hannah ellen. ❅

och egentligen, jag tycker ju om regn. i bland bättre än solsken, egentligen.

 

ur arkivet || ☮ 2014-05-21 ⋆ 22.15 

jag mår bra, oftast. solen skiner på havet, det glittrar, skimmrar, kvällssolen gör himlen alldeles rosa och att gå i solkyssta ben utan gåshud ger mig lyckorus. vännerna och jag picknickar, planerar äventyr och resor och att cykla till jobbet kan i bland vara den härligaste stunden på dagen. jag älskar min cafévärld och i sängen på kvällen ler jag över att det känns omöjligt att stänga boken. sommaren är här. en efterlängtad magi och i höst väntar en pirrigt spännande framtid. 

 

musiken är viktig för mig. jag lugnar mig melissa horn och peppar mig med svensk hiphop. starka ord och starka känslor. människor som vågar säga sanningen om deras rädslor, saknader, kärlekar och sorger.

 

jag blir så lätt inspirerad utav det där. att säga som det verkligen är. även nu. egentligen vill jag sudda, sudda, sudda ut. ignorera mörka moln och fokusera på de sista solstrålarna längs horisonten. inte tänka på sånt som skapar tårar i ögonen, en klump i halsen och magont. låtsas som att det inte finns.

 

men jag vet att om jag gör det så kommer allt tillbaka och hemsöker mig ändå. mitt på den varmaste sommardag kan regnet plötsligt falla. mitt på en molnfri himmel kan det skapas åska.

 

och egentligen, jag tycker ju om regn. i bland bättre än solsken, egentligen.

 

så jag tänkte säga som det är nu. ut, ut, ut med det onda. så kanske jag kan lägga undan pennan sedan och känna mig lite lättare. lite friare. lite mera mänsklig. 

 

det finns två saker som gör vattenfall på mina kinder ikväll. svårigheter. kanske känner du igen dig? kanske har du också ont? kanske kan vi alla känna oss lite mer mänskliga ett tag, kramas och bara lova varandra att allt kommer bli bra? efter regn kommer solsken, så som det alltid brukar göra. 

 

ett. jag är ännu inte frisk. mina ätstörningsdjävular har ännu inte lämnat mig. de har gömt sig i små regler, visioner och idéer om hur allt ska och borde vara, hur jag ska och borde vara. jag har så himla lätt för att bestämma mig för hur min kost och mitt liv ska se ut. begränsningar har aldrig varit något jag har haft svårt för. och det är mitt stora problem. jag kan liksom inte tro att det är sant att en kan leva precis hur en vill, träna hur mycket eller lite en vill, äta vad en vill. jag älskar den jag är, här och nu. och det känns visserligen kalasfint, men att ständigt gå omkring och vara rädd för att tappa eller gå upp i vikt. att vakna upp i morgon och inte längre känna mig värdig och fin. det är en mardröm jag är rädd ska bli verklighet. en mardröm som gör att jag begränsar mig, sätter upp regler och lever livet med höga krav. bara för att kontrollera. bara för att jag ska vara säker på att jag tycker om mig själv i morgon också. 

två. när mitt tjugofjorton började hade jag gett mitt hjärta till en annan. till han som vi alla kallade för j. jag ville så gärna att en relation skulle kännas på riktigt. jag ville känna den där tryggheten till någon, pirrande kärleken, förälskelsen, det-kommer-alltid-vara-vi-elden som alla pratade om. mitt ex och jag hade haft det fint i hop, åh, verkligen, men jag var aldrig riktigt kär. inga lågor, bara några enstaka första-dejten-gnistor. 

så när jag träffade någon ny, någon som sa att han älskade mig redan på femte träffen. då släppte jag allt och kastade mig in. gjorde allt för honom. glömde bort mig själv. jag vill kalla relationen destruktiv. för, jag har aldrig kännt mig så illa behandlad utav någon som jag gör av honom. saker han sa, saker han gjorde, saker han fick mig att känna. jag var aldrig trygg, pirret komm bara från visionen om vilken saga vi skulle vara när det jobbiga var över.jag var rädd för att göra slut efter så kort tid. rädd för att känna mig misslyckad. 

men så tog det slut ändå. och sakta men säkert insåg jag hur allt egentligen var. och smutsen på mina fingrar som inte syns, blåmärkena som är genomskinliga och ärren som sitter inuti har jag ännu kvar.

 

jag älskar mig. jag älskar mitt liv. jag kramar mig. jag kramar mina vänner. jag har framtidsdrömmar och minnen som bringar lyckorus. musik som får mig att dansa och böcker som får mig att drömma. värmen i rykande kopp te om eftermiddagen och styrkan i att unna mig själv en nybakad kanelbulle. 

 

i söndags, hos farmor, överst på bokhyllan. där stod fyra fotografier utav mig. hannah fem, tio, fjorton och nitton år på jorden. jag tycker så himla mycket om den flickan. jag ler så att jag nästan spricker. lyckorus och tacksamhet så att jag brinner. elden, ni vet? elden. men jag gråter också. för flickan. för att bakom leendet göms självdestruktiva tankar. att aldrig känna sig tillräcklig. det är som en tävling jag alltid haft mot mig själv. och vinner, det gör jag när jag är perfekt och komplett. 

aldrig nöjd.

aldrig bra nog.

aldrig perfekt.

aldrig tillräcklig.

aldrig värd att luta mig tillbaka, andas och bara vara. bara vara hannah.

 

men nu.

jag såg guldramarna skina liksom de fyra flickornas leenden. jag såg hur allra käraste farmor såg på mig med tacksamma ögon efter en världsmysig morsdag. jag såg hur hon tyckte jag fin jag var, hur fin jag är.

det är så konstigt hur ditt största hot kan vara du själv. 

jag skäms för att jag har försatt mig i sådana elenden som nu hemsöker mig. hur jag lät honom behandla mig, hur jag lät samhällsideal och andras åsikter komma nära mig. men nu, från och med nu ska jag våga släppa kontroller och regler och låta bli att måla en bild utav den jag är som jag inte kan leva upp till.

 

det räcker nu. överallt. det räcker nu! det räcker med att alltid vilja bli mer smal och samtidigt få snyggare kurvor, att sitta så lite som möjligt vid datorn och samtidigt hålla sig uppdaterad bland alla sociala medier, att alltid äta hälsosamt men samtidigt visa att en kan unna sig i bland. det räcker med krav. det räcker med borden. det räcker med att alltid sträva efter något som en inte har!

 

flickan ville vara perfekt. hon kunde inte se saker med klara ögon. hon vågade inte lämna honom, hon vågade inte släppa kraven. men här sitter flickan nu och har fått nog. precis som elden i mig brinner till att krossa sådana tydliga elendigheter som rasism och ojämställdhet brinner nu elden till att krossa kraven. till att luta sig tillbaka och, precis som jag vill låta alla människor vara precis som de är vill jag låta mig vara den jag är. 

det räcker nu. det räcker för mig och om du, om du känner igen dig i mina ord. skrik ut över solnedgången. över det vackra, skimmrande, glittrande, skrik ut över det rosa och molnfria. och låt mörkret komma och var inte rädd. du står där med dig själv hannah, och det är det bästa sälskapet du har. var snäll mot dig själv. 

överallt. det räcker nu! var snäll mot dig själv.

Hej Hannah.

Det gör mig så ledsen att höra att du fortfarande har ätstörningsdjävularna inom dig. Det är ett helevte det där, och du har faktiskt hjälpt mig ifrån det en gång i tiden med alla peppande ord på bloggen och ett och annat mail. Därför vill jag mer än någonsin att du också skall bli frisk, för fy sjutton vad fri man känner sig då.
Du pratar om att du sätter begränsningar för vad du ska äta. Och jag får bara en tanke i huvudet: är det verkligen så bra att du begränsar dig till vegansk och vegetarisk mat när du har ätstörningar? Att sätta begränsningar späder ju på ätstörningen mer än någonsin, vilket du antagligen vet. Jag tänker bara på en annan blogg jag läser. Tjejen där hade haft anorexia men är frisk idag. Då hon stod upp för så många andra rättigheter som t.ex. kvinnor och homosexuella, så var det vissa som frågade: "men om du nu står upp för så mycket annat, hur kommer det sig att du inte står upp för djurens rätt och är vegan/vegetarian?". Hon svarade på frågan att hon verkligen stod upp för djuren, men att det var alldeles otänkbart att begränsa sin kost på det sättet då hon riskerade att falla tillbaka i ätstörningshelvetet igen.
Och min tanke är då Hannah, att det kanske inte är så bra att du begränsar din kost på det sättet genom att äta veganskt/vegetariskt?
Kram. /Lina

tack fina du, för detta inlägg. jag fortsätter följa dig för du är en av de ärligaste. du visar upp det ljusa och blandar det med det mörka, och fy fan vad det behövs i denna annars enbart rosaskimrande bloggosfären.
du är så insiktsfull och stark och du kommer vinna mot ätstörningsdjävulen. det vet jag.

<3 wow.

Du är fantastisk, och inte minst modig.

<3<3 kram

detta kan möjligtvis vara det bästa jag läst på länge. så ärligt, klokt och starkt. känner igen mig i så väldigt mycket. din fina blogg är väldigt inspirerande, och att få se någon annan, någon som du, kämpa vidare trots att livet kväver oss ibland är väldigt betydelsefullt. jag har ganska nyligen kikat in här på din blogg, och det kan vara ett av de bättre besluten i år!

<3