hannah ellen. ❅

vårterminen. ☯ | jag minns en gång vi var hos elin. det var söndag och vi lagade mat och planerade nästa träff för Ellen-projektet som vi jobbat med tillsammans med rädda barnen den här våren. jag minns hur jag försökte le, orka, vara där, här och nu och vara med. men trycket mot bröstet jag burit på hela veckan bara växte, och växte. jag tog många djupa men ansträngda andetag för att över huvud taget kunna sitta upp utan att få panik. panik för att jag inte kunde andas. kunde inte andas på grund av tryck mot bröstet. hade tryck mot bröstet för det fanns alldeles för många saker som snurrade i mitt huvud. 

elin frågade hur det var fatt. och jag sa att det var bra, "jag har bara lite svårt att andas". 
"men det är ju inte bra?" svarar hon. och jag ignorerar. 

det där måste ha varit i mars. början av mars. och det var inte första gången jag hade sådär svårt att andas ordentligt. jag tror det började i februari, efter den där åre-resan som var så M-A-G-I-S-K, men som vi alla sexton kände oss så himla förvirrade efter. 

resan hade varit fin och fartfylld och kalasig och det var så skönt att komma utanför det jag kallar skövde-bubblan och möta nya männsikor, nya vyer och nya äventyr. vi hade så roligt i hop att vi alla - alla sexton - drabbades av superfeber när vi kom hem. jag låg sjuk i två veckor. och det var då som jag, för första gången fick den där whiskeyrösten som jag gått och burit på hela den här vårenterminen.

i åre klarade jag av saker jag inte trott jag skulle göra, i åre slappnade av så mycket med mina klassisar att jag verkligen var mig själv, en person som inte var densamma som jag kanske gått omkring och trott att jag varit. och dessutom, under resans sista dygn mötte jag en tatuerad skåning med finaste leendet och en världsbäst musiksmak som jag sedan inte kunde glömma. vi spenderade många sena timmar i hop och, trots berusning kände jag redan då att det här var inte sista gången vi skulle ses. och det var det minsann inte heller. 

men han var inte riktigt den som jag trodde jag skulle falla för, och väl hemma var jag så personlighetsförvirrad att det skulle ett par månader innan jag skulle hitta mig själv igen. 

om årstider. jag älskar sommaren, hösten är älskvärt krispig och klar och vintern bjuder på skidbackar och neijlikor. men våren, det är min värsta årstid. en stiger ut ur vintermörkret och ser så grå, dyster och blek ut och den där luggen är lite för lång och passar inte alls till de där blommiga klänningarna som våren önskar mig att bära. och solljuset, jag är sällan redo för det. hjärnspöken pratar. krav på mig själv att jag ska vara ute och springa och röra på mig när det är vackert väder. de gamla kläderna i garderoben ser så himla trista ut och jag borde köpa nytt men jag vill inte ställa mig i ett svettigt provrum och känna mig blek och ful i felkonstruerade provrumsspeglar.

samtidigt har jag haft lite för mycket på att-göra-listan den här våren. jag sitter som vice ordförande i en styrelse, och rädda barnen-projektet som sannerligen är ett fantastiskt projekt men som tagit otroliga mängder tid, och så skolan. jag gick direkt från gymnasiet till att jobba heltid utan semester i ett komma fem år i matbutiken, förra sommaren gick jag in i väggen och precis som jag ligger i sängen sjuk nu så fick kroppen även säga till mig på skarpen då att TA DET LUGNT FÖR FAN och jag låg i sängen med feber i tre veckor i sträck. jag gick alltså direkt från mjuka lakan i mitt rum i skåne till en utav högskolan i skövdes tuffaste utbildningar. inga lov har vi haft, tentan efter jul var en tyngd på mina axlar och åh. lägg till en personlighetsförvirring på allt det här så förstår ni kanske hur det kommer sig att min outlook on life just nu är lite bitter.

eller? 

det är min största livslögn att jag trott att livet en dag kommer vara en harmoni utav problemfrihet utan djupa dalar. bara balans, som om jag en dag ska ha gått igenom mina största sorger och svårigheter och en dag segla på de sju haven utan stormar och orkaner. men utan djupa dalar, kan det finnas höga toppar då? utan svårigheter, kan jag uppskatta lättheten då? kan jag uppskatta när havet är spegelblankt och vinden har precis rätt tag i mina segel utan att ha varit med om mörka stormar och farligt höga vågor? jag kunde inte låta bli att undra: kanske behövs orkaner ändå?

jag har sett tillbaka på den här K-A-O-S-A-R-T-A-D-E vårterminen med en klump i magen. att gå omkring med ett tryck mot bröstet. att vara förkyls jämt och ständigt. stress. hjärtont. svidande förälskelse. önskan. cigaretter. tårar. sömnlöshet. uppgivenhet. hopplöshet. ångest. panik. jag har sett alla dalar. men finns det dalar, finns det också höga toppar. som lärdommar. vänner som stöttar. att jag faktiskt lever och har levt. jag har LEVT så himla mycket den här våren. 

yin och yang. i det onda finns det goda och i det goda finns det onda. det är först nu, i vårens tredje superfeber som jag faktiskt inser - och på riktigt känner, för första gången att min harmoni är både berg och dalar. och att målet snarare är att finna acceptans till att livet utgörs av både svidande vårar och lycko-rusiga höstar. att inte döma mig själv för att jag försätter mig själv i kaos. för det är kanske meningen att det ska vara kaos. för utan  stormar och rokaner, utan superfeber - hur kan jag då på riktigt uppskatta när havet är spegelblankt och vinden har precis rätt tag i mina segel?

yin och yang, lung och kaos, stormar och spegelblanka hav. det är det som är livet. det är det som är jag. det är det som är min harmoni.