kaosvinter.
varje helg, fyra veckor i rad, fyra söndagar, två öl per söndag. att fullkomligt strunta i allt annat och alla andra bara för att gå i samma stad sitta på samma caféer få samma blickar se samma människor träffa honom.
jag skrev långa texter och dagdrömde om hur livet skulle få vara om jag var där. kreativa dagar med konst och kameran och att sitta på den där uteserveringen varje kväll och dricka öl och skratta i kapp och kanske skulle vi ligga på rugg på det där taket du pekade mot en kväll, se upp på stjärnhimlen, prata om våra livsfilosofier och dela kvällens sista cigarett. jag började fundera på om den här utbildningen var rätt för mig ändå. om jag var den jag ville vara. blundade, gick igenom mina dagar och hoppades bara på att den där vem-är-jag-förvirringen skulle gå över.
tills insikterna kom till mig, som små vykort i brevlådan, ett par om dagen. om att jag inte har råd att pendla på det där viset. att jag inte ens har en plats att bo på i den där staden. om att den här utbildningen faktiskt en gång var drömmen och det vore fel om jag inte gav den en ärlig chans. om att det finns människor som känner sig bortglömda när jag flyr, flyr, fram och tillbaka. att jag en dag kommer gå i tusentriljoners bitar om jag fortsätter blunda. om att det aldrig kommer bli han och jag. inte mer än en öl på uteserveringen varje söndag.
och så lite senare, om att den här staden, skövde, faktiskt är sagolikt fin ändå. om att vännerna jag funnit här är bland de bästa människorna jag någonsin mött. att jag faktiskt har mitt liv HÄR nu. och att det faktiskt inte är så att jag hör hemma överallt och ingenstans - att jag är trygg så länge jag är med mig. att jag faktiskt är duktig på det här, det jag pluggar, att det ÄR MIN grej. och att flykter tar mig ingenstans. för det är alltid detsamma när jag kommer tillbaka.
det sista vykortet kom i dag.
jag har haft ont över den där vintern. det är som om jag gick en lång omväg på livets stig och flydde in i en period av kaos och fylla (för att vara jag i alla fall, sedan om jag faktiskt kaosade så värst mycket eller blev så värst full är en annan femma - men det kändes så) och förviring. men någonstans måste jag acceptera, trots skamsenhet över de små rivsår jag satt på min och även andras själar, trots att min energinivå och livspepp har sjunkit de senaste par veckorna på grund av dessa insikter som kommit som käftsmällar och slått mig av den där omvägen, att bergen och dalarna - det är jag. kanske är det genetiskt, kanske är det på grund utav mitt livs alla erfarenheter men jag kan helt enkelt inte låta bli att falla, och klättra, falla och klättra. det är svårt att acceptera att livet kommer alltid vara fylld utav kaosartade perioder. men om en har levt sina tjugokommafem år på detta viset så kanske det ger mig mer att älska än att sucka, att inte ångra, utan snarare att förlåta och acceptera.
att älska de där söndagsbersuningarna och tågresorna jag tog mellan mina olika världar. att förlåta mig själv för dalen som blev min kaosvinter. och att acceptera att det kommer komma en till.
och en till.
och en till.
och en till.
du är så himla klok. Är precis det här jag också måste inse. Livet är inte toppen hela tiden men precis som du, börjar jag inse att det är precis det som är poängen med livet. Kram
Det är prick där jag är just nu. Han i staden som är för långt bort och jag som bara vill vara där. Både pga av honom och för att det är något annat. Och att det får mig att tvivla på min utbildning och ca allt annat som finns här. Jag har bara inte kommit till de där insikterna än. Jag hoppas att de kommer när jag träffar honom nästa gång.
Lite oklart varför jag skriver av mig om detta just här, men kände bara att jag kände igen mig så mycket.
Hanna. Du är nog min främsta inspiration då det gäller skrivande. Sluta sluta ALDRIG!
Vad otroligt fint. Jag tycker det är så härligt med dessa insikter. Att förstå sig på en själv lite mer än innan, och att omfamna sig själv i allt det man är - det bra, det dåliga, omvägarna, drömmarna - allt. Det är något jag själv också behöver jobba på - och som jag håller på att jobba med. Men det känns bra ibland att veta att man inte är ensam i sin kamp med sig själv. Att det finns andra som också hoppar omkring, drömmer sig bort men även accepterar allt. Jag tror att det är så viktigt i livet att göra det. Att verkligen få vara sig själv. Jag tror det är då livet är som bäst och man faktiskt kan göra i princip vad som helst - så länge man själv vill det.
Jag tycker du är stark. Och ibland måste man få falla. Det måste vara okej. Det ÄR okej. För det är när man faller, när man går vilse, när man utmanar sin egen världsbild som man faktiskt växer, utvecklas och kanske till och med hittar hem.
Ha det fint.
