hannah ellen. ❅

jag hade svårt att somna. hjärtat började plötsligt slå hårda slag igen. kroppen gjorde ont. jag frös. jag fryser ännu. tänker, det kommer nog ta en vecka eller två, att känna sig hälsosam och glad igen. för om en spenderar en hel vecka, eller sex dagar närmare bestämt med att känna stressen som en stalker efter en, kommenterar var händelse och startar varje dag med en flodvåg utav orosmåln, tankar och hjärtont, då tar det nog minst lika lång tid att få tillbaka andetagen igen. men jag vet hur. för ett par dagar sedan viste jag inte, men nu jag vet hur

det jag var rädd för att förlora, när alla planer gick i kras och jag stod där, i ett hem som doftade illa, annorlunda och otryggt, var min raka väg till lyckan, som jag nämnde i förra inlägget mitt. jag såg så klart, en tunnel, och i slutet, en sol. men bit för bit falerade bilden, det blev inget vipassana, inget mera jobb på den meditativa farmen, inget yoga-retreat. jag visste inte längre vem som skulle stå där i slutet utav tunneln, och inte heller vad som skulle leda mig dit.

alldeles, alldeles vilsen. med hemlängtan i bröstet, så stark att, när jag "råkade" klicka upp ett bloopers-avsnitt utav vänner, tv-serien jag förknippar med december, lussekatter, clementiner, julté från ica och min syster i mamma och pappas stora, fluffiga beiga vardagsrumssoffa började gråta, panikgråta, storgråta. det varade bara i ungefär trettio sekunder men det kom liksom från ingenstans i en sådan kraft att jag, efter trettio sekunder av hjärtont stannade upp utav förvåning. jisses, tänkte jag, jag längtar verkligen hem.

sedan gårdagens inlägg så har en känsla utav hopp, tro och ro börjat gro i mig. starkare och starkare för varje timma. mamma ringde. det är jämt så vettigt att prata med henne då hon både är coach, i yrket, och mamma (som väl också kan beskrivas som en typ av coach?). sedan kom natten, och morgonen, och denna dag som har spenderats på ett väldans fint sätt i hop med annie och hennes dotter som jag alltså wwoofat hos i en vecka. och nu sitter jag här. ett vinglas står bredvid mig, vatten med granatäpplekärnor och kuber utav dyr mango. ur ungnen serverade jag mig själv rostad pumpa, morot, lök och broccolli med mandlar, avocado-olja (välsingar hen som glömde kvar sin flaska i köksskåpet) och som serveras med hummus, sallad och, ja, vet ni vad? jag välsningar maten jag äter, eller snarare tackar. tackar och önskar maten att ge mig energi, styrka och fysisk glädje. hur jag kom på att jag skulle tacka mina måltider är en lång historia, för en annan dag men jag kan säga så mycket som att jag är fullkomligt bestämd på att det faktiskt gör skillnad, att tacka i stället för att inte tacka för födan alltså. 

jag känner mig som liz i filmen, och boken eat, pray, love. ni vet den scenen när hon sitter på ett trägolv i rom och äter en vackert upplagd sparris-rätt och läser tidningen? ensam, pirrig, och rofylld. jag tycker också att ensamheten känns pirrig nu. jag är så himla medveten om att jag faktiskt är själv, just i kväll. alldeles, alldeles själv. för första gången sedan min resas början.

jag har hyrt en egen lya via airbnb, det är ett litet hus med ett litet kök, ett sovrum med en säng som ser ut som himmelen självt och ett vardagsrum med matbord, tv och en soffa som precis är lagom för att jag ska kunna ligga med huvudet och fötterna på varsitt armstöd när jag ser på gamla avsnitt utav GIRLS och tänker på hur mycket brooklyn liknar wellington ändå. 

det är så värt det. pengar har jag kvar. det är så värt det. efter snart tre månader utav billiga måltider, tung rygsäck, nya äventyr varje dag, nya människor varje dag, nya platser att föröska göra om till ett hem trots den korta vistelsen - varje dag. likt eat, pray, love så tänker jag nu trolla om känslan att vara strandad-i-wellington till en självklar vistelse i en väldigt, väldigt vacker stag. liz lärde känna nya människor i rom, skaffade sig sig ett favoritcafé och gjorde små turist-vistelser till närliggande städer när hom behövde utrymme. en månadslång weekend-resa. det vill jag ha. jag vill ha caféer där jag kan dricka en "flat white with soymilk, please" och tjuvlyssna på snabba konversationer vid bordet bredvid, jag vill ha strandpromenader där jag kan lyssna på min tillfälliga favoritpodcast (också mer om den en annan gång) och jag vill ha morgonmeditationer, kanske yoga, om kroppen vill, kanske skriva, om själen vill. för det är nog precis det som behövs i mitt liv just nu. 

jag är inte längre rädd för att förlora. jag är snarare ivrig, och glad att skapa. skapa en ny väg. ta ett steg i taget och skapa vägen när jag går i stället för att lägga ut den framför mig, och börja gå sedan. kalla det mindfulness om ni vill, men det känns så b-r-a i mig att tänka så. det känns så b-r-a i mig nu. och ja, hemlängtan bor i mig ännu, och det kommer bestämt ta minst en vecka, minsann innan jag känner mig i ro igen. men jag är inte längre rädd. jag är glad. och redo att skapa, steg för steg och dag för dag.

ps. tack mamma och pappa och michaela för att ni ser mig fastän jag är på andra sidan jorden. det betyder så mycket. kärlek. / ♡