kära hjärtan, ni som läser min blogg fastän uppdateringarna långt i från är rutinmässiga och att bilderna är för få. jag tycker det är okej att det är så, jag är ju ändå på resa, minsann!! och det är så fint att ni tycker det är okej ni med. stora förändringar kommer dock lastade snart. både när det gäller min resa och min lilla blogosfär, positiva förändringar, såklart. sådana som gör mig så väldans pepp, pepp, pepp!! men det tar vi om några dagar. först vill jag dela med mig utav en liten lista på sådant jag gjort och älskat hittils på mitt äventyr i ubud, bali. 

♡ hängt på yoga barn | jag köpte ett one week unlimited class-card och har nu blivit förälskad i nya yoga-former som jag bestämt tänker ta med mig och praktisera även när jag inte är här! som pranayama, womens circle, nada yoga, yoga nidra, vinyasa slow, restorative och yin yoga. 

♡ blivit stammis | på KAFÉ, art kafé och garden kafé. KAFÉ är min absoluta favorit, de serverar maten ur älskvart stiligt porslin (keramik-kärleken, åh) och det är hur tokigt mysigt som helst att slå sig ner på några kuddar på golvet. överallt serveras supergooda smoothies och fräscha fruktiga drinkar, raw food, veganvänligt och organic. oh, la, la, la.
 

♡ läst, läst, läst | jag har påbörjat resans tionde underbara bok (en kan ju minsann räkna med en hel del bokrecentioner när jag kommer hem). och det är min andra utav den åh-så-inspirerande kvinnan elizabeth gilbert. big magic - creative living beyond fear heter boken. F A N T A S T I S K.

♡ små fina äventyr | träffat apor i the monkey forest, kikat på skärmhimlen från kuta beach (och passerat nattlivet och varit glad att det inte var i kuta jag beslutat mig för att spendera mina två första bali-veckor. inte min kopp te. men om en älskar klubbliv och att träffa skandinaver och australiensare i cirka 18-22 års-åldern så är det en annan femma), promenerat förbi risfält efter risfält, sovit i samma rum som ödlor och väckts utav tunna tuppars hispiga galande ungefär varannan morgon.

♡ ordbyten | träffar en hel drös magiska människor som har skänt mig inspiration, kramar och leende. ubud alltså, både balineser och alla yogis som besöker yoga barn kan utan tvekan beskrivas som m a g i s k a.

♡ skrivit, skrivit, skrivit. | jag har känt så himla mycket de senaste dagarna. tårar, insikter, lyckorus, nya plander, drömmar, summeringar, rädslor som bubblat upp till ytan och den där själsliga ro:n som äntligen har rotat sig fast i min kropp och skäner varje dag en slags självklarhetskänsla till allt som händer mig och allt jag upplever. en känsla jag hoppas att kunna beskriva och dela med mig utav i framtiden.

men först: förändring.

 

fotografi från min första soluppgång i ubud. på grund av jetlag vaknade jag tidigt, gick ut och blev kysst av dagens första strålar. såg ut över risfälten och den lilla swimmingpoolen och bungalowtaken. bliss. har så mycket att visa och berätta härfirån! men först, tankar. från högt ovan molnen. där allt känns lite mer.

 s o m  j a g  h a r  l ä n g t a t . 

jag är högt ovan molnen och jag är rädd. men det finns ingen plats här uppe för att avsky rädslan. det finns bara jag och mina val och min kärlek. och är jag rädd så riktar jag den mot mig själv. älskar, tröstar och tar hand om. det är måndag den 23 november. och om två timmar landar jag på bali. / ❁
 

e g e n t l i g e n skulle jag beskriva min avsky mot hostel och dela med mig utav den inte särskilt erkända, nästan hemliga, men ack så vanliga stressen som finns i att vara en traveller, en backpacker. men vet ni vad, det är inte en sådan dag i dag. jag byter riktning. vänder negativiteten ryggen och fokuserar på det som är fint. här kommer en lista, på små men guldigt glimmande ting som jag varit med om de senaste par veckorna. sånt jag tycker om. sånt som händer i wellington.

 

i stället för att ta bussen går jag. fastän det regnar går jag. ut genom innerstaden med sin brusiga trafik och människor i varje gathörn. inte för att de inte är trevliga, inte för att de ser stressade ut, på sina skateboards med leenden och ruffsiga lockar och slitna vans. men jag söker andetagen vid havet. går med podcast, går fastän det regnar, går och känner lugnet landa för varje steg jag tar, ut genom storstadssus, mot tystnad och havsbrus.

frissiga lockar och leopardmönstrad kjol, beyondretro-tröja, amerikans accent och en gandalf-pipa i mungipan. hon inspirerar mig, slänger ett leende på mina läppar och får mig att känna mig så himla bra och, liksom härlig i att bara vara hannah. hon knackar på mitt rum och undrar om jag vill se på en film i hop. men det tar tre timmar innan vi äntligen sitter där i soffan, efter fniss i källaren, klädbyte och skrattanfall, hemligheter som om vi vore bästisar på dagis och smarta utbyten utav sånt som vi kan mycket om. jag bjuder på hummus och grönsaksstavar och hon maserar min nacke och beundrar min handflator. att jag har så många sträck där. sträck som tyder på smärta, visdom, kärlek och fantasi. vi har bara känt varandra i timmar. men vi skrattar som om vi känt varandra i år.

min reseagent skriver självklara ord som flyttar in i stora tjocka bokstäver på näthinnan. glöm inte att njuta, hannah. och mitt hjärta är stressat, det vägrar sluta slå sina snabba, hårda slag. och jag är nära till tårar lite för ofta och vill skrika lite för högt. glöm inte att njuta. jag byter snabba andetag mot hårda och upprepar meningen om och om igen. glöm inte att njuta, glöm inte att njuta, andetag, glöm inte att njuta, glöm inte att njuta, andetag. ända tills det känns bättre igen. och det gör det. ett litet rus. ett lyckorus. och tacksamhet, tacksamhet att ha en så personlig agent som bokar om mina flygbiljetter och finns där. och ser mig. ser mig genom oroliga ord och en nervös hemlängtan. tack. / ♡

ro. del två || mina händer fryser. är det det här som är våren? jag sitter mittemellan allt och tänker på då du var nära. skin mot skin. tänk, alltså tänk. jag visste redan då att du skulle bli min.

jag är högst upp i wellington och ser ut över staden. vyn är som magi. havet är glittret och husen är som pastelliga regnbågsfärger. vid stranden beskådar jag flygplanen, lågt flyger de in och myllret ekar över hela island bay. vinden från vingarna drog med sig allt utom stressen. den bor i själen. fastlimmad. jag mår inte bra. jag mår inte bra. hyr en lägenhet i tre dagar. tänker att något måste göras. så jag får tillbaka min ro igen. den som jag var så förälskad i för bara en vecka sedan. den som jag trodde var lika självklar i mig som hjärtklappningen är nu. jag kan inte känna för det gör så ont. det gör så ont att vara vilsen, längtansfull och otrygg på samma gång. 

jag går sakta tillbaka till berhampore igen. i denna lilla stadsdel har jag bott i snart en vecka nu. arbetat för gratis mat och boende. och vantrivts. kanske mest på grund av alla dessa känslor som limmat sig fast i mig nu. nu, när min väg plötsligt är delad. och jag har ingen som helst jäkla aning om vart jag ska gå. är det här våren? kyla? jacka inomhus och värmefläkten på tjugosju grader? att sova i sovsäcken med extra filtar runtomkring och få ont i magen utav alla koppar kaffe som jag druckit i sökande efter värme?

 

jag hade en plan om hur min resa skulle se ut från och med nu. det var som en rak väg mot välmående. jag såg tydligt hur allting skulle sluta med ett stort leende, inifrån och ut, och hur jag, med tacksamhetstårar och en känsla utav klarhet skulle krama om mina föräldrar på flygplatsen när jag äntligen entrar skandinavien igen i april. men så, bit för bit, som broar som kapats och vägar som blockerats. hela bilden gick i tu. och här står jag och undrar, utan att ha ett svar, vad sjutton gör jag nu?

jag var tvungen att flytta från den helande farmen. mitt retreat i bali har blivt inställt och flyget som redan är bokat går inte att flytta på grund av vulkanutrbrottet som - säkert utav en universiell anledning - skulle ske just precis nu. det tio dagars 'silent retreat' jag önskade att gå på i januari önskar inte mig, på grund av min historia, och jag förstår för jag glömmer jämt att det inte var alls länge sedan sjukdommen bode i mig. men, aj, vad ont det gör att den hemsöker mig utan att jag gjort någonting alls för att förtjäna det. jag längtar hem så att det skaver. jag har inte svarat på hans ord för det gör ont när tiden går för långsamt. och kroppen vill inte mer. den vill inte ge sig ut på fem-timmars-hike varje dag, eller beskåda fler vattenfall, den vill inte jobba i trädgårdsland eller i kök. hjärtklappning, irriterad hy och skakiga händer, svårt att andas, tryck mot bröstet och panikångestkänslor entrar mitt system och jag kan inte hindra. bokar ett eget krypin. där ska jag laga min egen mat, och läsa, lyssna på kroppen, och bara vara. innan jag bestämmer mig för vad jag ska göra härnäst.

kroppen vill yoga, meditera, läsa böcker, filosofera, vara vid havet, vara ren, vara själv. det är så det är när en är ute på ett såhär långt äventyr. plötsligt kommer allt i kapp en. en kan inte göra nya spännande, häftiga, höga-höjder-blåa-hav-äventyr varje dag i sex månader. tillsut säger kroppen i från. och jag lyssnar på mina förlädrar som säger att jag ska sluta tänka på pengarna. all tid är din nu. du kan göra precis vad du vill! och det är sant. precis. vad. jag vill.

jag vill hem. det är den starkaste känslan i mig just nu. att få åka hem och kramas. att gå andas ut. en vecka utav ständig hjärtklappning i en otrygg tillvaro utan att veta åt vilket håll jag ska gör att hemlängtan gror. värst av allt är att den där känslan utav ro, att se en så klar väg framför sig mot självkärlek och själsigt lugn har blivit suddig. ingen klarhet, ingenting att hålla fast i.

det är när jag för första gången släpper det desperata sökandet efter b&b, hotel, resemål, flygbiljetter, aktivteter och attraktioner, fik, biografer, höga berg och sevärdheter, och i stället sätter mig med en filt under solen, som jag känner ett litet, precis märkbart uns utav den där, åh-så-fantastiska känslan igen. ro. bara en liten gnutta, men välbekant, och så älskvärd. en röst inifrån som säger, jag kan designa mina egna retreat. jag kan skapa mina egna äventyr. endast jag kan bestämma vad som är rätt, och vad som är fel, i det som är min, min och bara min väg till att bli och vara den jag är och önskar att vara. 

den vägen jag tidigare sett framför mig leds utav andra. det inser jag nu. ett yogaretreat må sannerligen vara fantastiskt, men om jag är sann mot mig själv så är det sällan jag trivs när andra bestämmer vad jag ska göra. och ett silent retreat, jag kan meditera i timmar om själen önskar, eller bara i ett par minuter om kroppen vill ha det. jag behöver inte tio dagar, alldeles bestämda. 

de säger att saker händer för en anledning. karma, tro, en djup och inre önskan som blir till verklighet. varför ställdes retreatet in? varför är det ett vulkanutbrott i bali prick nu? och spelas varför just den låten, just den texten, om han som letade efter lycka, som kände sig blind, men som plötslogt förstod, all i was searchin' for was me, i skrivande stund? 

jag börjar ana. i hop med alla tecken, i hop med ben howards verser, i hop med vulkanutbrott, hjärtklappningar, en plötsligt värmande sol och en gnutta av ro, att det som är meningen nu är att jag ska vara vilse. att jag ska vara sökande. att jag ska titta in bakom öppnande dörrar och för första gången någonsin lära känna min magkänsla, mitt klappande hjärta, min sökande själ. jag ska lära mig att få in meditationen i mitt eget vardagliga liv. jag behöver inget retreat. jag behöver ingen rak väg. berg och dalar har kantats över hela mitt liv. stängda dörrar öppnar inte bara en, utan flera nya. vilken ska jag välja? det återstår väl att se. men jag ska lära mig lyssna innåt. det är min väg. 

jag är så himla vilse. och kanske ska det vara så. 

åh. ♡

 

men jag har mitt hem. och där finns mina kärlekar. och där finns mitt plugg och mina mål. en kan ju tro att en ska finna att livet på andra sidan jorden är guldigare, som ett grönare gräs på andra sidan häcken. men inte jag. det blev minsann tvärtom för mig. i dag är en mitemellan-dag. en dag då jag längtar och känner. låter mig vara ledsen för sådana dagar ska en också ha. även en traveller på sitt livs äventyr. | hjärta.

jag har så mycket att berätta från resan. ska nog minsann återgå till bildarkivet och återberätta så mycket jag bara kommer i håg en dag snart. allt från morgnarnas frukostfilosofier till dagsäventyren och alla våra spännande camping spots.

lite såhär kunde det exempelvis se ut om kvällarna. det här var nog en utav de topp tre bästa campingplatserna. solnedgången, åh. du skulle varit där. 

äventyrare. allihopa. tänk så fint att jag fått vänner från både NZ, australien, frankrike, tyskland, nya bekantskaper i sverige och holland och allt vad det är. så himla liten världen känns alldeles plötsligt. märkligt. 

picton. det är härifrån en tar färjan till nordön där jag befinner mig i skrivande stund. solig och vacker plats. lugn. här drack vi kaffe och kramade hejdå till ollie som skulle lifta till sitt nya jobb några hundra mil därifrån. så tufft. det är så synd att en inte riktigt vågar göra det som tjej. 

louise har också en blogg om sina äventyr, och den vill jag såklart tipsa om! titta in på www.nouw.com/louisehallen. || ♡ jag har många ord som måste ut. från bussäventyret till min nuvarande resplan till sånt som känns. och bränns. idag bränns det. rusade ut från mitt hostel i ett ilsket ruskväder och gömde mig på ett café där jag nyss förtärt brunchig haloumitoast och en 'flat white' (kaffe med mjölk, eller soyamjölk i mitt fall). här har jag skrivit mail och fällt tårar. jag kan inte sluta gråta i dag. kanske är det överväldigande känslor efter mina äventyr, eller hemlängtan, den kommande mensen eller mitt ovälkommnande hostel. men tårarna rinner. och jag behöver pepp. det vore S Å fint om ni kunde berätta en historia? skänka ett låt-tips? dela något ni drömmer om? tala om varför läser just du den här lilla hippiebloggen? vore himla snällt att få lite hjälp att höja humöret. puss