hannah ellen. ❅

under täcket har jag förälskat mig i kärleksvisioner. på höga berg har jag känt hopp. i en matsal klockan tre har jag känt tårarna bränna bakom ögonlocken. på en bro i midnatten har jag kikat ner och beskådat livets skörhet. tidiga morgnar har jag känt ånger. på middagar har allt i mig bubblat som sodastreamad sockerdricka. ett lyckorus som aldrig tycks ta slut.

ungefär så beskriver jag det år som varit mitt första på utbildningen i skövde. från en blomstrande äppellund till tårar vid en söndrig kakelugn. jag har varit kär i allt som heter livet och hatat det lika innerligt några stunder om. att livet i bland kan kännas som en berg och dalbana, det kan jag sannerligen skriva under på. med bläck. hårt. rispa det i skolbänkar och i blåa och röda plåtskåp.

nu ska jag ge mig ut över haven i stället. räknar ner dagarna och plötsligt känns det sådär varmt och kallt igen. livet. alla kännslor ska med. min kropp och själ lämnar inga rum och monotoma stunder. svart på vitt och yin på yang om vartannat. kyssar och slag. i bland känns det som om det bara är jag som kan känna lyckorus och isande ånger på samma dag. i bland på samma timma.

över land och hav. över berg och dal. jag får väl finna mig att det är det här som är livet. att det är det här som är jag.

godnatt.

☮ ♥ | det är lördagskväll och jag står på baksidan av centralen utanför min lilla peugot som jag kört hit, nedcabbat, utan tak och med den hemmasnickrade basen dunkandes ända in i själen. hon kommer gående mot mig med ett lättat leende, röda läppar, blont hår som stjärnorna och ögon leende som sommarhimlarna. högmidjad svart kjol, grått linne som sitter högt i halsen och the smiths på läpparna. min syster är det finaste utav nittiotalet och tjugotalet på samma gång och alla blickar vänder sig om när hon går mot mig, kramar om och hoppar in i bilen. hon går första året på gymnasiet, har precis picknickat med ett stort, stort gäng vänner som nu - nästan alla - ska ut på dansgolvet. utom min syster. min syster ska hem. hon är lättad och lycklig, har slutat kvällen liksom på topp och ser fram emot tekoppen och det mjuka täcket, tv-serien och att somna tidigast med en podcast i öronen.

även när jag gick på gymnasiet fanns pressen att en skulle gå och festa. inte ut och dansa som en säger nu, när en är lite äldre och vet hut när det gäller alkoholen. på den tiden skulle det krökas ända in på småtimmarna och dansen var mest en tajt klänning och höfter som skulle smekas utav pojkars blickar där de står med ölflaskor och kyssvänliga läppar. jag hatade det, gick aldrig på fester som jag kunde undvika att gå på men hade alltid lite oro i mig att jag kanske borde gått ändå. borde. men när jag väl gick, ja, då hatade jag det. jag förstod helt enkelt inte hur det plötsligt kunde bli så, att shots, främlingars tungor i min hals och dålig musik på så hög volym att en var tvungen att skrika i kompisens öra skulle vara roligare, och viktigare än spelkvällar med te och prat om livets pirrigaste ting. men osäkerheten lämnade mig aldrig. borde inte jag vara på festen ändå? ska jag kanske gå? fastän jag inte ville. 

när jag ser min syster ser jag en snygg tjej, en cool tjej, en tjej jag hade sett på gatan en lördagskväll och tänkt att, jaha, nu ska hon väl ut och festa som alla andra, alla andra vackra och coola. och jag ska hem. men min syster, hon är precis så opepp på festandet som jag var, med en smärre skillnad: hon står för det. leende som en sommarhimmel, ögon klara som augustistjärnorna. 

åh, jenny. om du hade gått i min klass på den tiden, och vi vore vänner, gudars vad jag hade älskat att vara kompis med dig. en hyllning till min syster, som inspirerar mig att sträcka på ryggen och stå upp för att jag inte gör vad jag tror att jag borde, vad jag tror att alla andra gör, inspirerar mig att göra min egen grej.
älskade syster. här kommer en låt till dig: 

markus krunegård - korallreven & vintergatan

jag har inte kunnat sova på flera nätter. och jag vet att det bara ÄR mycket nu. i hela mig är det mycket. länge har jag kännt mig som ett glas fyllt upp till maximalt som alldeles snart svämmar över men aldig gör det. kanske är det som att sömnlösheten som säger i från. i går natt, i badrummet började plötsligt allting snurra och jag mådde illa och kände mig aningen spyfärdig. pappa föreslår att det är på grund av att jag haft lite problem med trummhinnan och att jag dessutom sovit (försökt sova) med vätska + bomulstuss i örat under natten. men jag tror att det är min kropp som lite säger i från. du känner för mycket nu hannah, du känner för mycket hela tiden. och du ignorerar alllt. 

kanske ska jag låta mig gråta i några vänners famnar i helgen. kanske ska jag bara låta mig få leva kravlöst. cigaretter. skrik. våta kinder. att vara snart tjugoett och jättemycket i mitten av allt, allt, allt. kanske är det fullt okej, kanske borde det vara så, att allt håller på att svämma över då. när en är snart tjugoett, vild, hippie, galen och jättemodig.

men samtidigt så jävla rädd ändå.

en mobilanteckning från häromnatten:

☮ | det regnar 

jag ligger vaken

rummet doftar rökelse och täcket är prassligt

vi har skrivit godnatt och jag har ignorerat rösterna i mitt huvud

de som oroar sig

jag tycker om hur jag lärt mig att det alltid ordnar sig när det kommer till kärlek

även om det går alldeles fel så ordnar det sig

jag tänker och undrar varför jag inte lärt mig att allt ordnat sig när det gäller andra saker också

särskilt när det gäller kroppen min

länge har jag burit på dessa rädslor

sjukdomen lämnar mig aldrig

den har rotat sig fast

rötter som knutit sig fast runt hjärtat

hindrar det från att bulta vissa dagar

kippar allt oftare efter andan åt min egen spegelbild än kyssar i nacken 

allt ordnar sig 

visst är det väl så

 

det är när den hindrar mig från att känna lyckan i allt annat som sjukdomen blir farlig

bestämmer mig

att aldrig

ska kilon betyda mer

än kyssar i nacken 

 

jag saknar honom 

skriver 

du gör mig glad 

ser in i min spegelbild, säger du med, 

kära hannah, 

fastän du är en idiot i bland 

du med | 

P A P E R T O W N S ✈ | i går såg jag och michaela papertowns, på bio. tyckte om den på många speciella vis, särskilt eftersom följande. en text jag skrev i bilen, innan jag körde hem till sextiotals soul och älskade vinden i håret, det lätta regnet och att få gråta lite för första gången på månader. allt som jag hållt inne kom ut. bara det är en anledning till varför det var en så j-ä-k-l-a bra film. SE DEN! 

---

 

margo

jag känner mig lik henne

hur känslan att inte ha ens en liten ledtråd

ett nålsöga av aning om

vem jag är

kan kännas så stor

så övermäktig

att allting annat försvinner

ett tunnelseende

en känsla av att bara 

behöva

komma
bort

margo kändes som en väldigt olycklig människa

som eftersträvade små stunder 
ibland även stora
som gav lyckorus
som gjorde olyckan, den övermäktiga känslan
någonstans värd ändå

jag är som margo

bär ofta på för mycket
det tar ofta över mig
flodvågsliknande, stormvindar, vulkanutbrotten
men då och då finns de där stunderna
känslan av att stå högst upp på toppen av ett berg och se ut över världarna
vinden i håret när jag kör på landsvägarna och sjunger högt med till tonerna fastän alla blickar stirrar
morgondoppet
ingen annan har vaknat än
bara jag och havet

spegelblankt saltvatten som slutar vid oändligheten

 

resten utav tiden

livet

går ut på att överleva
överleva känslorna
och övermäktigheten
olycklighetskänslan
flodvåg, storm, vulkanutbrott

för att sedan
sällan men älskvärt
uppleva
de där små stunderna
som gör det så himla åh så himla

värt
att leva

trots allt

☮   ☮   ☮ 

 

här kommer ett litet och snabbt hejrop efter en lång tids frånvarande: hej! jag har haft jättemycket PMS och varit på gotland, fått lite fjärilar i magen och badat i havet och skrattat och gråtigt och älskat och hatat. låter väl lite som livets grejer i sig, visst gör det? synd bara att den jag älskat var någon annan och den jag hatat var mig själv. typiskt PMS.

i måndags var jag så n-e-r-e att, när vi kom tillbaka till sommarstugan efter gotlandsresan så bestämde jag mig för att stanna där några dagar. i självsamhet. tyckte det var en bra idé och jag tror att det hjälpte mig mycket mot min PMS att vara i fred lite och bara andas, springa vid havet, läsa hp och äta regelbundet och göra lunch-yoga på terassen. mediterade i tjugo minuter var dag, tror minsann att det hjälpte också.

men, i går fick jag nog, åkte till föräldrarna i skåne där jag är nu. i kväll ska jag på kalas och även om jag fullständigt brutit i hop i dag (över flyttkartonger, dammiga golv, dieter och grannar som leker motorsågsmasaker med trädgården) så mår jag nu himla mycket bättre än på länge. ska bli fint att hänga med ett gäng vänner på möllan och bara njuta lite över stadsbrus och fredagsrus. återkommer här snart igen. bloggen min är också något jag saknat. puss och tusen tusen tusen tack för alla historier om PMS!! tänker dela med mig mer utav min också, från och med nu. hjärta.

☠ ✿ ☮ | ibland blir jag helt jävla galen på mig själv. orkar inte en sekund till av mina tankar och mitt sälskap. håll käft säger jag till mig själv och blundar. försöker meditera, i lotusställning framför ett tänt ljus men inser snart att det är inte det som kommer hjälpa mig nu. jag behöver action, göra något åt den galenskap som är det bråk som jag för mellan mig och mig. om det är något jag är rädd för inför min resa i höst så är det just det. att bli helt jävla galen på mig. 

allt det där som gör ont i mig nu är inte mitt fel. jag vet det, men jag glömmer ofta bort att tänka den tanken. i våras sa jag ja till alldeles för mycket och blev tja, faktiskt utbränd, för andra gången, på köpet. fortfarande kan jag vakna upp på morgonen med ett tryck mot bröstet. delvis utav stress men också utav sorg då det tog så mycket av mig. att inte tänka på mitt inre, mitt välmåend utan att bara springa efter borden, måsten och vad andra vill tog så mycket utav mig att det som blev kvar var ett stort dumt tryck mot bröstet. 

många utav de där sakerna jag ja ja till var på grund av vilka krav jag tyckte mig ha från andra. jag vågade heltenkelt inte ställa mig upp och säga ifrån. så många gånger tårarna brände bakom ögonlocken när vi avslutat våra möten med den föreningen jag medverkade i under den tiden. jag hade sagt ja fastän jag inte hade varken tid, kraft eller kunskap till att göra det som skulle göras. och när de frågar hur jag mår så biter jag i hop. 

alla de där morgnarna jag vaknade upp och inte ville mer. ville inte gå till föreläsningarna, ville inte äta frukost, ville ingenting för ingenting var roligt, allt var jobbigt och bröstet värkte. jag körde bara på.

åh, jag vet inte vart jag ska komma med detta egentligen. i öronen spelas the lord of the rings - two towers soundtrack och på himlen kämpar en sol med att hålla sig strålande när himlen blir molningt vit i väntan på den åska som ska dundra i kväll och jag sitter på altanen och bara är, är, är. jag har semester, inget jobb kvar och bara två saker på att-göra-listan som liksom m-å-s-t-e göras och trots att det bara är två ynka ting så har jag tryck mot bröstet. och jag vet, med erfarenhet att det är på grund av utbrändheten. jag har blivit så otroligt stresskänslig på grund av den. åskan smyger sig närmare. jag biter i hop för att inte få ett utbrott.

den tionde september reser jag. och då reser jag själv. jag har ingen annan att förhålla mig till. vill jag så gör jag. vill jag inte så gör jag inte. och jag tänker i dag att det är precis det min resa ska symbolisera. ett startskott för en ny del utav mitt virrvarr till liv. för jag vet att om jag inte mår bra så kan jag inte göra bra. och även om jag är en fantastisk person med flera bra egenskaper så är jag ingen övermänniska. jag kan inte säga ja till allt för jag klarar inte allt. ingen klarar allt.

alla dessa bråk jag för mellan mig och mig. alla dessa borden och måsten och krav, som kommer både innifrån och utifrån. de ska jag radera. förvandla tunga stenar till vindpustar. finna ett sätt att våga ställa mig upp och säga i från. säga nej, jag kan inte. både till mig själv och till andra. inifrån och utifrån. vi lever i ett samhälle där en ska vara någonslags övermänniska, som kan allt, klarar allt. är bäst och vackrast. ingen är bäst eller vackrast. jag är inte bäst eller vackrast. men jag är bra och vacker. och någonstans får det vara nog. får det vara okej.

och med de där orden släpper trycket mot bröstet lite grann. jag låter att-göra-listan vila tills i morgon och tar tiden att ta hand om mig själv i stället. | rubriken kommer från låten gypsy med fleetwood mac. tycker den passar sig när en inväntar en resa. take care. xx