hannah ellen. ❅

två vykort på mig från min sista solnedgång i skövde. dagen efter for jag hem till mina föräldrar, hit till skåne. jag hade storstädat och packat och var ruffsig i håret och hade blåmärken på armarna som jag funderade på var orsaken till. mitt rum var tomt och jag ville mest därifrån men visste inte riktigt vart. det vet jag fortfarande inte säkert. det ända jag vet är att jag inte vill rymma från. jag vill fara till. inte vara den som flyr. 

---

 

frihet ☮☽ ☯ ☼. | klockan är sent och jag har precis kommit hem från en studentfest. tog en omväg och lyssnade på midnight city. M83 på högsta volym när jag körde längs havet. åt smörgås med jordnötsmör plus banan när jag kom hem och lysnar nu på spotifys dagdrömmar-spellista och försöker få något slags grepp om allt som hänt. och händer. och kanske kommer att hända. jag vill gråta men inga tårar kommer fram. det är så svårt att landa. landa i hur fantastiskt allting är ändå. och hur j o b b i g t det ändå känns att inte ha ett ställe att kalla hem eller en framtid som ser klar ut. den här våren har tagit så mycket energi ur mig. och jag känner mig verkligen helt slut. då är det lätt att bli sentimental en sen fredagskväll när en faktiskt har haft hujedamig roligt med nya och gamla vänner och dessutom kört ens egen sommarbil hem med ett körkort i fickan som en ordnat alldeles själv. att sitta här och känna sig vilsen känns plötsligt helt okej. för allting ÄR faktiskt bra. det känns bara konsigt att inte längre själv vara barnet som springer ut i vit klänning och är spänd på vad för spännande som kommer att hända i det nya vuxenlivet. nu är jag i stället den snart tjugoettåriga bruden som är mitt i det där livet. i hippie-kläder och tre tatueringar som de gamla vännerna kommenterade och berömde. jag är visserligen i förvirringens land, precis som min vän elsa som precis tagit studenten är. men jag är inte längre i väntan på livet. jag är mitt i det. mitt i ett stort jävla kaos som känns så sagolikt vackert just i kväll. just i kväll känns det okej att han inte skriver och att jag inte begriper och att hösten känns är en undran och för att de finns de som känner beundran. beundran för mig. jag beundrar mig. för jag lever ju! trots förvirring lever jag! och varje dag är ett litet steg mot nåogt magiskt. det magiska kan ske i morgon. det kan ske om flera år. men jag är mitt i livet. jag skapar magi. och jag har aldrig känt mig så jävla F R I. godnatt. xx