min nacke ömmar. ryggen är hård. sedan klockan nio har det bara varit jag själv och min sjuttiofemliters ryggsäck på christchurch soliga gator. nu är två stora delar på min resa genomförda. singapore, och två veckor i canterburry. och jag far vidare. 

 

här har jag förälskat mig i körsbärsblommorna i christchurch botaniska trädgård, förstått mig på vad livet egentligen handlar om på ett berg i castle hill, återfunnit kärleken till yogan på ambikas sessioner, blivit en så kallad hundperson framför brasan med en luddig meera i knäet, hittat ett favorithak på birmingham drive, hittat en ny travelmate i louise och blivit så mycket bästa person med M som en kan bli på två veckor (alltså jättemycket). det har varit regn och sol, lyckorus som de en bara kan få när en ser ut över dalar med stora sjöar och timmerhus, såsom tårar som när otryggheten kommer i form av en människa vars ord svider, energikrocken, jag är glad att aldrig igen behöva möta. jag har läst ut två insiktsgivande böcker, blivit åksjuk på oceanen under en färd förbi pingviner, sälar och osynliga delfiner, sprungit förbi snöiga toppar till nostalgiska coldplay-toner och dagdrömt mig till nya livsviljor över kaffe med soyamjölk. 

 

men vad som känns nu, såhär fyra timmar efter morgondimma och hejdåkramar är som ett själsligt kaos utav saknad, längtan, tacksamhet och tårar i ögonvrån som jag faktiskt inte är säker på vart tusan de kommer i från. det är bara där, liksom klumpen i maggrupen och huvudverken innanför pannloben. 

 

mest saknar jag M. vi blev så hima bra vänner. för var dag växte det, trygghet och kärlek, kompiskärlek. så olika. hemma skulle alla döma. men här, här får vi vara. bäst av allt var helgen. hur du tog hand om mig när jag kände mig febrig och sjuk, hur du försvarade mig när orden sved och sårade, hur du firade min tjugoettårsdag, hur vi drack kaffe mellan körsbärsträden och hur du sitter lugnt i väntan på att de små vingarna ska röra på sig, att hen är okej, den lilla fågeln, hur du äter kakan före lunchen och hur du hämtar mig när jag står hopplös och vilse i lördagsmörkret, hur du vill så väl och uppskattar mitt sälskap, hur jag inte vet vad jag ska göra för att visa all uppskattning och hur många ord vi inte sa för att vi bara var tillfälliga. 

det skulle kännas smärtsamt och, faktiskt, fullkomligt omöjligt att fara hem i detta nu. jag är inte klar än, varken med det yttre eller inre äventyret. de som väntar måste vänta. mig själv är jag inte än. det går bra i självsamhet, att vara okontrollerbar och sårbar, att inte riktigt veta ja, eller nej, att vara på resa, på väg, på bättringsvägen. men där, på göteborgs gator under sommarsolen dit jag så ofta far tillbaka i mina dagdrömmar, där är jag inte hannah, och hannah är inte jag. varför har hon en cigarett mellan fingrarna, varför har hon glitter på kinderna? vem är det hennes blick letar efter på avenyns lördagsleende gata, vad är det som gör stegen så osäkra, så motvilliga? 

att veta att en kan bli fullt lika så omtyckt utan alla vardagsval och yta, att det inte spelar någon roll vilka kläder pryder min operfekta kropp eller om sminket är på eller utsmetat eller inte där alls, det spelar ingen roll om måltiderna är regnbågsfärgade eller vita med lemoncurd, det spelar ingen roll om det är rock n'roll eller lucy rose. det är mina leenden, min energi, hur jag talar med människor och hur jag tar emot deras ord. hur jag vågar, och hur jag berättar när jag inte gör det. det är det som gör mig omtyckt här, och det är det jag vill försäkra mig om att jag vet innan haven krossas och sverige entras igen. att jag är älskvärd allra längst inne. 

 

jag berättar om hur jag känner mig osmart. hur betygen finns på papper men att lärarens ord inte sparats i mitt minne. hur jag flöt förbi som ett moln av prestationsångest och hur sjukdomen svävade med mig under alla de där år som en lär sig sådant en borde veta nu. but that doesn't mean you're not valuable. säger M. och jag lovar att bära med mig det där. att jag är faktiskt värd ändå. trots a-l-l-t. så klokt, så klokt. 

 

hur tackar man för något som betytt mest av allt? hur avslutar man ett kapitel i det verkliga livet? att skriva, det faller mig enkelt. att stänga dokument som att stänga böcker, för sista gången. det går. en kan alltid öppna dem igen, köpa dem, äga dem, böckerna. liksom minnena i mitt innre. men det verkliga farväl:et. att kramas så fort att en saknar värmen redan sekunden senare. och hur kramar man en stad egentligen? ett liv? en tid? ett minne? för även om jag öppnar boken igen så är verkligheten inte densamma som sist. det är aldrig så. ett äventyr tar slut, det går aldrig att återfå. vilka böcker vill jag öppna igen? M. och självkärleken. pure café och co. och den lilla typografi-butiken. utsikten över staden och bergen. och att känna sig fylld på det allra dyrbaraste i livet under en promenad förbi körsbärsträden och att finna lyckoruset vi vattenfallet. 

 

adjö. två veckor här och jag är redan starkare. ett mål jag ville uppnå. och jag fortsätter klättra. but we'll see eatch other soon again. i'll be back here for a couple of hours on thursday. let's have coffee.