hannah ellen. ❅

lite sorgligt mycket sant.

onsdag. | morgon. på en strandpromenad. skulle springa med orkade inte. mina tankar tar all energi. slår mig ner vid standkanten ett tag. och skriver. det här: 

jag känner mig så ensam i dag. undrat varför ingen frågat mig hur jag mår på senaste tiden. eller snarare, undrat varför jag inte sagt som det är? det finns en sorg i mig som handlar om killar. dessa attraktiva känsloframkallande stormvindar som i år har varit extra många, extra stormiga och lämnat mig kvar här vid strandkanten där jag sitter i skrivande stund med en tomhet i kroppen förvirring i tanken och ja, jag känner mig faktiskt sliten i själen. uppgiven och uppriven. 

 

jag känner mig så ensam för att jag inte har någon att prata med. vågar inte öppna upp mig för jag vill inte vara i vägen och samtidigt är jag orolig för att hen inte ska förstå. förstå sig på mig och mitt innersta som just nu känns som ett virrvarr av känslostormar, redo att utbrista i århundradets orkan när som helst. ringer min syster, men hon svarar ej. tårarna rinner och jag sätter mig ner i den mjuka sanden och torkar mig om kinden med handflatan, tittar bort. vill inte visa mig svag ens för mig själv. 

hit gick jag alltid när jag var liten och saker ömmade. jag hade mina små egna spirituella ritualer och kastade stenar i vattnet, plockade snäckor, ritade ringar i sanden och skrev, skrev som jag gör nu när det inte finns någon att prata med och mitt huvud känns klaostofobiskt liten som om det inte finns utrymme för en endaste tanke till. 

 

jag är rädd för att bli sårad. igen. erkänner för mig själv precis just nu att det är det jag blivit. vill inte att de ska veta hur de påverkat mig. men det har de. jag är en sådan person som vill så himla mycket och ger så himla mycket. bryr mig om. har för dåligt samvete för att låta mig vara kall, vill inte vara den som sårar. väntar. väntar tills jag blir det i stället. och där står du. du som vill ha mig och jag tänker snälla, snälla ta mig för den jag är, se det som är olikt dig och älska det, fan, älska det innan jag hinner trolla om mig till en alldeles för vänlig mur som varken släpper in eller ut. som bara är snäll och tycker som du. rädd för att bli sårad. 

 

om lite mer n en månad går planet och jag är uppe i skyn. sex månader är det planerat. jag vill både finnas och försvinna. är du inte rädd för något, frågar de mig= och jag skakar på huvudet. inga höga höjder, mörka nätter, kalla gator, branta klippor och mystiska gestalter skrämmer mig. det finns att springa i från eller möta och jag skulle nog kunna takla det mesta som försvårar min resa. och så springer jag ganska fort dessutom. men däremot. mina tankar. vad blir jag om jag är med mig själv alldeles för länge och mina tankar tar över? när det blir som i dag då jag gråter ut alla ord som är inom mig? när jag går igenom allt det där igen som ömmar, alla killar som rivit upp själen och alla misstag som jag själv gjort i allt som hänt. och vad händer om jag faktiskt bli kär i dig, åker till andra sidan jorden och inte kan hantera saknaden? vad händer om jag blir sårad igen? 

 

jag är inte rädd för djupa haven där jag ska dyka, de stora vågorna, hajarna, maneterna, mörkret eller höga höjder från broarna jag ska hoppa från. hur vågar du bungyjump, frågar de mig? är du inte rädd? jag skakar på huvudet. skakar nej, nej, nej. för det finns bara två saker i denna värld som skrämmer mig. att bli sårad, lämnad, att släppa in och mina egna tankar, mina ensamma tankar. 

 

skriver sista raden. sätter på en bra låt. daniel norgren, tar skorna i handen och fortsätter hem. ska laga frukost, koka kaffe och försöka ringa min syster igen. se om hon svarar den här gången. 

 

gud vad bra du sätter ord på det, hannah. det där med tankarna som en största rädsla - jag förstår precis.

Oj kära nån, detta fick mig nästan till tårar då du satte ord på precis vad jag också kännt i bröstet det senaste. Men så svårt att erkänna för sig själv. Så starkt, modigt och fint skrivet av dig!! Kram

Grät en tår efter att jag läst detta. Känslan av att vara ivägen och att ingen förstår. Rädd att de höjer ögonbrynen och skakar på sina huvuden "ska hon aldrig lära sig?" och det undrar jag också. Jag skyller på mig själv, för att jag låter mig falla, gång på gång på gång, utan att tänka. För är det inte så det ska vara? Ändå slår man i marken lika hårt varje gång. Och jag vägrar att erkänna vad jag känner, för då har man förlorat, då har han vunnit, det har dem alla gjort, dem som undrar om jag aldrig ska lära mig - och han. Stor kram på dig fina Hannah och tack för att du orkar dela med dig av det som gör mest ont fastän det är sommar och man bara förväntas sprida lyckorus omkring sig ❤

Åh får ont i hjärtat när jag läser detta för jag känner igen det så väl, det där med killarna. Jag har också blivit sårad så många gånger, men har inte velat erkänna hur sårad jag har blivit. Varje gång har jag ryckt på axlarna och gått vidare, men har blivit lite hårdare för varje gång. Har precis nu börjar erkänna hur sårad jag faktiskt har blivit och det är så sjukt jobbigt, men om man vill gå vidare tror jag det är just det man måste göra, bara tillåta sig att känna det man faktiskt känner. Och alltså det ska inte vara så jävla svårt! Man ska inte gå omkring och tvivla och undra. När man träffar rätt person vet man vad hen känner. Fast jag vet inte, känns som alla går runt och spelar spel hela tiden. Nåja, all styrka till dig i alla fall, tack för att du delar med dig! <3

vill bara krama dig och säga att allt kommer bli bra <3

Blir tårögd när jag läser det här. Kan nästan känna hur hjärtat är påväg ut ur min kropp. Känner igen mig så mycket i det du skriver, men hade aldrig någonsin kunnat sätta ord på det såhär bra som du lyckats med. Helt otroligt. Du är helt otrolig. Massa frivilliga kramar till dig<33333

Hej. Ville bara säga att jag precis hittat din blogg och läst bakåt en del och tycker du skriver himla fint. Och fina bilder. Ska fortsätta följa. =)

Du skriver så otroligt fint och vill bara säga att jag tycker du verkar vara alldeles fantastisk, även fast jag inte alls känner dig. Saker går sönder och blir helt igen, saker faller isär och blir bra igen. frivillig kram !

känner igen mig så mycket. och vill bara säga att det var kalasfint att träffa dig förra veckan. kram.