hannah ellen. ❅

fast det regnar massvis här. så vad gör det om en mest ligger och dagdrömmer, bläddrar i böcker och skriver ner tankar i ett block som snart är fullt när det minsann ändå inte finns något annat mysigare än just det, att hitta på dagar som de då himlarna är mörka? 

i takt med att saknad får hjärtat att krampa, i takt med att vädret skiftar och vinden ropar, i takt med att mina värderingar faller på plats i mig som perfekta pusselbitar, i takt med gråt, i takt med känslan av lycka - är jag lyckligare nu? - i takt med att tiden går, i takt med att pengarna börjar ta slut, i takt med att jag lyssnar på broken twin och regnet faller som sorgetårar mot träden utanför min vindsvåning, så känner jag, för första gången på länge, en slags stillhet. en slags ro. mitt i en oro. det är svårförklarat och komplicerat men det finns en känsla i mig som är starkast. rofylldhet. som en slags "allt kommer ordna sig för det gör det alltid"-känsla. jag reste för att finna något i mig att ta med mig hem, och som hjälper mig överleva den där vardagen som jag verkligen längtar efter, men som jag vet kommer våga smärta mig minst lika mycket när jag kommer hem som innan jag åkte, om inte. om inte ro. är det ro jag sökt? funderingarna är många och tankarna klurar var dag ut nya idéer och sätt att se på livet. det är det finaste med resan. att var dag är som mest annorlunda för att mitt sinne är det. för att jag utvecklas, så tokigt, så tokigt fort. och ändå är det bara snudd på november.

och åh. november.

där hemma är familjen i full gång med att skapa vinterstämning i huset i vår, säkert nu höstkrispiga by. min syster tuggar redan pepparkakor och clementiner och i veckan ska de tydligen fara till köpenhamn och mamma kommer säkert köpa nya julkulor till granen och de kommer dra anektdoten om när pappa köpte en alldeles för liten, fastän mamma jämt säger att hon vill ha en kunsgran, en mörkgrön med tjocka barr och längd upp till taket, med plats för julstjärnan, förståss. och de kommer skratta. och kanske kommer de tänka på mig då, att jag inte kommer vara hemma den tjugofjärde december då familj och släkt, kusinvitaminer, mina älskade morfar och farmor och mormor och så farbror johan. och om de gör ont i dem så gör det m i n s t lika ont i mig. för vad gör jag egentligen på andra sidan jorden när jag kan vara där, där hos dem? 

jag läser om hotellen. de som serverar rawfood och som har bungalows precis vid vattnet, de som är fem minuter från staden och de som är mitt bland risfälten. jag läser om yoga-klasserna och sjudagarsretreat, meditationen och solnedgången. surfa, det kan man tydligen också göra. och djungel, promenadstråk och bergstoppar att bestiga, både innerligt och ytterligt, tänker jag. jag klicker på boka. jag känner mig så himla ledsen, och samtidigt, ro. och längtan och ett pirr djupt inifrån. någonstans nära hjärtat, skulle jag tro. jag kommer inte hem till jul. men jag kommer till bali. kanske blir det sista pusselbiten på min resa. som kanske är en resa efter ro. innerlig ro. frid.

saker börjar kännas lite bättre nu. jag tror det bara blev så ö-v-e-r-m-ä-k-t-i-g-t alldeles plötsligt. fastän bara en och en halv månad har gått så kastades faktumet emot mig som en våg som sakta färdats från andra sidan atlanten men som nu äntligen slår emot de höga klipporna jag passerar förbi. jag är på andra sidan jorden. jag är alldeles själv. jag har gjort det. det och lite till. allt det här. det ligger i mina händer. som en tavla jag målat. jag står framför en skulptur på muséet te papa och tänker på att någon har gjort den här med sina händer, men det skulle jag inte se, jag skulle inte ens vara här, om inte jag gjort något med mina.

 

♡ || det är så vackert. allt jag skapat. det finaste i mitt liv är det jag gör med mina egna händer. jag har alltid sagt kan själv! när någon försökt att hjälpa mig, och även om tillstund om kan vara dumt så är det precis sådan jag är. med mina egna händer började jag på en historia och varje vecka skapas nya kapitel.

 

jag ser mig omkring där jag sitter i det fullsatta köket på mitt nuvarande hostel. vart kommer alla i från? varför åkte ni? vart ska ni? vart är ert hem? varför ser ni så ledsna ut? de finns de som tror att backpackers reser med leende läppar, de ska bli modigare och de ska våga mer. och jag vet inte hur det är med alla ni andra, men min historia har gått från kärlek som brinner för resandet och världen utanför till ett bultande hjärta för det som är hemma. familj och vänner, tallar, granar och höstkyla.

 

i dag tänker jag, för första gången att nu vill jag inte mer. nu vill jag hem. och i morgon kanske jag tänker något annat. men min kropp är så trött. samtidigt som benen vill springa. jag är så mätt, samtidigt som jag aldrig kommer sluta äventyra. 

 

jag bokar inte en biljett hem. mina händer formar något annat. hur vill jag att nästa kapitel ska se ut? jag frågar mig själv. och så skriver jag. jag skriver om gröna ängar där jag arbetar, och varma middagar med nya bekanta, om en flygbiljett till ett tropiskt land och en jul då jag ser ut över haven, självsam i en bungalow med papaya och böcker. jag skriver. för att jag kan. för att det är jag som bestämmer. mina händer. min skulptur, min saga. mitt allt. 

retro på utsidan, och insidan. vill bara jämt dricka kaffe och lyssna på billie holiday dagar som dessa. min PMS var defenitivt en klar anledning till varför jag mådde så dåligt i går. och i dag. jag tar hand om mig så bra jag bara kan, med caféehäng, lite lätt shopping, promenader, vackra vyer, böcker, gick även på bio i går med en vän och fick lov att gråta av mig lite i mörkret. och så ringdes jag och michaela på kvällen. så mycket fint utåt, så mycket ont innåt. 

☽ | det är ju inte så på riktigt, det är inte sant, det som mina hjärnspöken säger. jag tycker inte att jag är ful eller att allting är hemskt eller sorgligt eller värdelöst och smärtsamt. jag tycker ju att allt är fantastiskt egentligen, och jag vet att allting kommer bli bra. men det k ä  n n s inte så. inte inuti. hormonerna har liksom monterat både sorg och smärta i min kropp och jag vet att det är bara att härda ut. en vecka till, max. sedan är det över. himla pms. tacka gudarna för fina fik som ovan, en liten räddare i nöden, så att säga. 

ps. tack så väldans för alla underbara pepp-ord i går. ni är så vackra. puss

 kära hjärtanes, de finns tydligen de som har varit oroliga att jag blivit bortrövad eftersom jag inte uppdaterat här på väldans länge. men åh, minsann. om det är något som är bristande här i NZ är det wi-fi och mobilt nätverk. ingen data på flera veckor har både varit lättande och frustrerande. att bo i en ombyggd skolbuss med åtta personer och bara leva i hop, laga mat i hop, äventyra i hop, spela uno och och ta spontana saltvattensdopp. magiskt. som att bo i en bubbla. men nu är det över. jag är i wellington i väntan på nya äventyr. hur tar man in ett sådant äventyr? hur kan jag inse och förstå att allt detta verkligen har hänt? så magiska minnen. oförglömliga. vill rama i hop varendaste sekund jag har upplevt tillsammans med morgan, ollie, freya, ryan, katie rose, joe och louise. åh.

Q U E E N S T O W N | det mina ögon ser, det min hud känner, det jag hör i dessa dagar är alltihop det absolut vackraste och mest häftiga jag någonsin, alltså någonsin varit med om. miljontals stjärnor som pryder en midnattshimmel, man kan nästan se hela vintergatan, en buss fylld av nya vänner som alla sjunger med till samma svängiga ben howard-låtar eller surfvänliga jack johnsson, solnedgången på en klarblå himmel över lake tekapo, middagar tillsammans som vätter ut mot bergen och haven, att klättra nio hundra meter upp över havet och cykla mountainbike genom lindis pass, en motorväg genom höga murriga bergstoppar. jag är så lycklig över att ha tagit det steget, det modiga men ändå så himla enkla steget ut. ut och uppleva. och här är jag nu. i queenstown med mitt nya gäng resekompanjoner och dricker soyalatte innanför veckans första regnskur (ganska fint ändå, efter flera solkyssta dagar).

 

baksidan av det hela? egentligen finns det ingen. men jag har gått och blivit med en stadig migrän som har kommit och gått de senaste veckorna. kroppen är peppad på äventyr men samtidigt himla trött och hjärnan bråkar så för den vill uppleva, inte vila, den vill känna inifrån, inte bara se, allt det där som är så magiskt runt om kring mig.

i två veckor ska vi resa tillsammans. sedan landar jag i wellington och vad som händer där vet jag inte ännu. jag tänker, och tänker, men allt jag kommer fram till är att jag får se. får se vad som känns. ena dagen vill jag flytta hit, andra dagen kan jag inte tänka mig en jul utan min älskade, älskade familj. jag saknar dem så. om jag bara fick kramas lite, och gärna bli migränfri, för att sedan fortsätta äventyra. ja, då skulle jag minsann äventyra livet ut. ➳

 

i dagboken skriver jag om känslorna, i bland om dagarna, i bland listar jag saker och ting, i bland behöver jag bara känna en penna möta papper med ed sheeran teneriffed sea i lurarana på repeat. vet inte varför just den låten passar sig så bra när en skriver dagbok. kanske är det hans hesa röst? eller kärleksförklaringarna? att resa är att känna, känna kärlek. till platser. till mäniskor. till sig själv. det sista finner jag lite extra svårt. | ☼☽