hannah ellen. ❅

2015-09-21

det har gått en vecka och en dag sedan jag anlände till christchurch. under denna vecka har jag varit med om så mycket finheter, så himla mycket finheter, att mitt hjärta nästan hoppar ur skinnet vid bara tanken.

 

promenaderna, löpturerna och bergen. utsikten över hav, misty mountains, min och louise lunch på the smiths, att sitta brevid m framför brasan med hundarna och tänka att "jo, såhär kan en ju ha det". ambika som varit så fin och bjudit på banankaka, indisk gryta och yogalektioner. aron som kommer ut med en kopp kaffe i solnedgången och blickar ur på det där mystiska sättet. han är en mystisk man, aron. och m, igen, som är så fin vid mig att det inte är klokt. blyg, men framåt, osäker, men modig. i bland pirrar det i magen. i bland önskar jag att jag var kär i honom.

 

i dag sitter jag på ett nyfunnet favoritcafé söder om staden. jag har aldrig sett så mycket gott på en meny förut. hur mycket veganskt som helst. och jättegott kaffe. jag har slutat tänka att jag ska vara en sådan som inte dricker kaffe. jag måste få unna mig det i bland. en kopp riktigt gott svart barista-kaffe. det och bergen och haven är det bästa jag vet.

 

vädret i christchurch denna vecka är inte drömmen. det är blåsigt och kallt. så kallt att jag varje natt tror att det är min sista och förkylningen smyger sig på i form av huvudverk och en rispig hals. så jag bestämmer mig för att tillbringa veckan inomhus i stället. på alla stadens caféer. 

 

jag skriver mycket. små ord i anteckningsblock, mobiltelefonen, sms och mail. i dagboken, på kvitton och i mitt huvud om nätterna när jag målar framtidsdrömmar innan jag ska sova. john blund kommer alltid före jag kommer till slutet. jag får aldrig veta om det var en bra idé eller inte, att följa den där stigen, vägen, drömmen.

 

när jag kom hit trodde jag att jag skulle stanna här i tre månader. sedan MÅSTE jag ju hem, tänkte jag. mamma och pappa vill så gärna att jag kommer till jul, och så måste jag ta igen de där kurserna jag hoppade över i våras, innan jag fortsätter på programmet i höst. det måste jag ju. de där kurserna ja. i går kikade jag in på min gamla klass facebook-grupp. de beklagade sig, över kurser och kursinnehåll och röriga lärare och hur tufft det var. powerpointpresentationer och tjocka böcker. det skrämmer mig. jag som var så sliten i våras. vad smart jag är ändå, som tog resan i stället för plugget. det var det bästa för själen. för min själ börjar läka här. där hemma rivs den i stycken för varje läxa och plugg, så som den gör för varje kille och dejt. jag vill inte bli sådär sliten igen. jag tänker. måste! måste. måste? 

 

det började som tre månader. men nu tänker jag något helt annat. förlåt, mamma och pappa. förlåt, men jag är inte redo att komma hem än. sluta på topp är inte ett uttryck jag tänker använda mig utav på den här resan. jag lär mig nya saker om mig själv varje dag och trots gårdagens tårar så älskar jag den här vardagen så mycket mer än vad jag älskat livet i sverige på åh. så. länge.

 

jag tänker att jag vill skriva. det är mitt drömyrke. skriva. jag sitter här med meditationsmusik i öronen, dricker kaffe och äter någonslags magisk vegan-eko-chia-mango-kokkosgrötshistoria (en magisk sådan) och tänker att allt jag vill är caféer och skriverier. (och bergstoppar). det har alltid varit så. och jag skulle kunna skaffa mig ett jobb här. skriva till tidningar på distans mellan rasterna. på ett café skulle jag jobba. och på helgerna skulle jag åka till utsikterna, vyerna. till bergen. med louise, aron och M. jag är så kär i livet här. jag är mig själv när jag är här. jag gråter när jag tänker på att jag ska åka hem till jul igen för jag tycker inte längre att hem är mitt hem. hem är där jag är. oavsett om det är berg, dal, caféer, en s-v-i-n-kall säng eller en yoga-lektion. 

 

det ända jag saknar. DET ÄNDA jag saknar. i sverige. i det som jag refererar till som hem. det är mina vänner och min familj. mamma och pappa och jenny, morfar, och mormor, och farmor. åh, älskade farmor. tänk om jag stannar här för länge och aldrig får se dig igen? farmor. älskade du. hela min värld skulle rasa samman om jag inte fick krama dig en sista gång. hela min värld rasar vid bara tanken. rasar. rasar. rasar. 

 

så vad gör en? när en känner så här. vad gör en? en tar dagarna som de kommer. veckorna. och så får en se under tiden, vägen. känna efter. 

jag kan inte lova någon någonting alls. varken till familjen och farmor, till vännerna-där-hemma såsom M och louise. 

 

det ända jag kan lova är att lyssna. lyssna på hjärtat. för det är nämligen så, att många människor kan smyga sig in i dina tankar, i ditt sinne. men bara de som verkligen är värda att lyssna på kan tränga sig in i ditt hjärta. och än så länge är det bara jag där. jag och en röst som säger stanna.