hannah ellen. ❅

☽ || efter tre dagar i kaikoura lämnade vi i går den lilla hamnstaden för ett annat havsparadis. camp bay famrstay. en liten gård vid det stora havet. oceaner. läser resans femte bok i takt med vågskvalpen och låter en nästan sommarvarm sol bränna min näsa på långpromenaden över bergen. hit for vi, jag och louise för att bara vara. läsa, meditera, promenera, tänka och känna. i fred. även fast vi har varandras sälskap så bestämmer vi oss för att låta oss pyssla med våra egna bestyr, följa våra innre viljor. jag mediterar mycket, men det tycks inte längre påverka mig som förr. säger ändå saker innan jag tänker, känner mig fortfarande som förvirringens ansikte och, egentligen så har jag inte så många tankar att koppla bort här. de som kommer är klara och rena och förståeliga. jag kommer till insikter varje dag. inte undra på att jag känner mig trött. 

 

i morgon kommer M och hämtar mig. vi ska på äventry ihop. vet inte vart än, men jag längtar. längtar efter min vän med de kloka orden, längtar efter en ordentlig lunch med färger som kostar för mycket, längtar efter att komma härifrån trots att jag precis kommit hit. trots att jag aldrig satt min fot på ett lika glittrande paradis. kanske är det för att jag har tänkt så mycket, och insett så mycket om vad jag vill ha i mitt liv och vad jag vill att det ska gå ut på, hur jag vill att det ska se ut att jag inte kan njuta här. jag har inga problem med att koppla av längre. jag är så avlsappnad efter alla böcker, promenader i moder jords mest teraputiska miljöer och alla minuter av meditation att jag nog aldrig känt mig så lugn. nej, det är något annat som gnager. skaver. ropar inifrån. jag åkte hit för att komma i från livet. nu längtar jag efter det.

 

och jag längtar efter farmor. älskade farmor. och morfar och mormor och mina småkusiner. och kramar. mammas kramar. det är första gången jag på riktigt känner en stor längtan till sverige igen. samtidigt som jag inte skulle vilja åka dit om jag så fick. krampaktigt håller jag om det faktum att jag tänker stanna här i minst ett par månader till, om inte mer, om inte mycket, mycket mer.

för, i hemlighet är jag jätterädd för att komma hem. de mörka dagarna. att inte vara fri från de spöken som jämt brukade hemsöka mig. hugg i hjärtat, hopplöshet och ångest. panikartad sådan. men jag vet också, särskilt i dag, att allt det där kommer så småningom i kapp mig. vart jag än är, så kommer det i kapp mig. att jag en dag måste återvända är detsamma som att en dag acceptera mitt livs operfektion och att även jag måste leva mitt liv med en verktygslåda i hallen, redo att användas så fort saker och ting slutar rulla på som de ska, dörrar som inte stängs, gnagande ljud från mina innerliga rum, en sorg som måste repareras. 

mitt stora problem är att jag är alldeles för bekymrad över mig själv och min egna uppenbarelse. att människor ska döma mig för varendaste val jag gör eller har gjort, för varendaste millimeter, om så bara en pormask på min hud av min kropp, för varendaste ord som kommer ut ur min mun. jag vet inte hur jag blir av med det där. jag tror hela den här grejen med att orka med livet självt hänger på kärlek och acceptans. och jag är nog nära döden nu, för jag accepterar varken kärlek från mig själv till andra som från andra till mig. 

lite så känns det i mig idag. fastän jag vet att lyckan är en pil som skjuts mot mig i detta nu, och kommer med största sannorlikhet att träffa mig om bara några timmar. senast om ett par dagar. för så går det. efter ett tag kommer livet i kapp dig. trots att du reser, packar väskor varannan dag och spenderar fler timmar på flygplan, tåg och bussar än i lugnet. fastän du krossar flera oceaner och tillslut hamnar på andra sidan jorden. det kommer i kapp dig. jag har blivit lättare åksjuk på sista tiden. tror det är för att jag flyr. i stället för att resa flyr jag. 

idag komm livet i kapp mig. det faktum att detta inte bara är en kort semester. en snabbvisit. en flykt. det är det här som är livet. det blir fan inte finare än såhär. det är dags för kärlek och acceptans. vart jag än flyr hittar jag det inte någon annan stans. 
än inom mig.