jag har känt så här väldigt länge nu, men bara inte kunnat sätta ord.

om varför jag väljer att packa väskan och bara dra. dra i från allt det där som jag har, i från allt det där som jag älskar.


new zealand. ✈ | juni och förmiddag. jag dricker kaffe med havremjölk på altanen. försöker pigga upp mig från den där orkeslösheten som drabbar mig var gång jag ska få mens. önskar att den kan få komma snart så jag kan bli mig själv igen. mitt vanliga glada jag. med energi och leenden, det är så jag känner mig som bäst.

 

jag sörplar blundar lyssnar tittar njuter. här i stugan vilar friheten. vindarna från havet når ända till mig, smeker min kind och fyller mig med ett slags lugn som jag inte känner någon annan stans. att se havet bortanför träden, höra vågorna ända upp till sovrumsfönstret, kunna andas in naturen det första jag gör om morgonen. det är som medicin, det perfekta plåstret på de sår jag just nu håller på att läka.

 

om en månad och elva dagar flyger jag från köpenhamns flygplats till singapore. jag ska mellanlanda där innan jag åker vidare till nya zeeland. jag har ett visum för tolv månader, en hemresa bokad efter sex månader, en pappa som mest vill att jag stannar en vecka och ett nummer i telefonen som säger att han tror att det kommer bli vi snart.

jag sörplar blundar lyssnat tittar njuter. även fast friheten vilar här känner jag mig fångad. fångad av livet. jag antar att det är lite på grund av den stundande mensen som gör att den där känslan drabbar mig extra hårt i dag. men faktum är att jag har känt så här väldigt länge nu, men bara inte kunnat sätta ord på den. känslan av att vara fångad, fångad i mitt eget lilla liv. lilla stora magiska mäktiga konstiga knäppa svidande underbara sårande liv.

 

jag har en underbar familj, inkluderat världens mysigaste farmor, sötaste kusiner, en morfar som är den person jag tycker mest om i hela vida världen och en mormor som jag längtar efter att krama så mycket att det gör ont precis nu, min syster, min mamma och min pappa är det roligaste umgänget jag vet och f-a-n vad jag älskar mina vänner. jag har ett hem i skåne, ett hem här i stugan, jag har en utbildning som trots tuff är så himla intressant och inspirerande i en stad jag lärt mig trivas utomordentligt bra i det senaste året och som om allt det här inte vore nog har jag ett nummer i mobilen som skriver att han tycker jag är fantastisk.
tänk att någon tycker att jag är fantastisk.

ändå har jag två flygbiljetter i en ryggsäck som ska ta mig till andra sidan jorden. alldeles själv. om en månad ska jag packa i hop allt det viktigaste och bara dra. dra i från allt det där som jag har, i från allt det där som jag älskar.

är det något som fattas mig? något som fattas för att göra mitt liv komplett? som suddar bort det där tomma hålet i kroppen, sorterar alla tankar i hjärnkontoret och pusslar i hop det bristande självförtroendet som oftast är fullkomligt osynligt men som i bland gör sig så himla märkbart när en insikt kommer som en smäll på käften om att jag länge gått okring med självanklagelser i tankarna.

 

jag känner mig fångad. fångad i mitt eget lilla liv. mitt lilla stora magiska mäktiga konstiga knäppa svidande underbara sårande liv. kanske är det sveriges alla normer och oskrivna lagar och sociala regler, kanske är det alla de där krav som jag skapar hos mig själv som kommer utifrån och fastnar på mig, kanske är det rädslor jag burit med mig sedan jag var liten, kanske är det de där o-omplåstrade såren som inte läkt ännu. men jag känner mig fångad. begränsad. kan inte riktigt känna den där känslan av att det här är mitt liv och att jag kan göra vad jag vill med det. det känns som om något fattas.

 

och kanske ber jag om för mycket. kanske är det bara såhär livet här. men i så fall måste jag ta reda på det. jag åker till andra sidan jorden för att ta reda på det.

 

jag sörplar blundar lyssnat tittar njuter. ser havet bortanför träden. ett flygplan på himlen. tänker snart är det min tur. och jag önskar så innerligt att det tar det mig någonstans där jag får. får ett svar, får fylla tomrummet, får sorterat tankarna och får känna friheten som ett faktum. får vara fri. 


Kommentarer
Postat av: elise

åh hannah, om du bara visste hur mycket allt detta låter som mina egna dagboksinlägg för cirka 7-8 år sedan. exakt på pricken nästan. och ska jag vara ärlig känner jag mig fortfarande lite sådär vilsen kring livet. vad vill jag? vem är jag? var vill jag bo? osv. alla de där frågorna finns kvar. men jag känner mig mer nöjd nu än då. kan acceptera nuet på ett annat sätt. jag hoppas du ska hitta vad du söker på andra sidan jorden. oavsett, ska det bli fint att följa dig i äventyret. <3

2015-07-30 @ 16:37:50
URL: http://singmyspring.blogspot.se/
Postat av: Julia Carlzon

Jag bara älskar hur du skriver. Det är helt magiskt. Hoppas du hittar det du letar efter.

2015-07-30 @ 16:55:33
URL: http://jcarlzon.blogg.se
Postat av: Emilia

Känner igen mig så himla väl! Mitt självförtroende har inte alltid legat på topp och jag har haft så mycket ångest för så många saker som egentligen är så onödiga.

Har känt mig fångad under en längre period och när jag äntligen åkte iväg på min Bali-resa så insåg jag faktiskt hur bra jag är.
Man fick ett sånt bredare och bättre perspektiv på allt!
Vad man gillade med sig själv, vad folk faktiskt uppskattar med en och hur man vill vara.
Men sedan när man kommer tillbaka och så gärna vill kunna visa alla hur mycket resan har gjort för en, så är det som om att man hamnar tillbaka i samma mönster. Ändå så har man den stora resan i baksätet och man ska försöka balansera den här.

Tycker att du är så inspirerande som ska ge dig ut själv!
Även om det kommer att kännas nervöst och jobbigt i början så kommer det vara det bästa du har gjort!
Du kommer vara så tacksam gentemot dig själv, människorna du kommer att träffa och allt du får uppleva och se.

Vi som följer dig kommer att stå bakom dig och pusha dig, för det är du verkligen värd!

Kram

2015-08-01 @ 00:23:13
URL: http://eewmiliaa.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0