekund du färdas ner under jordens yta blir din hud knottrigare då all luft omkring dig blir kallare. kvavare. tills du kommer till kärnan.
nu må detta vara en ganska så målande bild. och den visar mest de extremaste stunderna. men det är lite såhär det är. jag har mycket svårt att känna en otrolig lycka, genom att bara leva ett "helt vanligt" liv. jag mår inte bra av att vara alldeles för uppkopplad vid sociala medier, jag klarar inte av att visstas i alla typer av miljöer och stress påverkar mig mycket mer på det jupaste innre, än hur jag agerar utåt. nedstämdheten har "hjälpt" mig hamnat i självdestruktiva situationer, även relationer. och det är dags nu, att jag odlar med en betydligt varmare jord. en mer äkta jord. regnbågsängen är ett konstverk. det fantastiskt gröna gräset är i själva verket ett konstgräs. solrosorna av plast. näckrosdammens vatten är egentligen en skiva av plast som skapar en illusion av vatten. den kalla jorden gör att lycka inte kan odlas, hur mycket solen än skiner på träden vissnar löven alldeles för snabbt. de hinner inte ens bli gula. sådär guldigt, glimmrande, höstigt gula.
syftet med min resa är inte så mycket att besöka hobbiton, hoppa bungyjump, simma med valar eller bestiga berg. självklart vill jag göra allt det där, mer än gärna. men det viktigaste är inte vad jag upplever, utan vad jag känner. syftet med min resa ÄR att gå in på mitt allra innersta och börja odla för en lycka som är på riktigt. om det så är det sista jag gör så ska det vara så. jag vill göra mig glad igen, och det är nog därför som det är så självklart för mig att göra den här resan själv, egentligen.
trots det, så hoppas jag att ni, dryga tusentalet som följer och läser min blogg varje dag vill följa med mig. vill höra, se, läsa och lyssna på min resa. även fast den är mer innerlig. att skriva har länge varit min bästa medicin och att jag i just detta nu låter några tårar tränga fram ur ögonvrån är ett starkt tecken på det. nu börjar det. om fyra dagar sitter jag på planet, om fyra dagar är jag på väg. nu börjar det. förändringen. förbättringen. att bli glad, igen.
jag är hur som haver väldigt tacksam för att jag har ett egen liten värld att komm hem till. vänner skola jobb familj släkt framtid och till och med en kärlek som inte är en kärlek än men som också, om så bara litegrann finns i visionen om vad jag ska fylla mitt liv med när jag kommer till sverige igen.
nej, nu ska jag resa. jag ska se vackra vyer tänka fundera le meditera ha roligt skriva läsa böcker och promenera. jag är så otroligt redo, peppad och, när jag tänker på det, resan och vad jag vill med den; glad. jag har inte varit glad på länge. visst har jag skrattat, visst har jag kramat, visst har jag känt lyckorus. men det var himla länge sedan jag känder mig sådär riktigt glad. jag kan inte minnas senast faktiskt.
jag kan inte hjälpa det. det sitter i mig. i mina nervbanor och i mina gener.
på högskolan, i en kurs i neurovetenskap lärde jag mig hur det finns en depressionsgen. en gen som, på ett sätt som jag inte just nu kan minnas gör att det är lättare för vissa människor än andra att drabbas av depression och nedstämdhet. min syster och jag diskuterar ofta vårat innersta, och hur vi liksom kan tycka att någonting är, men inte riktigt känna det. saker kan vara underbara, men innuti känns det tillstundom mycket mörkt. tänk dig en blommande, grönskande äng. gräset doftar och små droppar av nattens regn glimmar utav de strålar som solen skänker på trädens alla blad. blommorna doftar också. ett täcke av regnbågsfärger. violer, lavendel, stora solroser, valmo, röda rosor, pelagonier, pioner och en spegelblank damm där de mest otroliga näckrosor simmar ovan det renaste vatten du sett.
tänk dig att du tittar ned under jorden, där rötterna till regnbågsängen gror är jorden mörkare och ännu längre ner under ytan blir allting så mycket kallare och mörkare. jorden blir hårdare. svalare. för varje sekund du färdas ner under jordens yta blir din hud knottrigare då all luft omkring dig blir kallare. kvavare. tills du kommer till kärnan.
nu må detta vara en ganska så målande bild. och den visar mest de extremaste stunderna. men det är lite såhär det är. jag har mycket svårt att känna en otrolig lycka, genom att bara leva ett "helt vanligt" liv. jag mår inte bra av att vara alldeles för uppkopplad vid sociala medier, jag klarar inte av att visstas i alla typer av miljöer och stress påverkar mig mycket mer på det jupaste innre, än hur jag agerar utåt. nedstämdheten har "hjälpt" mig hamnat i självdestruktiva situationer, även relationer. och det är dags nu, att jag odlar med en betydligt varmare jord. en mer äkta jord. regnbågsängen är ett konstverk. det fantastiskt gröna gräset är i själva verket ett konstgräs. solrosorna av plast. näckrosdammens vatten är egentligen en skiva av plast som skapar en illusion av vatten. den kalla jorden gör att lycka inte kan odlas, hur mycket solen än skiner på träden vissnar löven alldeles för snabbt. de hinner inte ens bli gula. sådär guldigt, glimmrande, höstigt gula.
syftet med min resa är inte så mycket att besöka hobbiton, hoppa bungyjump, simma med valar eller bestiga berg. självklart vill jag göra allt det där, mer än gärna. men det viktigaste är inte vad jag upplever, utan vad jag känner. syftet med min resa ÄR att gå in på mitt allra innersta och börja odla för en lycka som är på riktigt. om det så är det sista jag gör så ska det vara så. jag vill göra mig glad igen, och det är nog därför som det är så självklart för mig att göra den här resan själv, egentligen.
trots det, så hoppas jag att ni, dryga tusentalet som följer och läser min blogg varje dag vill följa med mig. vill höra, se, läsa och lyssna på min resa. även fast den är mer innerlig. att skriva har länge varit min bästa medicin och att jag i just detta nu låter några tårar tränga fram ur ögonvrån är ett starkt tecken på det. nu börjar det. om fyra dagar sitter jag på planet, om fyra dagar är jag på väg. nu börjar det. förändringen. förbättringen. att bli glad, igen.
att stå på toppen av allt och känna mäktigheten ända in i det innersta.
M Å N D A G | för en vecka sedan kom jag hem från en lång, solig och mysig långhelg på gotland. vackra vyer, god mat, bra podcasts i mina lurar, fina fik, god föda och mysigt sälskap. på utsidan skulle säkert alla mina vykort från resan ses som underbara, och den som kikat på min instagram kanske har tänkt "vilken underbar resa hon verkar ha". och åh, det var verkligen en F-I-N resa. men faktum är, att jag mådde så himla dåligt under de där dagarna. jag trodde att det var PMS, men egentligen vet jag ännu inte varför. kanske är det bara mycket nu. vad vet jag.
hur som haver bestämde jag mig för att återgå till de där sakerna som jag, med säkerhet vet får mig att må bra, att samla upp dem i mitt liv igen, och se till att jag får vara med om alla minst en gång om veckan, men gärna helst varje dag. här kommer en lista:
✿ läsa. just nu läset jag Harry Potter and the Order of the Pheonix, snart är den slut och då tänkte jag hugga in i faktaböcker inspirerade av psykologi och beteendevetenskap. självhjälpsböcker av forskare, sådant klychigt men ändå så smart att läsa när en behöver styra upp i sitt inre.
✿ springa. att motionera är viktigt för allas välmående, och jag tror att det är extra viktigt för mig. jag ser min pappa bli allt mer trött och deppigare när han inte rör på sig. vi båda är liksom konstruerade för att varje dag använda våra kroppar i någon form av träning. att springa varje dag orkar inte kroppen med, särskilt eftersom jag är ganska tävlingsinriktad när det kommer till min löpning och gärna vill slå mina tider och så vidare. men ofta. med en podcast i lurarna, rock n' rolling the seventies eller bara tystnaden. höra havsbrus, prassel från äppelträdens tidigt fallande löv och skratten från barnen i lekparken.
✿meditera. så fort jag kom hem från gotland började jag en intensiv utmaning för att komma tillbaka i meditationens värld igen. jag mediterade i tjugo minuter morgon och kväll för att nu, under helgens gång kunna korta ner allt lite. i morse mediterade jag i 11 minuter och jag ska försöka fånga solnedgången och meditera i kväll igen, i går mediterade jag inte alls. meditationen hjälper mig att tänka klarare, att fokusera på det som är viktigt, minska stress och får mig att känna mer kärlek - till mig själv och andra.
✿ yoga. för mig är yoga kärlek och lugn. jag får i bland dra mig ur sängen, men när jag tänt några ljus, kanske lite rökelse, kysst kalkstenen från gotland som jag lite religöst håller om för att minnas att i smärta finns det även vackra ting, även i en svidande gotlandsresa finns det vackra och blomstande sommarminnen, så kommer jag snabbt in i passet och andetagen blir lugnare. mer helande. yogan hjälper mig också att minska stress och känna mer kärlek till mig själv. särskilt till min kropp och mitt utseende. jag tror att det har mycket att göra med hur jag viker mig nästan dubbel i bara trosor och alltså även måste skänka kärlek till alla små veck och gropar som syns så tydligt i skenet av en ljuslykta och morgonen som smyger sig in mellan mina gardiner.
✿ att skriva. hej bloggen! jag behöver få ut mina ord. bluna och låta fingrarna fara fram över tangentbordet och låta allt som känns och ömmar bli till små svarta krummelurer, meningar, som blir till insikter, som blir till lättare andetag. och i takt med att jag publicerar känner jag att jag åstadkommit något. jag får så mycket mer förståelse till mina tankar när jag skriver. så jäkla helande. att skriva är som ett plåster på alla mina sår. xx
✿ att skriva. hej bloggen! jag behöver få ut mina ord. bluna och låta fingrarna fara fram över tangentbordet och låta allt som känns och ömmar bli till små svarta krummelurer, meningar, som blir till insikter, som blir till lättare andetag. och i takt med att jag publicerar känner jag att jag åstadkommit något. jag får så mycket mer förståelse till mina tankar när jag skriver. så jäkla helande. att skriva är som ett plåster på alla mina sår. xx
ett vykort från gotland. kanske den bästa stunden på hela resan. att stå på toppen av allt och känna mäktigheten ända in i det innersta.
jag har känt så här väldigt länge nu, men bara inte kunnat sätta ord.
om varför jag väljer att packa väskan och bara dra. dra i från allt det där som jag har, i från allt det där som jag älskar.
new zealand. ✈ | juni och förmiddag. jag dricker kaffe med havremjölk på altanen. försöker pigga upp mig från den där orkeslösheten som drabbar mig var gång jag ska få mens. önskar att den kan få komma snart så jag kan bli mig själv igen. mitt vanliga glada jag. med energi och leenden, det är så jag känner mig som bäst.
jag sörplar blundar lyssnar tittar njuter. här i stugan vilar friheten. vindarna från havet når ända till mig, smeker min kind och fyller mig med ett slags lugn som jag inte känner någon annan stans. att se havet bortanför träden, höra vågorna ända upp till sovrumsfönstret, kunna andas in naturen det första jag gör om morgonen. det är som medicin, det perfekta plåstret på de sår jag just nu håller på att läka.
om en månad och elva dagar flyger jag från köpenhamns flygplats till singapore. jag ska mellanlanda där innan jag åker vidare till nya zeeland. jag har ett visum för tolv månader, en hemresa bokad efter sex månader, en pappa som mest vill att jag stannar en vecka och ett nummer i telefonen som säger att han tror att det kommer bli vi snart.
jag sörplar blundar lyssnat tittar njuter. även fast friheten vilar här känner jag mig fångad. fångad av livet. jag antar att det är lite på grund av den stundande mensen som gör att den där känslan drabbar mig extra hårt i dag. men faktum är att jag har känt så här väldigt länge nu, men bara inte kunnat sätta ord på den. känslan av att vara fångad, fångad i mitt eget lilla liv. lilla stora magiska mäktiga konstiga knäppa svidande underbara sårande liv.
jag har en underbar familj, inkluderat världens mysigaste farmor, sötaste kusiner, en morfar som är den person jag tycker mest om i hela vida världen och en mormor som jag längtar efter att krama så mycket att det gör ont precis nu, min syster, min mamma och min pappa är det roligaste umgänget jag vet och f-a-n vad jag älskar mina vänner. jag har ett hem i skåne, ett hem här i stugan, jag har en utbildning som trots tuff är så himla intressant och inspirerande i en stad jag lärt mig trivas utomordentligt bra i det senaste året och som om allt det här inte vore nog har jag ett nummer i mobilen som skriver att han tycker jag är fantastisk.
tänk att någon tycker att jag är fantastisk.
ändå har jag två flygbiljetter i en ryggsäck som ska ta mig till andra sidan jorden. alldeles själv. om en månad ska jag packa i hop allt det viktigaste och bara dra. dra i från allt det där som jag har, i från allt det där som jag älskar.
är det något som fattas mig? något som fattas för att göra mitt liv komplett? som suddar bort det där tomma hålet i kroppen, sorterar alla tankar i hjärnkontoret och pusslar i hop det bristande självförtroendet som oftast är fullkomligt osynligt men som i bland gör sig så himla märkbart när en insikt kommer som en smäll på käften om att jag länge gått okring med självanklagelser i tankarna.
jag känner mig fångad. fångad i mitt eget lilla liv. mitt lilla stora magiska mäktiga konstiga knäppa svidande underbara sårande liv. kanske är det sveriges alla normer och oskrivna lagar och sociala regler, kanske är det alla de där krav som jag skapar hos mig själv som kommer utifrån och fastnar på mig, kanske är det rädslor jag burit med mig sedan jag var liten, kanske är det de där o-omplåstrade såren som inte läkt ännu. men jag känner mig fångad. begränsad. kan inte riktigt känna den där känslan av att det här är mitt liv och att jag kan göra vad jag vill med det. det känns som om något fattas.
och kanske ber jag om för mycket. kanske är det bara såhär livet här. men i så fall måste jag ta reda på det. jag åker till andra sidan jorden för att ta reda på det.
jag sörplar blundar lyssnat tittar njuter. ser havet bortanför träden. ett flygplan på himlen. tänker snart är det min tur. och jag önskar så innerligt att det tar det mig någonstans där jag får. får ett svar, får fylla tomrummet, får sorterat tankarna och får känna friheten som ett faktum. får vara fri.
det här är min harmoni.
elin frågade hur det var fatt. och jag sa att det var bra, "jag har bara lite svårt att andas".
"men det är ju inte bra?" svarar hon. och jag ignorerar.
det där måste ha varit i mars. början av mars. och det var inte första gången jag hade sådär svårt att andas ordentligt. jag tror det började i februari, efter den där åre-resan som var så M-A-G-I-S-K, men som vi alla sexton kände oss så himla förvirrade efter.
resan hade varit fin och fartfylld och kalasig och det var så skönt att komma utanför det jag kallar skövde-bubblan och möta nya männsikor, nya vyer och nya äventyr. vi hade så roligt i hop att vi alla - alla sexton - drabbades av superfeber när vi kom hem. jag låg sjuk i två veckor. och det var då som jag, för första gången fick den där whiskeyrösten som jag gått och burit på hela den här vårenterminen.
i åre klarade jag av saker jag inte trott jag skulle göra, i åre slappnade av så mycket med mina klassisar att jag verkligen var mig själv, en person som inte var densamma som jag kanske gått omkring och trott att jag varit. och dessutom, under resans sista dygn mötte jag en tatuerad skåning med finaste leendet och en världsbäst musiksmak som jag sedan inte kunde glömma. vi spenderade många sena timmar i hop och, trots berusning kände jag redan då att det här var inte sista gången vi skulle ses. och det var det minsann inte heller.
men han var inte riktigt den som jag trodde jag skulle falla för, och väl hemma var jag så personlighetsförvirrad att det skulle ett par månader innan jag skulle hitta mig själv igen.
om årstider. jag älskar sommaren, hösten är älskvärt krispig och klar och vintern bjuder på skidbackar och neijlikor. men våren, det är min värsta årstid. en stiger ut ur vintermörkret och ser så grå, dyster och blek ut och den där luggen är lite för lång och passar inte alls till de där blommiga klänningarna som våren önskar mig att bära. och solljuset, jag är sällan redo för det. hjärnspöken pratar. krav på mig själv att jag ska vara ute och springa och röra på mig när det är vackert väder. de gamla kläderna i garderoben ser så himla trista ut och jag borde köpa nytt men jag vill inte ställa mig i ett svettigt provrum och känna mig blek och ful i felkonstruerade provrumsspeglar.
samtidigt har jag haft lite för mycket på att-göra-listan den här våren. jag sitter som vice ordförande i en styrelse, och rädda barnen-projektet som sannerligen är ett fantastiskt projekt men som tagit otroliga mängder tid, och så skolan. jag gick direkt från gymnasiet till att jobba heltid utan semester i ett komma fem år i matbutiken, förra sommaren gick jag in i väggen och precis som jag ligger i sängen sjuk nu så fick kroppen även säga till mig på skarpen då att TA DET LUGNT FÖR FAN och jag låg i sängen med feber i tre veckor i sträck. jag gick alltså direkt från mjuka lakan i mitt rum i skåne till en utav högskolan i skövdes tuffaste utbildningar. inga lov har vi haft, tentan efter jul var en tyngd på mina axlar och åh. lägg till en personlighetsförvirring på allt det här så förstår ni kanske hur det kommer sig att min outlook on life just nu är lite bitter.
eller?
det är min största livslögn att jag trott att livet en dag kommer vara en harmoni utav problemfrihet utan djupa dalar. bara balans, som om jag en dag ska ha gått igenom mina största sorger och svårigheter och en dag segla på de sju haven utan stormar och orkaner. men utan djupa dalar, kan det finnas höga toppar då? utan svårigheter, kan jag uppskatta lättheten då? kan jag uppskatta när havet är spegelblankt och vinden har precis rätt tag i mina segel utan att ha varit med om mörka stormar och farligt höga vågor? jag kunde inte låta bli att undra: kanske behövs orkaner ändå?
jag har sett tillbaka på den här K-A-O-S-A-R-T-A-D-E vårterminen med en klump i magen. att gå omkring med ett tryck mot bröstet. att vara förkyls jämt och ständigt. stress. hjärtont. svidande förälskelse. önskan. cigaretter. tårar. sömnlöshet. uppgivenhet. hopplöshet. ångest. panik. jag har sett alla dalar. men finns det dalar, finns det också höga toppar. som lärdommar. vänner som stöttar. att jag faktiskt lever och har levt. jag har LEVT så himla mycket den här våren.
yin och yang. i det onda finns det goda och i det goda finns det onda. det är först nu, i vårens tredje superfeber som jag faktiskt inser - och på riktigt känner, för första gången att min harmoni är både berg och dalar. och att målet snarare är att finna acceptans till att livet utgörs av både svidande vårar och lycko-rusiga höstar. att inte döma mig själv för att jag försätter mig själv i kaos. för det är kanske meningen att det ska vara kaos. för utan stormar och rokaner, utan superfeber - hur kan jag då på riktigt uppskatta när havet är spegelblankt och vinden har precis rätt tag i mina segel?
yin och yang, lung och kaos, stormar och spegelblanka hav. det är det som är livet. det är det som är jag. det är det som är min harmoni.
det känns alltid lite bättre att kriga tillsammans.
klockan 18.32. | det är när jag räknar ut det som jag blir arg. åren. hur många år jag faktiskt lagt på det här. hur mycket tid och tankar utav mitt liv det här faktiskt har krävt. jag bli arg. arg på mig själv. arg på samhället. arg på alla med träningskor i ena handen och en proteinbar i andra. arg på alla som diskuterar nyttigheter vid mikrovågsugnarna under lunchtid i skolan. arg på hm och deras tunna tunna modeller. arg på tanterna på mitt gamla jobb som pratade om 5:2. arg på min förbannade snålhet och mina försmå träningstjats som jag haft sedan jag var fjorton (jag är inne på mitt tjugoförsta år nu) och som dessutom inte ens är ett par träningstjats utan ett par gamla underställs-byxor från helly hansen med en reva på låret.
det var när jag gick i åttan som jag började jämföra mig med andra människor, andras kroppar. jag bläddrade inte längre ointresserat förbi hälsosidorna i tjejmagasinen utan lusläste istället, googlade, såg, tog in och applicerade allt det där på mig och min lilla kropp som jag jämt önskade vore något annat än vad den var. hur det kom sig att jag ens började klämma på mina lår och överarmar finns det inte plats för att gå in på nu, och från vad jag vill säga i dag så spelar det faktiskt ingen roll. för någonstans tror jag, att med en nypa osäkerhet och en dos samhällspress så tror jag att vi alla hamnar där en dag. framför spegeln med ett besviket leende och tusen röster i huvudet som alla säger samma sak: du är inte bra nog.
att flytta hemifrån och börja plugga på högskolan här i Skövde hjälpte mig massvis. höstsolen kom i hop med nya klasskompisar, nya utmaningar och en känsla av frihet och inre trygghet. att jag faktiskt tagit mig dit där jag är alldeles själv gjorde att de där rösterna i huvudet tystnades ner, och överröstades i stället av glada hejarop och spännande dagar fyllda utav lyckorus och tacksamhet över allt det nya som kom in i mitt liv.
men så kom den här förbannade våren igen. och missförstå mig inte. körsbärsträden, den första ölen på uteserveringen, att åka longboard i kvällssolen som inte försvinner bakom berget förrän klockan slår sju, dagsutflykterna till göteborg, tunna plagg och vans och min fönsterkarm som jag i skrivande stund sitter vid, med utsikt över parken och solen, körsbärsträden och horisonten. allt det där tycker jag om. mycket. men våren för mig kommer med en himla massa svårigheter också. varje år är det som om jag föds på nytt. "jag blir nyckläckt" brukar jag säga. jag stiger ut i solen i blek hy och en frisyr som under vintern kändes så bra men som nu inte ser det minsta trevlig ut, och som dessutom inte passar med den där vårgarderoben som förresten kanske borde uppdateras nu. och när den ska uppdateras, när allt det mörka och murriga (som om jag inte bär svart hela året om ändå, det är liksom min bästa lösning på det här problemet) ska bytas ut mot ljust och blommigt så frågar jag mig jämt: är det här jag? vem är jag? samma visa, och det i hop med den sista plugg-kampen inför sommarledigheten och stressen att finna sommarjobb och bli färdig med alla projekt innan skolan stänger för terminen gör mig alldeles alldeles slut. och vad händer då, jo, rösterna kommer tillbaka. en trött hannah orkar inte kriga mot sina demoner längre. och här sitter jag nu. men klump i magen och ser ut emot staden. jag ser att den är fin, och jag berättar det för mig själv, om och om, precis som jag säger att jag visst ä bra nog och vacker nog och allt det där, om och om. jag ser det. men varför känner jag det inte då?
det är när jag räknar ur det som jag blir arg. åren. hur många år jag faktiskt lagt på det här. hur mycket tid och tankar utav mitt liv det här faktiskt har krävts. jag bli arg. och jag blir ledsen. för det här är mitt tjugoförsta år på jorden, på tok för länge har demonerna fått bo i mig nu.
kanske är jag inte ensam om det här. kanske är det någon annan där ute som är så j-ä-v-u-l-s-k-t trött på att kriga, men ändå kämpar på. år efter år. vare sig det är sommar, vinter, höst eller vår. hur orkar vi? vi är krigare. om det är något jag är stolt över så är det det. att jag är en jädra krigare. och nu krigar jag mig igenom en vår till. fastän jag inte orkar, fastän jag inte vill.
men jag ger inte upp. det får inte ta över mig. jag vägrar, för jag är visst det bra nog!!
som ett hjälp för mig på traven, och för alla andra som lever med demoner och hjärnspöken så finns nu en kategori som heter självkärlek här till höger. den ska jag hädanefter fylla med allt som hjälper mig att kriga. alla mina smartaste erövringsmanövrar och strategier ska, tillsammans med pepp, pepp, och mera pepp få vara med. som en liten verktygslåda. och jag hoppas att jag inte är den ända som kan ta nytta av den. har du något pepptips eller dylikt så dela gärna. det känns alltid lite bättre att kriga tillsammans. | tusen värmande vårkramar, hejarop och hjärtan till er. ha det fint! ❤
och egentligen, jag tycker ju om regn. i bland bättre än solsken, egentligen.
ur arkivet || ☮ 2014-05-21 ⋆ 22.15
jag mår bra, oftast. solen skiner på havet, det glittrar, skimmrar, kvällssolen gör himlen alldeles rosa och att gå i solkyssta ben utan gåshud ger mig lyckorus. vännerna och jag picknickar, planerar äventyr och resor och att cykla till jobbet kan i bland vara den härligaste stunden på dagen. jag älskar min cafévärld och i sängen på kvällen ler jag över att det känns omöjligt att stänga boken. sommaren är här. en efterlängtad magi och i höst väntar en pirrigt spännande framtid.
musiken är viktig för mig. jag lugnar mig melissa horn och peppar mig med svensk hiphop. starka ord och starka känslor. människor som vågar säga sanningen om deras rädslor, saknader, kärlekar och sorger.
jag blir så lätt inspirerad utav det där. att säga som det verkligen är. även nu. egentligen vill jag sudda, sudda, sudda ut. ignorera mörka moln och fokusera på de sista solstrålarna längs horisonten. inte tänka på sånt som skapar tårar i ögonen, en klump i halsen och magont. låtsas som att det inte finns.
men jag vet att om jag gör det så kommer allt tillbaka och hemsöker mig ändå. mitt på den varmaste sommardag kan regnet plötsligt falla. mitt på en molnfri himmel kan det skapas åska.
och egentligen, jag tycker ju om regn. i bland bättre än solsken, egentligen.
så jag tänkte säga som det är nu. ut, ut, ut med det onda. så kanske jag kan lägga undan pennan sedan och känna mig lite lättare. lite friare. lite mera mänsklig.
det finns två saker som gör vattenfall på mina kinder ikväll. svårigheter. kanske känner du igen dig? kanske har du också ont? kanske kan vi alla känna oss lite mer mänskliga ett tag, kramas och bara lova varandra att allt kommer bli bra? efter regn kommer solsken, så som det alltid brukar göra.
ett. jag är ännu inte frisk. mina ätstörningsdjävular har ännu inte lämnat mig. de har gömt sig i små regler, visioner och idéer om hur allt ska och borde vara, hur jag ska och borde vara. jag har så himla lätt för att bestämma mig för hur min kost och mitt liv ska se ut. begränsningar har aldrig varit något jag har haft svårt för. och det är mitt stora problem. jag kan liksom inte tro att det är sant att en kan leva precis hur en vill, träna hur mycket eller lite en vill, äta vad en vill. jag älskar den jag är, här och nu. och det känns visserligen kalasfint, men att ständigt gå omkring och vara rädd för att tappa eller gå upp i vikt. att vakna upp i morgon och inte längre känna mig värdig och fin. det är en mardröm jag är rädd ska bli verklighet. en mardröm som gör att jag begränsar mig, sätter upp regler och lever livet med höga krav. bara för att kontrollera. bara för att jag ska vara säker på att jag tycker om mig själv i morgon också.
två. när mitt tjugofjorton började hade jag gett mitt hjärta till en annan. till han som vi alla kallade för j. jag ville så gärna att en relation skulle kännas på riktigt. jag ville känna den där tryggheten till någon, pirrande kärleken, förälskelsen, det-kommer-alltid-vara-vi-elden som alla pratade om. mitt ex och jag hade haft det fint i hop, åh, verkligen, men jag var aldrig riktigt kär. inga lågor, bara några enstaka första-dejten-gnistor.
så när jag träffade någon ny, någon som sa att han älskade mig redan på femte träffen. då släppte jag allt och kastade mig in. gjorde allt för honom. glömde bort mig själv. jag vill kalla relationen destruktiv. för, jag har aldrig kännt mig så illa behandlad utav någon som jag gör av honom. saker han sa, saker han gjorde, saker han fick mig att känna. jag var aldrig trygg, pirret komm bara från visionen om vilken saga vi skulle vara när det jobbiga var över.jag var rädd för att göra slut efter så kort tid. rädd för att känna mig misslyckad.
men så tog det slut ändå. och sakta men säkert insåg jag hur allt egentligen var. och smutsen på mina fingrar som inte syns, blåmärkena som är genomskinliga och ärren som sitter inuti har jag ännu kvar.
två. när mitt tjugofjorton började hade jag gett mitt hjärta till en annan. till han som vi alla kallade för j. jag ville så gärna att en relation skulle kännas på riktigt. jag ville känna den där tryggheten till någon, pirrande kärleken, förälskelsen, det-kommer-alltid-vara-vi-elden som alla pratade om. mitt ex och jag hade haft det fint i hop, åh, verkligen, men jag var aldrig riktigt kär. inga lågor, bara några enstaka första-dejten-gnistor.
så när jag träffade någon ny, någon som sa att han älskade mig redan på femte träffen. då släppte jag allt och kastade mig in. gjorde allt för honom. glömde bort mig själv. jag vill kalla relationen destruktiv. för, jag har aldrig kännt mig så illa behandlad utav någon som jag gör av honom. saker han sa, saker han gjorde, saker han fick mig att känna. jag var aldrig trygg, pirret komm bara från visionen om vilken saga vi skulle vara när det jobbiga var över.jag var rädd för att göra slut efter så kort tid. rädd för att känna mig misslyckad.
men så tog det slut ändå. och sakta men säkert insåg jag hur allt egentligen var. och smutsen på mina fingrar som inte syns, blåmärkena som är genomskinliga och ärren som sitter inuti har jag ännu kvar.
jag älskar mig. jag älskar mitt liv. jag kramar mig. jag kramar mina vänner. jag har framtidsdrömmar och minnen som bringar lyckorus. musik som får mig att dansa och böcker som får mig att drömma. värmen i rykande kopp te om eftermiddagen och styrkan i att unna mig själv en nybakad kanelbulle.
i söndags, hos farmor, överst på bokhyllan. där stod fyra fotografier utav mig. hannah fem, tio, fjorton och nitton år på jorden. jag tycker så himla mycket om den flickan. jag ler så att jag nästan spricker. lyckorus och tacksamhet så att jag brinner. elden, ni vet? elden. men jag gråter också. för flickan. för att bakom leendet göms självdestruktiva tankar. att aldrig känna sig tillräcklig. det är som en tävling jag alltid haft mot mig själv. och vinner, det gör jag när jag är perfekt och komplett.
aldrig nöjd.
aldrig nöjd.
aldrig bra nog.
aldrig perfekt.
aldrig tillräcklig.
aldrig värd att luta mig tillbaka, andas och bara vara. bara vara hannah.
men nu.
jag såg guldramarna skina liksom de fyra flickornas leenden. jag såg hur allra käraste farmor såg på mig med tacksamma ögon efter en världsmysig morsdag. jag såg hur hon tyckte jag fin jag var, hur fin jag är.
det är så konstigt hur ditt största hot kan vara du själv.
jag skäms för att jag har försatt mig i sådana elenden som nu hemsöker mig. hur jag lät honom behandla mig, hur jag lät samhällsideal och andras åsikter komma nära mig. men nu, från och med nu ska jag våga släppa kontroller och regler och låta bli att måla en bild utav den jag är som jag inte kan leva upp till.
jag såg guldramarna skina liksom de fyra flickornas leenden. jag såg hur allra käraste farmor såg på mig med tacksamma ögon efter en världsmysig morsdag. jag såg hur hon tyckte jag fin jag var, hur fin jag är.
det är så konstigt hur ditt största hot kan vara du själv.
jag skäms för att jag har försatt mig i sådana elenden som nu hemsöker mig. hur jag lät honom behandla mig, hur jag lät samhällsideal och andras åsikter komma nära mig. men nu, från och med nu ska jag våga släppa kontroller och regler och låta bli att måla en bild utav den jag är som jag inte kan leva upp till.
det räcker nu. överallt. det räcker nu! det räcker med att alltid vilja bli mer smal och samtidigt få snyggare kurvor, att sitta så lite som möjligt vid datorn och samtidigt hålla sig uppdaterad bland alla sociala medier, att alltid äta hälsosamt men samtidigt visa att en kan unna sig i bland. det räcker med krav. det räcker med borden. det räcker med att alltid sträva efter något som en inte har!
flickan ville vara perfekt. hon kunde inte se saker med klara ögon. hon vågade inte lämna honom, hon vågade inte släppa kraven. men här sitter flickan nu och har fått nog. precis som elden i mig brinner till att krossa sådana tydliga elendigheter som rasism och ojämställdhet brinner nu elden till att krossa kraven. till att luta sig tillbaka och, precis som jag vill låta alla människor vara precis som de är vill jag låta mig vara den jag är.
det räcker nu. det räcker för mig och om du, om du känner igen dig i mina ord. skrik ut över solnedgången. över det vackra, skimmrande, glittrande, skrik ut över det rosa och molnfria. och låt mörkret komma och var inte rädd. du står där med dig själv hannah, och det är det bästa sälskapet du har. var snäll mot dig själv.
överallt. det räcker nu! var snäll mot dig själv.
det räcker nu. det räcker för mig och om du, om du känner igen dig i mina ord. skrik ut över solnedgången. över det vackra, skimmrande, glittrande, skrik ut över det rosa och molnfria. och låt mörkret komma och var inte rädd. du står där med dig själv hannah, och det är det bästa sälskapet du har. var snäll mot dig själv.
överallt. det räcker nu! var snäll mot dig själv.
vårig jazz och lyckliga människor.
tre vykort från livet den senaste tiden. nummer ett symboliserar plugg, plugg, plugg. nummer två är en frukost, gröt med nötter och banan och jordnötssmör är som lördagsgodis ungärfär, som kakdeg. himla gott när jag vill lyxa till det lite, det är ju inte varje dag en unnar sig en burk jordnötssmör tyvärr. nummer tre är från när jag liselotte och ann-sofie åkte till hisingen på kalas. det var en utav de mest m-a-g-i-s-k-a kvällarna på länge. ♥
nu är det en ny vecka och jag känner verkligen att jag behöver säga till mig själv på skarpen för att uppehålla rutier som får mig att må bra. och det handlar inte om att äta såhär eller träna såhär eller plugga såhär, utan det är mycket snällare och, faktiskt härligare än så. den här veckan ska jag:
▼ unna mig ett fint äventyr i gbg.
▼ unna mig ett fint äventyr i gbg.
▼ kramas jättemycket.
▼säga snälla saker till mig själv var gång jag tittar mig i speglen.
▼ påminna mig själv om att vara mindfull och uppmärksamma det fina i var stund. som nu, då jag noterar ljuset på skrivbordet som klara gav till mig alldeles spontant här om veckan, min fina stora kudde som är eminent bra att sitta på när en mediterar.
▼ skratta mycket. söka efter skratt. skämta så som jag gör när jag inte håller tillbaka, titta på roliga och serier, lyssna på roliga podcasts och prata mycket i telefon med pappa för han är bland det roligaste jag vet.
▼ och, som jag nämnde i går så vill jag öva på att säga nej, försöka uppmärksamma och inse mitt eget värde, släppa alla jävla krav och, som även nämnt ovan utöva mindfulness.
▼ sist men inte minst vill jag lyssna på jättemycket vårig jazz och se mig om, på staden, i skolan, i parken utanför mitt fönster efter lyckliga människor. se deras leenden. för ni vet väl att sådant smittar - på riktigt? läste mycket om det i min första kurs. så nu ska jag ut och möta solen och krama klassisar och titta mig om efter lyckoleenden. men först, kan inte ni berätta om något snällt ni ska göra för er själva den här veckan? vore fint. puss!
▼ och, som jag nämnde i går så vill jag öva på att säga nej, försöka uppmärksamma och inse mitt eget värde, släppa alla jävla krav och, som även nämnt ovan utöva mindfulness.
▼ sist men inte minst vill jag lyssna på jättemycket vårig jazz och se mig om, på staden, i skolan, i parken utanför mitt fönster efter lyckliga människor. se deras leenden. för ni vet väl att sådant smittar - på riktigt? läste mycket om det i min första kurs. så nu ska jag ut och möta solen och krama klassisar och titta mig om efter lyckoleenden. men först, kan inte ni berätta om något snällt ni ska göra för er själva den här veckan? vore fint. puss!
