hannah ellen. ❅

de fixar sig i ordning och jag står i dörrkarmen och tittar på. ler och pratar för det gör man när man har gäster men mest tänker jag på vinylspelaren i mitt rum och hur jag ska borra ner näsan i den mjukaste utav mina fem kuddar och lyssna på samma skiva om och om och om och om igen. när klockan närmar sig elva och de inte gått ännu går jag. ut. ut i pyjamasbyxor och bomberjacka i den svala aprilnatten. styr mina steg mot kvantum, köper vindruvor och choklad fastän allt som går att äta ger mig ångest och går hem igen. glömde hörlurar. det är skratt och skrik på gatorna i staden. klubbarna är öppna och tjejgäng som ser ut att vara ovanligt unga står i kö till bogrens. jag går tillbaka mot lägenheten. ringer mamma på vägen och lättar hjärtat om livsångesten. kommer hem. kramar klara och vännerna hejdå för nu ska de ut och de är så fina. särskilt klara i vinröda läppar och en byxdress jag var med och införskaffade på beyond retro för en vecka sedan. jag säger att hon får krypa ner i sängen brevid mig när hon kommer tillbaka. jag sover säkert redan då. en kram till. och sedan är jag ensam.

med vinylspelaren, ett öppet fönster om solnedgången som snart gjort himlen svart och en stol, och en kopp te i fönsterkarmen där jag kryper upp med dagboken och ser ut över parken. bakom kullen försvinner solen. jag byter till min nya skiva. håkan hellström - det är så jag säger det. jag var tvungen och köpa den. för det är väl ingen komplett samling utan håkan. så jag tänker på göteborg och bengans där jag köpte skivan, sedan tänker jag på städer i allmänhet, sedan tänker jag på malmö och i samma stund som jag tänker på dig och undrar, var du är och vad du gör just i kväll så vibbrerar min mobil borta vid sängen. och det är du.

"jag saknar dig lite och hoppas att du är vaken."

kanske är det för att jag är så himla utsliten och skör liten vårfågel. eller så är det PMS, eller så är det för att klockan nu är förbi midnatt och jag har varit vaken seda nollsexnollnoll men när jag läser orden. de efterlängtade orden. så hoppar hela kroppen till. skakar. tårar rinner och hjärtat krampar. hur är det ens möjligt att en människa kan påverka en så himla mycket?

sms. vi skriver hela kvällen. jag är vaken hela natten. du berättar om dina tårar och att du sitter på det där hustaket du vill visa mig. utsikten på bilden du skickar är glittrande. och jag får en video där du spelar valborg i långsamma toner och jag skickar en tillbaka på när jag sitter i den där fönsterkarmen. alldeles lägligt och alldeles passande kommer låten på vinylspelaren som jag för en lång lång tid kommer förknippa med dig och jag hoppas att du förstår att orden, alla orden, är till dig. om dig. för dig. från mig.

För du är det finaste jag vet
när allt annat här
är falskt och fel
och jag går bara ner mig
för det är så jag säger det
du är det finaste jag vet

Det kan ta slut i morgon
eller hålla på för alltid
ibland är det så

det blir så mycket. så lovande. små gömda tycker-om-dig-förklaringar och meningar som jag skulle vilja rama in. och där och då känns det som om vi kommer ses så mycket mer. som om hela vårens korta små glitternätter och sms och plötsliga frånvaro och kollosala närvaro och allt egentligen som hände sedan den där natten då vi först möttes skulle leda oss fram till det här. en lång natt i varandras sälskap. vi byter musiktips och tankar om mörker och ljus och när klara och vännerna kommer hem och äter nattpizza och skrattar så sitter jag brevid med nästan mot mobilskärmen och ler över den sagan vi skapar i smskonversationen.

Så säg som det är
för den här gången
krävs det mer
innan jag öppnar armarna
förlorar mig
och känslorna faller fritt
på midnattsgatorna
för vem skulle bry sig
om våra hjärtan blev förstörda?
Men allt det här vänder sig
in i mig

sista gången vi ses spenderar vi ett dygn i hop. det blir öl och cigaretter, dans, midnatt, dimmiga blickar och fumlande händer. det blir sådär mycket. sådär lovande. små gömda tycker-om-dig-förklaringar och meningar som jag skulle vilja rama in. och där och då känns det som om vi kommer ses så mycket mer. men när jag vaknar nästa dag så är det något som känns annorlunda. eller nej, snarare är det något som inte känns alls. och i bussen, på vägen hem. efter det som skulle bli den sista kyssen så tänker jag på hur något fattas. en känsla. en värme. ett tecken från dig. från mig.

Allt roligt börjar
och slutar med
att vi är nere och ute igen
(men vad behöver vi
egentligen?)

sedan dess har jag inte hört från dig. och jag tänker i bland att det är konstigt. konstigt att du inte skriver. konstigt att jag inte skriver. konstigt att allt som händer bara försvinner. och jag undrar i bland var du är och vad du gör just i kväll. men jag fårgar aldrig. vi hörs inte mer. och när jag ligger i sängen såhär en långsam tisdagsefftermiddag i juni, i samma säng som jag låg och funderarde över dig, oss och allt efter vår sista natt. och när det är så jag säger det spelas igen, så förstår jag. att allt roligt började och slutade med att vi är nere och ute igen. och jag vet inte vad vi behöver, egentligen. men visst visste vi att det kan ta slut i morgon eller hålla på föralltid. att i bland är det så. och vi var nere och ute. och sedan tog vi slut. 

men jag glömmer aldrig vår sista glitternatt. för det är så jag säger det. för, du var det finaste jag vet.