hannah ellen. ❅

 

fotografi från min första soluppgång i ubud. på grund av jetlag vaknade jag tidigt, gick ut och blev kysst av dagens första strålar. såg ut över risfälten och den lilla swimmingpoolen och bungalowtaken. bliss. har så mycket att visa och berätta härfirån! men först, tankar. från högt ovan molnen. där allt känns lite mer.

efter flygplanspirret, efter peppen, hoppfullheten. efter bali. äntligen, äntligen bali.

 

jag vill ta reda på det. jag vill att den tiden jag har för mig själv inte bara ska vara härlig egentid utan även kvalitativ tid. mellan äventyren har min egentid bestått utav att andas ut i en mjuk säng med tv-serier och en lite för dyr nötmix. men nu, nu vill jag att det ska vara en kvalitativ tid då ja tar ansvar. för jag har ett ansvar att ta, ett jätteviktigt ett. och det är sannerligen lättare sagt än gjort, och jag undrar om jag inte kommer uppleva både djupa dalar och skyhöga toppar på även denna resa också, men det får det vara värt. så länge jag tar ansvar.

 

jag har ansvar för att ta hand om mig själv - att vara min bästa vän. jag har ansvar för att fylla mitt liv med sådant jag tycker om, sådant som får mig att må bra och att undvika -  och våga säga nej - till sådant som jag vet får mig att må sämre. är yogan något som får mig att må bra, då ska jag prioritera det i mitt liv, och finna ett sätt att låta det finnas med i min vardag på ett hälsosamt vis. så många gånger har jag kastat mig in i yogan och beslutat mig, troligtvis, alldeles för snabbt att jag ska göra yoga varje morgon, varje dag, utan att riktigt ha reflekterat kring huruvida det passar in i mitt liv tillsammans med allt annat som jag tycker så mycket om. 

 

jag har ansvar för min kropp, och det handlar inte bara om att äta näringsrikt och, igen mat som får mig att må bra och unna mig något extra lyxigt om lördagarna, eller att låta mig röra på mig på ett personligt och hälsosamt vis. det handlar också om kärlek. att på ett galet och självklart sätt älska kroppen min. att älska mig själv! nu, såhär högt ovan molnen känns det viktigare än någonsin. älska. älskar. älska.

 

vanligtvis är jag inte flygrädd. jag litar på att dessa flygplan har utvecklats i många år och att piloterna kan sin sak. jag tänker att bilfärder är farligare och att de turer jag ofta flyger på aldrig - så vitt jag vet - har drabbats utav krascher eller andra oroligheter. men när ens kärlek till familjen växer för varje dag, såsom min hemlängtan, som börjar kännas som en mjuk, orangefärgad, värmande kraft inombords, och när julen närmar sig för de där hemma och när världen, den som är mellan oss har blivit så betydligt farligare, mörkare de senaste månaderna, så är, jag för första gången rädd. och jag försöker att inte tänka på min rädsla, varken lyfta fram eller tränga undan, mest låta den vara där, inom mig. låta den värmas utav hemlängtan, den orangea kraften. men hur som haver finns den där. och den vill inget annat än att jag ska fara hem, till min familj. till mina älskade. inte vara här, ovan molnen, rädd och ensam.

 

och det är här ansvaret kommer in igen. för, som sagt, ovan molnen blir det tydligare. är jag rädd är det min egen hand som jag måste hålla om. i rädsla och osäkerhet finns det inte plats för självkritik och negativiteten. om en kan välja mellan att vara arg på sig själv, irriterad, kritisera sig själv, och sina val, kanske till och med känna hat och avsky eller att älska, älska, älska och peppa sig själv, fokusera på det positiva med sina val och älska, älska, älska lite till. då väljer jag det sista. jag fokuserar, blundar, knäpper mina händer och fokuserar på den orangea kraften i kroppen, värmen inifrån, och älskar den, för att sedan älska allt som jag lika gärna skulle kunna avsky.