hannah ellen. ❅

regnmoln.

middagsutsikt, första kvällen på bussäventyret med mina nyfunna resekompisar. 

lake tekapo och visst är det mount cook som syns längst där borta? jo, minsann. mount cook är nya zeelands högsta berg.

vi bor i bussen och campar varje natt vid de vackraste utav vyer. berg, dalar och sjöar. 

solnedgången är magisk. midnattshimlen likaså.

mina nya vänner har byggt om en gamal skolbuss till en campervan. hur fantastiskt är inte det? åtta personer är vi som bor och sover här de kommande veckorna. 

 

Q U E E N S T O W N | det mina ögon ser, det min hud känner, det jag hör i dessa dagar är alltihop det absolut vackraste och mest häftiga jag någonsin, alltså någonsin varit med om. miljontals stjärnor som pryder en midnattshimmel, man kan nästan se hela vintergatan, en buss fylld av nya vänner som alla sjunger med till samma svängiga ben howard-låtar eller surfvänliga jack johnsson, solnedgången på en klarblå himmel över lake tekapo, middagar tillsammans som vätter ut mot bergen och haven, att klättra nio hundra meter upp över havet och cykla mountainbike genom lindis pass, en motorväg genom höga murriga bergstoppar. jag är så lycklig över att ha tagit det steget, det modiga men ändå så himla enkla steget ut. ut och uppleva. och här är jag nu. i queenstown med mitt nya gäng resekompanjoner och dricker soyalatte innanför veckans första regnskur (ganska fint ändå, efter flera solkyssta dagar).

 

baksidan av det hela? egentligen finns det ingen. men jag har gått och blivit med en stadig migrän som har kommit och gått de senaste veckorna. kroppen är peppad på äventyr men samtidigt himla trött och hjärnan bråkar så för den vill uppleva, inte vila, den vill känna inifrån, inte bara se, allt det där som är så magiskt runt om kring mig.

i två veckor ska vi resa tillsammans. sedan landar jag i wellington och vad som händer där vet jag inte ännu. jag tänker, och tänker, men allt jag kommer fram till är att jag får se. får se vad som känns. ena dagen vill jag flytta hit, andra dagen kan jag inte tänka mig en jul utan min älskade, älskade familj. jag saknar dem så. om jag bara fick kramas lite, och gärna bli migränfri, för att sedan fortsätta äventyra. ja, då skulle jag minsann äventyra livet ut. ➳

Åh, Hannah! Jag är så himla stolt över dig! Jag har följt din blogg ett bra tag nu och du måste ha så mycket mod till att ge dig ut på det viset. Ser himla härligt ut! Men jag undrar hur du gör för att skaffa vänner bara sådär? Jag vet att du har rätt enkelt för det, men har du några tips? Själv sitter jag här och gråter för att jag måste ringa ett samtal om praktikplats. Haha! Kram ❤

Dina bilder är helt fantastiska. Har du några tips för att få fram de där fina färgerna, enhetligheten och ja helt enkelt några tips för att redigera? Vad en ska tänka på osv. Jag använder mest mobilen för fotografering och afterlight för redigering, men lyckas inte få till rätt känsla som du.

Är så glad för din skull även om jag inte känner dig!
Men ibland känns det nästan som om att jag gör det för att jag har följt dig i så många år och ser dig och denna platsen som en inspirationskälla.

För övrigt så ser det så gudomligt vackert ut!
Måste ta mig till Nya Zeeland någon dag!
Njut så löser sig allt till slut! (:

Hur fick du kontakt med gänget? Häftigt att du hittat likasinnade:) Krya på dig

vilken himla utomjordiskt fin plats <3

Gud så fine bilder du tar. Jeg har ikke ord.