hannah ellen. ❅

alltså. jag verkligen ÄLSKAR mitt jobb. jag går dit med glädje varje gång och jag njuter på ett sådant märkligt sätt av att bli bättre och utmana mig, möta stress, smuts och sura miner och visst finns det något mysigt med att komma hem vid tolvslaget varje kväll för att äta mer njutande än någosin då jag ofta inte ätit något vettigt på cirka åtta timmar och allt detta framför någon fin film eller trevlig serie. men min nacke ömmar, hela ryggen gör ont. mina skor är allt utom ergonomsika och jag är så trött på morgnarna att jag undrar om jag ens är vaken. det är det här som är farligt. som gör att jag kanske en gång för alla förstår det här med hur utbrändhet fungerar. om en älskar sitt jobb, mer än vad en tar hand om sin kropp. 

jag vill börja dagen med en god frukost, en löptur, yoga, meditera lite och hinna fixa mig lite extra fancy i speglen i lugn och ro. och jag vill vara trött och gå och lägga mig innan det har hunnit bli ny dag. men det går inte när en jobbar såhär. och icke klagar jag. för det är såhär det är. men det finns två saker som jag inte får glömma. 

att ta hand om mig och ta det lugnt runt om kring jobbet. inte tvinga mig ut och springa bara för att jag vill eller borde utan lyssna på kroppen som egentligen vill ligga så länge som möjligt i solstolen på altanen och tycker att få ta en promenad på gräsmattan (det är bland det bästa jag det det där, att känna gröngräset mellan tårna) är rörelse nog. och, att TILLÅTA MIG SJÄLV att ta det lungt. för ingenting en gör för att ta hand om sig sjäv fungerar om en har röster i huvudet som säger att en är sämst som inte hinner med eller orkar göra en massa saker om dagarna. 

jobbar. dagdrömmer. bearbetar saker som har hänt. det här är min vecka. jag älskar jobbet. men jag är så himla trött också. nu vila. i morgon, eftermiddag är jag ledig. då ska jag sola och känna gröngräset mellan tårna. tar hand om mig själv lite till.