hannah ellen. ❅

fast det regnar massvis här. så vad gör det om en mest ligger och dagdrömmer, bläddrar i böcker och skriver ner tankar i ett block som snart är fullt när det minsann ändå inte finns något annat mysigare än just det, att hitta på dagar som de då himlarna är mörka? 

i takt med att saknad får hjärtat att krampa, i takt med att vädret skiftar och vinden ropar, i takt med att mina värderingar faller på plats i mig som perfekta pusselbitar, i takt med gråt, i takt med känslan av lycka - är jag lyckligare nu? - i takt med att tiden går, i takt med att pengarna börjar ta slut, i takt med att jag lyssnar på broken twin och regnet faller som sorgetårar mot träden utanför min vindsvåning, så känner jag, för första gången på länge, en slags stillhet. en slags ro. mitt i en oro. det är svårförklarat och komplicerat men det finns en känsla i mig som är starkast. rofylldhet. som en slags "allt kommer ordna sig för det gör det alltid"-känsla. jag reste för att finna något i mig att ta med mig hem, och som hjälper mig överleva den där vardagen som jag verkligen längtar efter, men som jag vet kommer våga smärta mig minst lika mycket när jag kommer hem som innan jag åkte, om inte. om inte ro. är det ro jag sökt? funderingarna är många och tankarna klurar var dag ut nya idéer och sätt att se på livet. det är det finaste med resan. att var dag är som mest annorlunda för att mitt sinne är det. för att jag utvecklas, så tokigt, så tokigt fort. och ändå är det bara snudd på november.

och åh. november.

där hemma är familjen i full gång med att skapa vinterstämning i huset i vår, säkert nu höstkrispiga by. min syster tuggar redan pepparkakor och clementiner och i veckan ska de tydligen fara till köpenhamn och mamma kommer säkert köpa nya julkulor till granen och de kommer dra anektdoten om när pappa köpte en alldeles för liten, fastän mamma jämt säger att hon vill ha en kunsgran, en mörkgrön med tjocka barr och längd upp till taket, med plats för julstjärnan, förståss. och de kommer skratta. och kanske kommer de tänka på mig då, att jag inte kommer vara hemma den tjugofjärde december då familj och släkt, kusinvitaminer, mina älskade morfar och farmor och mormor och så farbror johan. och om de gör ont i dem så gör det m i n s t lika ont i mig. för vad gör jag egentligen på andra sidan jorden när jag kan vara där, där hos dem? 

jag läser om hotellen. de som serverar rawfood och som har bungalows precis vid vattnet, de som är fem minuter från staden och de som är mitt bland risfälten. jag läser om yoga-klasserna och sjudagarsretreat, meditationen och solnedgången. surfa, det kan man tydligen också göra. och djungel, promenadstråk och bergstoppar att bestiga, både innerligt och ytterligt, tänker jag. jag klicker på boka. jag känner mig så himla ledsen, och samtidigt, ro. och längtan och ett pirr djupt inifrån. någonstans nära hjärtat, skulle jag tro. jag kommer inte hem till jul. men jag kommer till bali. kanske blir det sista pusselbiten på min resa. som kanske är en resa efter ro. innerlig ro. frid.