kära hjärtanes. nu är det sådär länge sedan jag skrev här igen. och det är så dumt, inte minst för att vitsen med att blogga är att u p p d a t e r a, men också för att jag mår så himla bra av att skriva, och borde minsann därav göra det mer än det dagliga dagboksbladet jag fyller i om kvällarna.
särskilt dagar som i dag är det extra viktigt för mig att skriva. så jag gör det nu. mitt här på heltäckningsmattan i det som ska bli mitt sovrum den kommande veckan. jag fryser om kroppen och har tårar i ögonvrån, värme i hjärtat och svidande tankar. jag är mitemellan. på väg. det är just dagar som idag då det är som är svårast att vara en äventyrare.
i morse vaknade jag upp och åt för sista gång frukost i mitt lilla retreat/organic farm ute i grönskan i normandale. efter ett snabbt hejdå, som ett plåster, det går snabbt och det svider efteråt så tog jag två bussar till andra sidan stan och till ett stökigt och underligt doftande hus till den lady jag ska bo och jobba hos den kommande veckan.
precis som i starten utav allt trivs jag inte särskilt. jag tycker det är för stökigt och för främmande. köket är upp och ner, barnets kläder ligger på golvet och min säng är fylld utav okända fläckar som tydligen inte gått bort i tvätten och jag blir matt utav tanken på att det är jag som ska städa upp allt det här. wwoofing. att jobba för mat och husrum. en typ av vardag som har glänst på sitt allra bästa, vackraste och magiska vis de senaste två veckorna.
tills denna morgon bodde jag alltså på det jag kallar mitt lilla retreat. och jag trivdes så oändligt, oändligt bra. den meditativa och varma stämningen passade mig så mitt-i-prick-fint att det nu känns så tomt, så tomt, så tomt att vara någon annan stans än där. jag är ledsen. ledsen och frusen fastän varm i hjärtat. varm utav tacksamhet för dessa två fantastiska veckorna som även de någon gång skulle ha sitt slut och kanske var det precis i tid ändå. men åh. jag skulle kunna skriva romaner om min tid där. min egen lilla eat, pray, love-historia. om våra gemensamma middagar om kvällarna, de som alltid var vegetariska och fyllda utav så intressanta, sprituella, utvecklande och härliga konversationer. om meditationen och de filosofiska diskussionerna som annordnades två gånger i veckan för grannar och vänner och vi som wwoofade där, hur de utvecklade mig inifrån och ut och hur jag nu bär på så l i v s v i k t i g a insikter att jag tror minsann jag skulle kunna skriva en roman om de med. och om kärleken, den som kom tack vare de där insikterna, tack vare det meditativa i att jobba i grönskan i fyra timmar, eller bara en sådan sak som att försvinna in i nogranheten av att polera en byrå. självkärleken. är det kanske den viktigaste kärleken av alla?
även typsikt med en sådan mittemellan-dag är den stormande hemlängtan som jag vaknade upp med i morse. den ömmar och den skaver. svider. hamrar på mitt redan på tok för snabbt pulserande hjärta. inga plåster läker hemlängtan. den bara finns där, och den är okej. jag vet nämligen att jag skulle kunna säga hejdå till allt och åka hem prick nu, om jag så ville. men det är precis det som är så underligt med min hemlängtan. jag vill inte hem ännu. hörredudu, kära hemlängtan - jag är inte klar här! jag har inte äventyrat färdigt ännu! men jag längtar. jag längtar så otroligt jäkla mycket.
för, till skillnad från många andra jag mött på min resa så har jag ett hem. en plats att längta till. att komma tillbaka till. jag är inte som morgan som letar efter ett en plats att kalla hem då hon inte trivs i sitt paris, jag är inte heller som adrian och katie som blivit kära på äventyret och som bara reser och reser och reser för de har ju varandra, tillsammans är de ett hem på fri fot. jag är inte heller som brandon som inte orkade med den sociala pressen i las vegas, stressen att en måste plugga eller jobba och nu tänker resa sig trött på resandet för han har inte bråttom till någonting alls.
men jag har mitt hem. och där finns mina kärlekar. och där finns mitt plugg och mina mål. en kan ju tro att en ska finna att livet på andra sidan jorden är guldigare, som ett grönare gräs på andra sidan häcken. men inte jag. det blev minsann tvärtom för mig. i dag är en mitemellan-dag. en dag då jag längtar och känner. låter mig vara ledsen för sådana dagar ska en också ha. även en traveller på sitt livs äventyr. | hjärta.
