hannah ellen. ❅

precis vid den här tiden igår var jag på stranden. gick dit om kvällen efter jobbet och andades in sommaren och spanade på solnedgången. nu när jag jobbar som mest intensivt spederar jag precis ALL min tid, efter och innan jobbet själv. ensam, fast inte ensam. familjen är på äventyr, vännerna är långt borta i andra städer och orken är väl lite vissen då jag ger allt på jobbet, som skrivet i inlägget nedan. ☯ | att ta vara på den egentiden jag har nu känns värdefullt. det är dessutom som en förberedelse inför höstens resa som jag alltså ska fara på själv. jag längtar så. i dag såg jag ett vykort på två favoriter från en solig vårvardag i skövde och även fast jag tänkte att det kanske gör lite ont ändå att jag inte kommer få vara med om det där så vet jag, att om jag skulle stannat och fortsatt utbildningen bara för trygghetens skull, och alla de där små detaljerna så som luncherna i gräset och mina kära fina vänner så skulle jag verkligen vara hemskt olycklig. ja, olycklig. jag vet inget mer än det här. jag måste åka. det är bara så. xx

ps. här är en fin låt. tänk på er själva när ni lyssnar på den. steget.