hannah ellen. ❅

jag skriver ut papper köper nya löparskor börjar lägga fram kläder och laddar ner spellistor. jag träffar nya och gamla vänner passar på att besvara bortglömda mail och kramar om familjen extra hårt. jag avföljer så många jag på instagram jag bara kan tar bort bokmärken och läser inga bloggar. jag skriver ner frågor jag vill besvara köper anteckningsblock och skriver en att-läsa-lista. jag börjar göra mig redo.

de kommande månaderna kommer den här bloggen bli väldigt mäktig för mig. jag planerar på att skriva ner allt som känns och har känts. saker som ömmar, sår som svider och människor vars röster som ännu ekar i mitt huvud. allt jag behöver komma över måste det få skrivas om. och det jag upplever, det jag känner allra längst in på det innersta vill jag skriva om. om det så chockar den som läser eller om det är absolut och fullkomligt ointressant så måste det få skrivas om. 

kanske är det att ta i, men jag ser verkligen den här resan som ett slut och en början. en vet kanske om mina tidigare dalar. jag har inte brytt mig om att få diagnoser på vartendaste litet pang, men utbrändhet och depressioner känns. och allt utgår någonstans från den där ätstörningsdiagnosen, ett papper som en dag lades i min sjukvårdsmapp och som inte blivit sönderrivet sedan dess. 

 

mina föräldrar önskar sig i julklapp att jag kommer hem i december igen. det blir tre månader. själv har jag en biljett, som visserligen är ombokningsbar men som inte tar mig till sverige förrän i april, tvåtusensexton. i nya zeeland är det sommar i januari-februari. och den vill jag gärna uppleva. och av någon mycket underlig anledning känns det lite som ett underlag att fara hem tidigare än så. fastän jag jämt säger att det faktum att jag kommit i väg i sig är en fantastisk resa, och ett stort steg.  jag ska försöka att lära mig se mer innåt, och utgå från vad jag själv vill, och är redo för. kanske stannar jag i en vecka, kanske i ett år. vågar inte bestämma mig mer än så. 

jag är hur som haver väldigt tacksam för att jag har ett egen liten värld att komm hem till. vänner skola jobb familj släkt framtid och till och med en kärlek som inte är en kärlek än men som också, om så bara litegrann finns i visionen om vad jag ska fylla mitt liv med när jag kommer till sverige igen.

nej, nu ska jag resa. jag ska se vackra vyer tänka fundera le meditera ha roligt skriva läsa böcker och promenera. jag är så otroligt redo, peppad och, när jag tänker på det, resan och vad jag vill med den; glad. jag har inte varit glad på länge. visst har jag skrattat, visst har jag kramat, visst har jag känt lyckorus. men det var himla länge sedan jag känder mig sådär riktigt glad. jag kan inte minnas senast faktiskt. 

jag kan inte hjälpa det. det sitter i mig. i mina nervbanor och i mina gener. 

på högskolan, i en kurs i neurovetenskap lärde jag mig hur det finns en depressionsgen. en gen som, på ett sätt som jag inte just nu kan minnas gör att det är lättare för vissa människor än andra att drabbas av depression och nedstämdhet. min syster och jag diskuterar ofta vårat innersta, och hur vi liksom kan tycka att någonting är, men inte riktigt känna det. saker kan vara underbara, men innuti känns det tillstundom mycket mörkt. tänk dig en blommande, grönskande äng. gräset doftar och små droppar av nattens regn glimmar utav de strålar som solen skänker på trädens alla blad. blommorna doftar också. ett täcke av regnbågsfärger. violer, lavendel, stora solroser, valmo, röda rosor, pelagonier, pioner och en spegelblank damm där de mest otroliga näckrosor simmar ovan det renaste vatten du sett. 
tänk dig att du tittar ned under jorden, där rötterna till regnbågsängen gror är jorden mörkare och ännu längre ner under ytan blir allting så mycket kallare och mörkare. jorden blir hårdare. svalare. för varje sekund du färdas ner under jordens yta blir din hud knottrigare då all luft omkring dig blir kallare. kvavare. tills du kommer till kärnan.

nu må detta vara en ganska så målande bild. och den visar mest de extremaste stunderna. men det är lite såhär det är. jag har mycket svårt att känna en otrolig lycka, genom att bara leva ett "helt vanligt" liv. jag mår inte bra av att vara alldeles för uppkopplad vid sociala medier, jag klarar inte av att visstas i alla typer av miljöer och stress påverkar mig mycket mer på det jupaste innre, än hur jag agerar utåt. nedstämdheten har "hjälpt" mig hamnat i självdestruktiva situationer, även relationer. och det är dags nu, att jag odlar med en betydligt varmare jord. en mer äkta jord. regnbågsängen är ett konstverk. det fantastiskt gröna gräset är i själva verket ett konstgräs. solrosorna av plast. näckrosdammens vatten är egentligen en skiva av plast som skapar en illusion av vatten. den kalla jorden gör att lycka inte kan odlas, hur mycket solen än skiner på träden vissnar löven alldeles för snabbt. de hinner inte ens bli gula. sådär guldigt, glimmrande, höstigt gula.

syftet med min resa är inte så mycket att besöka hobbiton, hoppa bungyjump, simma med valar eller bestiga berg. självklart vill jag göra allt det där, mer än gärna. men det viktigaste är inte vad jag upplever, utan vad jag känner. syftet med min resa ÄR att gå in på mitt allra innersta och börja odla för en lycka som är på riktigt. om det så är det sista jag gör så ska det vara så. jag vill göra mig glad igen, och det är nog därför som det är så självklart för mig att göra den här resan själv, egentligen. 

trots det, så hoppas jag att ni, dryga tusentalet som följer och läser min blogg varje dag vill följa med mig. vill höra, se, läsa och lyssna på min resa. även fast den är mer innerlig. att skriva har länge varit min bästa medicin och att jag i just detta nu låter några tårar tränga fram ur ögonvrån är ett starkt tecken på det. nu börjar det. om fyra dagar sitter jag på planet, om fyra dagar är jag på väg. nu börjar det. förändringen. förbättringen. att bli glad, igen.