var med om något magiskt och tänkte ringa dig och berätta men så gjorde jag inte det och så hörs vi inte mer och vet du vad? jag är faktiskt okej med det. oftast.

förra torsdagen åkte jag på en liten mini-semester. femton minuter med sj regional bort. till falköping. till liselotte som bor alldeles centralt vid stationen. "man kan springa ner till ica i pjamasbyxorna" säger hon. och det är väl alldeles eminent om en bor så, tänker jag, som själv springer till min närmaste matbutik var och varannan dag. typ när ingen köpt toalettpapper eller när havremjölken är slut till den färdigkokta gröten eller när det fattas något smakligt på myskvällen. 


någon dag ska jag ta lite ordentliga fotografier på liselottes drömska studentlya, men för nu visar jag fyra alldeles magiskt eminenta vykort från några alldeles magisk eminenta timmar på hennes tak, med utkik över berg, stad och solnedgång. det är alldeles i början av mars, och här och var ligger ännu en liten snöhög kvar. men våren värmer. det känns i oss alla nu.


vi satt med inneskor och filtar och blåste såpbubblor. människor på gatorna tittade upp mot oss och log. mest pratade vi om hjärtepirr. sådant som en nästan spricker av om en inte får prata om ibland.

när kvällen började skymma kokade liselotte te som vi smakade tillsammans med mer prat och tranbärschoklad tills himmlen blev mörk och magarna kurrade. så lagade vi mat, tände ljus, lyssnade på det stora monstret på vinyl och pratade om viktigheter tills ögonen blev trötta. så fint. det var så oändligt välbehövligt och en extremt eminent bra kväll.

ur anteckningsblocket:

☮ ❤ ☼ ✈ 

"och en annan insikt jag fick var alltså det här om skolan och plugget. jag trivs så bra här att det gör ONT. för skövde glittrar, falköping likaså, göteborg är mig nära och min klass är ju så bra. åh! och jag vill faktiskt inte plugga så mycket mer, det här kan jag greppa, jag ORKAR inte starta om från noll i något annat. jag tror inte det i alla fall. så jag lutar mig bak, sluter ögonen och känner solen göra mig varm och jag tänker att det är är fan det finaste jag någonsin haft och jag ger inte upp det för att jag eventuellt tror att gräset är grönare någon annan stans. tack liselotte. tack, tack, tack."


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0