hannah ellen. ❅

OM PICKNICK OCH LIVETS BOOST. ☯ | två vykort från picknickfestivalen i göteborg som jag besökte för prick en vecka sedan. jag och b for dit genom ett lågtryck som tyngde mig till botten. men med lite kaffe i kroppen och skratt så var vi tillslut framme vid apslätten där det var det soligaste vädret vi haft hittils i år. SÅ HIMA VARMT. vi var ett stort gäng som picnickade. ett gäng var kompisar till b, så var liselotte där med sitt gang, även klara hade polare från åmål och världens finaste elin var också på besök. och vet ni? det här låter kanske skrytigt men jag måste säga det (fuck mellanmjölk): jag var knutpunkten. jag var den som knöt i hop alla gäng. och den lilla tjejen i mig, den osäkra själen, det blyga barnet, hon var så himla stolt. tappade hakan. log men varenda cell. för en kan gå omkring rakryggad och klara av saker och tycka att livet och en själv är ganska amazeballs i bland men det här var en sådan fin livsboost. särskilt eftersom alla dessa fina människor är sådana jag lärt känna sedan dagen då jag flyttade till skövde. knäppt.

så jag säger då det, mina kära. att om ni har en flytt framför er i höst. till en ny stad, där ni kanske inte ens känner en myra. var inte rädda. för vips så ligger ni där i någons famn på någon festival och fäller en tår till hanna järver som spelar ingenting skrivet i kvällssolen. och ni fäller kanske tåren för kärleken, för tröttheten, för att hon sjunger så vackert, men mest fäller ni tåren för hur m ä k t i g t det är att ni hamnade just där. ett år senare. i solskenet med bara nya vänner i en ny stad. åh. bara minnet gör mig så himla stark och glad. 

i skrivande stund sitter jag hemma hos mamma och pappa. i går var det studentfest för e och i kväll har jag spenderat tid med mamma och syster. jag har varit så himla trött. kanske är det PMS, kanske är det lågtrycket, kanske är det bara så att det är SÅ MYCKET som har hänt och att det tar så mycket energi att låta allting landa. för jag har än inte bergipigt att allt det nämnt ovan har hänt. det är så stort. och så knäppt att sitta här precis som för ett år sedan men med ett helt nytt liv i bagaget. åh, jag vet inte vad jag ska säga. göra. skriva. det är bara överväldigane och häftigt. livet alltså. tänk om en visste vad en skulle vara med om. jag tror jag hade varit stolt. även över det som gjort mig allra mest ont. jag hade varit stolt. godnatt. xx