hannah ellen. ❅

annika norlin.

 
det är lite märkligt hur det blir så att var gång jag skriver här är det något stort som surrar i tankarna. var gång jag kännner något, något väldigt väldigt starkt så skriver jag det här. som läsare kanske en kan tycka att jag är en väldans känslomänniska, det kanske jag är också men ofta så tar jag inte saker så hårt. det är mer det som händer i mig som bränner. snarare än det utanpå. 

jag har inte lyssnat på så värst många sommarprat i år, men i förrgår när familjen lämnade mig kvar i självsamhet här i stugan så har jag börjat och lyssna i kapp ganska itensivt på både nya och gamla sommarprat. det är en annan bra sak med den här lilla bloggen förresten, att jag känner mig mindre ensam när jag skriver här. hur som haver så fanns det ett prat som verkligen fastnade i mig.

A N N I KA N O R L I N, vad du är bra. | i hennes sommar pratar hon främst och mest om PMS. när jag var yngre trodde jag att PMS var ett annat ord för mens, det är först nu när jag blivit äldre som jag förstått att det inte är alla som lider av PMS undert sin mensperiod. och framförallt har jag lärt mig ett nytt begrepp, PMDS. här nedan har jag klistrat in vårdguidens lista på symptom för PMS/PMDS.

• en känner sig orolig och ångestfylld 
• får snabba humörsvängningar
• lätt börjar gråta 
• känner mindre lust att hitta på saker
• känner sig trött och får mindre energi
• får svårare att sova
• blir svullen i kroppen och särskilt över magen
• känner av spänningar i brösten eller att de blir ömma
• får huvudvärk
• blir hungrigare än vanligt och sugen på sött.

jag har PMS, och PDMS. jag har hört om människor som får supersvår mensvärk och ligger och krampar på badrumsgolvet i sin mensperiod. så ont har jag aldrig haft utav mens. men däremot psykiska svårigheter, det verkar moder jord ha berikat med i dubbla mängder i stället. jag tyckte det var så himla s-k-ö-n-t att höra någon annan utrycka sina problem - och sätta ord på sina problem angående PMS. vill sända tusen tusen tack till annika norlin för att hon gjorde just det. för att hon fick mig att känna mig mindre ensam när jag sitter här isolerad i stugan. jag vågar liksom inte träffa någon människa när jag mår såhär. jag känner mig helt utom kontroll och får för mig så mycket underliga ting och tänker så mycket orimliga tankar under min mensperiod att jag inte vågar låta någon annan få vara med om det. dessutom, som en kan läsa bland symptomen ofta så har jag sällan lust för något slags umgänge heller.

veckan innan upplever jag ett tryck mot bröstet. jag tappar energinivån till golvet, blir folkskygg och lättirriterad. vill inte umgås med någon. är så trött och slut att jag inte ens orkar ta beslut om vad jag ska äta till frukost och då kan det lätt bli så att jag bestämmer mig för att bli frukterian och bara äter frukt för att sedan totalomvända och sitta uppe till klockan tre på natten med havssaltschoklad och låtsas att det är min sista dag på jorden. i bland känns det så också. jag kommer inte vakna upp i morgon. jag kommer vara död. hejdå världen, jag kliver av. inget är värt. 

jag skulle kunna skriva MÄNGDER om vad jag känner och tänker och mår under dessa cirka tio dagar. skulle kunna berätta sorgliga saker, om hat och rädsla, om den svåra ångesten, om tårarna och döden som en längtan. så skulle jag kunna berätta ganska roliga historer också, som när jag åker till ica maxi i pyjamasbyxor och stora soglasögon, tokköper frukt då jag nyss fått för mig att bli frukterian och alla tanter tappar hakan när jag rullar in på parkeringen i min cabbe med hardcore black metal dunkande ur högtalarna på högsta volym. "du ser för snäll ut för att lyssna på det där skräpet". fuck off tänker jag och går ilsket in i butiken, barfota, för jag glömde skorna men fattar inte vart. men för nu så vill jag mest be er som läser detta att själva berätta om vad ni upplever i er mensperiod. PMS? svidande fysiska smärtor? urinvägsinfektion? PMDS? under tiden ska jag lägga mig i rummet ovan. lyssna på while she sleeps eller black sabbath och meditera. xx

måste lyssna på detta prat IDAG!

hej! Känner igen mig så mycket! Även om jag inte på långa vägar har så mycket och starka symptom som dig. För mig känns PMS som om jag saknar ett filter. Som om jag står alldeles naken inför allt och alla. Som om allt rör mitt innersta. Både folks humör (mer än vanligt alltså) och tysta kritik, men också ljusa känslor ibland. Kreativitet. Min ångest triggas också så himla lätt då. Stört omöjligt att jobba i kassan på mitt IKEA känner jag ibland. (Känslor jag i och för sig har ibland även utan mensen). Lättirriterad, check! Folkskygg, check! Lätt börjar gråta (eller i alla fall känns som om jag ska göra det, inte jättekul när en arg kund skapar de här reaktionerna), check! Så dagarna precis innan mensen och någon dag in i den är inte mina favoriter precis. Sen är det väldigt olika för mig, några månader får jag typ inga symptom alls och andra alldeles för många. Och sen är det mensvärken, samma sak här, tror att den kommer kanske varannan gång och kanske var fjärde superstark. Fast thank god så varar den bara i max en dag. Vissa gånger när jag inte tagit ipen/tagit det för sent så blir jag svimmfärdig och illamående och MÅSTE lägga mig ner och helst sova. Vilket inte är helt lätt när halva kroppen värker och krampar... Fy sjutton egentligen. Men som tur är så brukar det gå, mer eller mindre, över efter att jag har fått sova lite. Och så många gånger som Ipren räddat mig alltså... Och som tur är händer det här långt ifrån varje gång. Men är det inte konstigt att den fullt naturliga mensen kan ge upphov till allt det här sjukt jobbiga?

Kram!

SÅ bra skrivet och Annika Norlin är fantastisk.
Avskyr PMS och gråter för minsta. lilla. sak. när jag har det. Samtidigt har jag ofta så ont att jag inte kan stå upp, en så huggande smärta som kan komma så plötsligt att jag ibland måste sätta mig ner på icas golv.

Så himla välformulerat av dig Hannah! Och själv lyssnade jag också på Annika Norlins sommarprat och kände mig plötsligt mindre ensam. Speciellt eftersom jag har pms just nu också, det kommer i vågor men oftast blir jag nedstämd, otroligt trött, arg och tycker att allt med mig är otillräckligt. Sånt man kan känna i vanliga fall då och då, men som under dessa dagar är förstärkt med 110%... Värken är dock värst och jag är en av dem som kan ligga på badrumsgolvet och vrida mig av smärta, men som tur är har jag fått lite starkare värktabletter utskrivna som hjälper. Älskade hennes jämförelse med ett ben som blir avhugget varje månad, som växer ut igen förvisso men inte gör det mindre ont nästa månad. Stor kram!

Några dagar innan mensen så gråter jag så fruktansvärt lätt. Både för ingenting, men ofta så känns sorgliga saker ännu mer sorgligt. Väldigt jobbigt ibland.
Annars så blir jag väldigt sötsugen, men det gör mig inte så mycket.

Jag har haft turen att slippa huggande smärta eller helt stormande PMS, får bara lite lite molande värk ibland och känner mig nere och hopplös bara i två-tre dagar innan. Det min menscykel mest har ställt till med för mig har varit acne. För två år sedan började jag få fruktansvärda hormonella utbrott på käkarna som höll i sig hela tiden men alltid blev extra illa både vid PMS och vid ägglossning. Det var cystor överallt, i princip, så jag kände mig deppig och ful exakt hela cykeln jämt istället utan att själva känslan var knuten till hormoner. Tackar gudarna för p-pillers existens.

Jag har haft turen att slippa huggande smärta eller helt stormande PMS, får bara lite lite molande värk ibland och känner mig nere och hopplös bara i två-tre dagar innan. Det min menscykel mest har ställt till med för mig har varit acne. För två år sedan började jag få fruktansvärda hormonella utbrott på käkarna som höll i sig hela tiden men alltid blev extra illa både vid PMS och vid ägglossning. Det var cystor överallt, i princip, så jag kände mig deppig och ful exakt hela cykeln jämt istället utan att själva känslan var knuten till hormoner. Tackar gudarna för p-pillers existens.

så jäklans bra var det!! PMS är så mycket mer än lite irritation och ont i magen liksom..

Jag känner mig så ensam snälla hjälp mig. Förlåt jag vill verkligen inte vara så dramatisk men jag vet inte vad jag ska göra. Är runt folk men har aldrig känt mig såhär. Tack för att din blogg finns.

Jag är exakt likadan!! Och det är förjävligt att jag inte fattat det förrän på senare tid. Att man inte pratar om det liksom, att så många lider av det, och att det inte tas på allvar för att det är ett kvinnoproblem. Som min mamma sa: om det var män som hade haft PMS så hade det för längesen uppfunnits nåt riktigt läkemedel som fungerar på alla.
HATAR att det ska va såhär, men det känns ju mycket bättre att prata om det!! Så tack att du skrev! KRAM