och tryggheten var min bästa vän genom ovissheten.
U R A R K I V E T | känner mig lite slut i dag. varit så mycket att ordna samtidigt som jag varit himla förkyld i några dagar. ett svackande humör och ett svackande självförtroende har gjort mig sälskap sedan klockan sju. tänker fara i väg och se om inte en fika med en vän kan peppa mig. lite lugn i fin miljö. sådant jag älskar. här kommer en text jag fann i datorn här om dagen, om mina tankar på tågfärden tillbaka till skövde. om sorgoch längtan, om pirr och pepp. är det någon som vill läsa den? frågade jag. och det ville ni ju! så här kommer den.
♥ ♥ ♥ ♥
på tåget hem. utanför fönstret byts åkrar mot skogar och dagsljus mot kvällsmörker. när jag far förbi halmstad slår mitt hjärta lite extra hårt, och jag tänker att jag har ju faktiskt tre hem, egentligen. huset som jag nyss lämnade, i min by utanför lund. där mamma och pappa och allra käraste syster plus mina redan så oändligt saknade katter bor. så har jag hem nummer två, i halmstad, i mitt sommarstugeparadis. och så nummer tre. mitt lilla inneboende-rum i skövde. min nya stad.
att flytta hemifrån är sannerligen ett stort steg. under hela söndagen gick jag förundrad över hur jag inte hade tänkt tidigare på att jag faktiskt inte skulle BO HEMMA LÄNGRE. så länge, så länge hade jag dagdrömt om ett alldeles eget hem. med kakelugn och stora fönster och en varm höstsol genom mina spetsgardiner som skulle väcka mig om vardagsmorgnarna. och så plötsligt en dag, så kom jag in. så låg skövde och ett nytt liv i framtidsplanerna. och mitt nya hem skulle ha både en kakelugn och stora fönster och jag kunde få välja nya gardiner sa hyresvärden, vilka jag vill. spets. plötsligt en dag var det på riktigt. plötsligt en dag insåg jag vad som väntade. utmaningen. kanske den största på länge.
det har sannerligen varit ett tufft år. med destruktiva relationer, demoner, hjärnspöken, kamp och snurrande tankar. och åh, det har funnits många guldiga stunder mellan dagarna. stunder som jag har nerskrivna i det lilla mumin block jag införskaffat för att komma i håg att livet är så mycket mer. så mycket mer än att vara smala överarmar, snabba löpartider, en fabulös sångröst, ett körkort, produktivitet och vinst i allt. så mycket mer än trasighet. men, det slitsamma tog över det guldiga till slut. pang boom crash och så låg jag till sängs i tre veckor. och det är ingen tvekan om att det var det psykiska som sa i från. och så snart jag var frisk igen. så snart halsen slutat ömma och febern slutat elda upp mig så var det dags att fylla flyttlådorna och fara tre komma fem timmar till en stad jag aldrig besökt men som jag nu skulle spendera tre år i. minst.
det är prick en vecka sedan nu. prick en vecka sedan jag såg mitt nya rum för första gången. kakelugnen, den lilla innergården, äppelträdet, höstsolens strålar som studsar mot fönsterkarmen. mitt nya rum. mitt nya hem. på en vecka har jag hunnit skratta så jag fått ont i magen och gråtit mig till sömns. på en vecka har jag hunnit sakna allt som var förut och samtidigt lett brett i ett lyckorus åt hur eminent b-r-a allt blivit till slut.
jag tycker egentligen inte att en ska behöva lida igenom saker och ting. jag tycker egentligen att saker och ting ska vara så bra som möjligt så ofta som möjligt. men när den olyckliga vet att lyckan vilar på andra sidan berget är det bara att gå. igenom stormar, möta motvind, få en skjuts någon gång i bland och trilla platt och skrapa upp knäet blodigt när orken tagit slut.
i början utav veckan, min allra första skoldag, så kändes så ofantligt l-ä-s-k-i-g-t och ovisst. nytt på tusen sätt och vis och jag kände mig otryggare än på länge. men jag visste att det här bara var något att ta sig igenom. sedan skulle helgen komma och jag skulle få luta mig mot trygghetens axlar igen och mamma skulle kunna hålla om mig och säga att allt skulle bli okej. jag såg att lyckan låg på andra sidan berget, och även om jag visste att vägen dit skulle vara galet kämpig så gick jag. och vinden vände. havet låg stilla. blankt. spegelblankt. och stormen blev till krispig höstluft och efterlängtad morgonsol och kanske trillade jag, men mina knän är hela och jag har fått skjuts utav både nya och gamla bekantskaper. fina, stöttande, tröstande, uppmuntrande människor. människor som jag förtjänat att ha runt om kring mig för att jag vet nu att jag är bra och värd och vacker och viktig. och med den insikten, med dessa vännerna, med de fantastiska förutsättningarna. så åker jag nu från ett hem till ett annat. med längtan och saknad till både det ena och det andra. och det är allt okej. så länge jag är med mig.
jag är så oändligt tacksam för de där tre sjuklingsveckorna. de gav mig ett inre lugn, en trygghet. ett självförtroende. och de tvingade mig till att ta hand om mig själv. och under den första skövde-veckans utmanande dagar visade alla de där små egenheterna sig. jag tog hand om mig själv när allt kändes l-ä-s-k-i-g-t, mitt ökade självförtroende hjälpte mig att ta plats i en sprillans ny klass och den innre tryggheten var min bästa vän genom ovissheten.
och så, plötsligt hade det gått en vecka och jag satt på tåget hem. och det kändes inte så sorgligt länge. jag behövde inte luta mig mot trygghetens axlar och gråta ut all sorg i mammas axlar. det finns ingen sorg. det finns ingen otrygghet.
så länge jag är med mig.
i bland måste en helt enkelt gå igenom stormar och motvindar för att finna lyckan. det blir bättre. vare sig det är ett år utav destruktiva relationer, demoner, hjärnspöken, kamp och snurrande tankar eller en intensiv nystart i en ny stad så hjälper det något ofantligt att kunna luta sig mot sina egna axlar. att kunna både älska och stötta,
sig själv.
