hannah ellen. ❅

de fixar sig i ordning och jag står i dörrkarmen och tittar på. ler och pratar för det gör man när man har gäster men mest tänker jag på vinylspelaren i mitt rum och hur jag ska borra ner näsan i den mjukaste utav mina fem kuddar och lyssna på samma skiva om och om och om och om igen. när klockan närmar sig elva och de inte gått ännu går jag. ut. ut i pyjamasbyxor och bomberjacka i den svala aprilnatten. styr mina steg mot kvantum, köper vindruvor och choklad fastän allt som går att äta ger mig ångest och går hem igen. glömde hörlurar. det är skratt och skrik på gatorna i staden. klubbarna är öppna och tjejgäng som ser ut att vara ovanligt unga står i kö till bogrens. jag går tillbaka mot lägenheten. ringer mamma på vägen och lättar hjärtat om livsångesten. kommer hem. kramar klara och vännerna hejdå för nu ska de ut och de är så fina. särskilt klara i vinröda läppar och en byxdress jag var med och införskaffade på beyond retro för en vecka sedan. jag säger att hon får krypa ner i sängen brevid mig när hon kommer tillbaka. jag sover säkert redan då. en kram till. och sedan är jag ensam.

med vinylspelaren, ett öppet fönster om solnedgången som snart gjort himlen svart och en stol, och en kopp te i fönsterkarmen där jag kryper upp med dagboken och ser ut över parken. bakom kullen försvinner solen. jag byter till min nya skiva. håkan hellström - det är så jag säger det. jag var tvungen och köpa den. för det är väl ingen komplett samling utan håkan. så jag tänker på göteborg och bengans där jag köpte skivan, sedan tänker jag på städer i allmänhet, sedan tänker jag på malmö och i samma stund som jag tänker på dig och undrar, var du är och vad du gör just i kväll så vibbrerar min mobil borta vid sängen. och det är du.

"jag saknar dig lite och hoppas att du är vaken."

kanske är det för att jag är så himla utsliten och skör liten vårfågel. eller så är det PMS, eller så är det för att klockan nu är förbi midnatt och jag har varit vaken seda nollsexnollnoll men när jag läser orden. de efterlängtade orden. så hoppar hela kroppen till. skakar. tårar rinner och hjärtat krampar. hur är det ens möjligt att en människa kan påverka en så himla mycket?

sms. vi skriver hela kvällen. jag är vaken hela natten. du berättar om dina tårar och att du sitter på det där hustaket du vill visa mig. utsikten på bilden du skickar är glittrande. och jag får en video där du spelar valborg i långsamma toner och jag skickar en tillbaka på när jag sitter i den där fönsterkarmen. alldeles lägligt och alldeles passande kommer låten på vinylspelaren som jag för en lång lång tid kommer förknippa med dig och jag hoppas att du förstår att orden, alla orden, är till dig. om dig. för dig. från mig.

För du är det finaste jag vet
när allt annat här
är falskt och fel
och jag går bara ner mig
för det är så jag säger det
du är det finaste jag vet

Det kan ta slut i morgon
eller hålla på för alltid
ibland är det så

det blir så mycket. så lovande. små gömda tycker-om-dig-förklaringar och meningar som jag skulle vilja rama in. och där och då känns det som om vi kommer ses så mycket mer. som om hela vårens korta små glitternätter och sms och plötsliga frånvaro och kollosala närvaro och allt egentligen som hände sedan den där natten då vi först möttes skulle leda oss fram till det här. en lång natt i varandras sälskap. vi byter musiktips och tankar om mörker och ljus och när klara och vännerna kommer hem och äter nattpizza och skrattar så sitter jag brevid med nästan mot mobilskärmen och ler över den sagan vi skapar i smskonversationen.

Så säg som det är
för den här gången
krävs det mer
innan jag öppnar armarna
förlorar mig
och känslorna faller fritt
på midnattsgatorna
för vem skulle bry sig
om våra hjärtan blev förstörda?
Men allt det här vänder sig
in i mig

sista gången vi ses spenderar vi ett dygn i hop. det blir öl och cigaretter, dans, midnatt, dimmiga blickar och fumlande händer. det blir sådär mycket. sådär lovande. små gömda tycker-om-dig-förklaringar och meningar som jag skulle vilja rama in. och där och då känns det som om vi kommer ses så mycket mer. men när jag vaknar nästa dag så är det något som känns annorlunda. eller nej, snarare är det något som inte känns alls. och i bussen, på vägen hem. efter det som skulle bli den sista kyssen så tänker jag på hur något fattas. en känsla. en värme. ett tecken från dig. från mig.

Allt roligt börjar
och slutar med
att vi är nere och ute igen
(men vad behöver vi
egentligen?)

sedan dess har jag inte hört från dig. och jag tänker i bland att det är konstigt. konstigt att du inte skriver. konstigt att jag inte skriver. konstigt att allt som händer bara försvinner. och jag undrar i bland var du är och vad du gör just i kväll. men jag fårgar aldrig. vi hörs inte mer. och när jag ligger i sängen såhär en långsam tisdagsefftermiddag i juni, i samma säng som jag låg och funderarde över dig, oss och allt efter vår sista natt. och när det är så jag säger det spelas igen, så förstår jag. att allt roligt började och slutade med att vi är nere och ute igen. och jag vet inte vad vi behöver, egentligen. men visst visste vi att det kan ta slut i morgon eller hålla på föralltid. att i bland är det så. och vi var nere och ute. och sedan tog vi slut. 

men jag glömmer aldrig vår sista glitternatt. för det är så jag säger det. för, du var det finaste jag vet. 

vårterminen. ☯ | jag minns en gång vi var hos elin. det var söndag och vi lagade mat och planerade nästa träff för Ellen-projektet som vi jobbat med tillsammans med rädda barnen den här våren. jag minns hur jag försökte le, orka, vara där, här och nu och vara med. men trycket mot bröstet jag burit på hela veckan bara växte, och växte. jag tog många djupa men ansträngda andetag för att över huvud taget kunna sitta upp utan att få panik. panik för att jag inte kunde andas. kunde inte andas på grund av tryck mot bröstet. hade tryck mot bröstet för det fanns alldeles för många saker som snurrade i mitt huvud. 

elin frågade hur det var fatt. och jag sa att det var bra, "jag har bara lite svårt att andas". 
"men det är ju inte bra?" svarar hon. och jag ignorerar. 

det där måste ha varit i mars. början av mars. och det var inte första gången jag hade sådär svårt att andas ordentligt. jag tror det började i februari, efter den där åre-resan som var så M-A-G-I-S-K, men som vi alla sexton kände oss så himla förvirrade efter. 

resan hade varit fin och fartfylld och kalasig och det var så skönt att komma utanför det jag kallar skövde-bubblan och möta nya männsikor, nya vyer och nya äventyr. vi hade så roligt i hop att vi alla - alla sexton - drabbades av superfeber när vi kom hem. jag låg sjuk i två veckor. och det var då som jag, för första gången fick den där whiskeyrösten som jag gått och burit på hela den här vårenterminen.

i åre klarade jag av saker jag inte trott jag skulle göra, i åre slappnade av så mycket med mina klassisar att jag verkligen var mig själv, en person som inte var densamma som jag kanske gått omkring och trott att jag varit. och dessutom, under resans sista dygn mötte jag en tatuerad skåning med finaste leendet och en världsbäst musiksmak som jag sedan inte kunde glömma. vi spenderade många sena timmar i hop och, trots berusning kände jag redan då att det här var inte sista gången vi skulle ses. och det var det minsann inte heller. 

men han var inte riktigt den som jag trodde jag skulle falla för, och väl hemma var jag så personlighetsförvirrad att det skulle ett par månader innan jag skulle hitta mig själv igen. 

om årstider. jag älskar sommaren, hösten är älskvärt krispig och klar och vintern bjuder på skidbackar och neijlikor. men våren, det är min värsta årstid. en stiger ut ur vintermörkret och ser så grå, dyster och blek ut och den där luggen är lite för lång och passar inte alls till de där blommiga klänningarna som våren önskar mig att bära. och solljuset, jag är sällan redo för det. hjärnspöken pratar. krav på mig själv att jag ska vara ute och springa och röra på mig när det är vackert väder. de gamla kläderna i garderoben ser så himla trista ut och jag borde köpa nytt men jag vill inte ställa mig i ett svettigt provrum och känna mig blek och ful i felkonstruerade provrumsspeglar.

samtidigt har jag haft lite för mycket på att-göra-listan den här våren. jag sitter som vice ordförande i en styrelse, och rädda barnen-projektet som sannerligen är ett fantastiskt projekt men som tagit otroliga mängder tid, och så skolan. jag gick direkt från gymnasiet till att jobba heltid utan semester i ett komma fem år i matbutiken, förra sommaren gick jag in i väggen och precis som jag ligger i sängen sjuk nu så fick kroppen även säga till mig på skarpen då att TA DET LUGNT FÖR FAN och jag låg i sängen med feber i tre veckor i sträck. jag gick alltså direkt från mjuka lakan i mitt rum i skåne till en utav högskolan i skövdes tuffaste utbildningar. inga lov har vi haft, tentan efter jul var en tyngd på mina axlar och åh. lägg till en personlighetsförvirring på allt det här så förstår ni kanske hur det kommer sig att min outlook on life just nu är lite bitter.

eller? 

det är min största livslögn att jag trott att livet en dag kommer vara en harmoni utav problemfrihet utan djupa dalar. bara balans, som om jag en dag ska ha gått igenom mina största sorger och svårigheter och en dag segla på de sju haven utan stormar och orkaner. men utan djupa dalar, kan det finnas höga toppar då? utan svårigheter, kan jag uppskatta lättheten då? kan jag uppskatta när havet är spegelblankt och vinden har precis rätt tag i mina segel utan att ha varit med om mörka stormar och farligt höga vågor? jag kunde inte låta bli att undra: kanske behövs orkaner ändå?

jag har sett tillbaka på den här K-A-O-S-A-R-T-A-D-E vårterminen med en klump i magen. att gå omkring med ett tryck mot bröstet. att vara förkyls jämt och ständigt. stress. hjärtont. svidande förälskelse. önskan. cigaretter. tårar. sömnlöshet. uppgivenhet. hopplöshet. ångest. panik. jag har sett alla dalar. men finns det dalar, finns det också höga toppar. som lärdommar. vänner som stöttar. att jag faktiskt lever och har levt. jag har LEVT så himla mycket den här våren. 

yin och yang. i det onda finns det goda och i det goda finns det onda. det är först nu, i vårens tredje superfeber som jag faktiskt inser - och på riktigt känner, för första gången att min harmoni är både berg och dalar. och att målet snarare är att finna acceptans till att livet utgörs av både svidande vårar och lycko-rusiga höstar. att inte döma mig själv för att jag försätter mig själv i kaos. för det är kanske meningen att det ska vara kaos. för utan  stormar och rokaner, utan superfeber - hur kan jag då på riktigt uppskatta när havet är spegelblankt och vinden har precis rätt tag i mina segel?

yin och yang, lung och kaos, stormar och spegelblanka hav. det är det som är livet. det är det som är jag. det är det som är min harmoni. 

LÖRDAGSMORGON.☮ | och det är som att jag tror att allt ska ha gått över när jag vaknar. att det inte ska kännas sådär svårt längre. svårt att andas, svårt att tänka, svårt att leva, svårt att existera. jag somnar i hopp om en enklare dag i morgon. vaknar igen, med nya krav.

tro och tvivel ☯. | framför mig ser jag ett berg. det är jättehögt. och jag har bara tre veckor på mig att bestiga. det skulle kunna gå om allt annat vore så enkelt. om allt annat vore så kravlöst. men magen knyter sig och jag kan inte hjälpa det. är det demoner eller hormoner vet jag inte. bryr mig inte längre om att jaga efter ett svar. 

det rätta finns inom mig, och jag måste finna det själv. klysha, men sant. inte längre vill jag jaga efter någon som ska visa vart jag ska gå. jag vägrar lyssna, vill inte bry mig om hur alla andra tar sig uppför. jag ser solen där vid toppen, men jag vet inte om jag hinner nå den. innan sommarvinden och det jag vill kalla för friheten.

jag måste sluta kriga med själen.

dina hjärtslag nuddade min hud. jag beundrade ditt leende när du inte såg. men samma stund som jag vinkade hejdå kändes det som om något som fattades. och jag vet inte vad. men du är kvar. någonstans vet jag att du är kvar. 

i morgon tar jag nya tag. landar i det som är min vardag. aldrig mer vill jag behöva rymma med andan i halsen. för allt är detsamma när jag kommer tillbaka. jag kommer allit vara jag, rösterna bor i mig, rösterna finns kvar. i morgon tar jag nya tag. och landar. i det som är jag.

tro och tvivel. || när det var vinter ville jag inte vara här. jag hade träffat någon i en annan stad och han med hela sin charm fick mig att villja vara där, inte bara för att vara nära honom, emilmössan, det lockiga håret och ciggen som alltid satt så jag-biter-mig-i-tungan-så-gulligt mellan läpparna, utan även för att få vara i en annan stad, med andra människor som var mitt lite mer emellan allt och inte på en supervetenskaplig utbildning mot karriären i en liten stad där jag jämt ska vara jag och där jag inte kan gå ut och till skolan och vara en annan för ett slag.

varje helg, fyra veckor i rad, fyra söndagar, två öl per söndag. att fullkomligt strunta i allt annat och alla andra bara för att gå i samma stad sitta på samma caféer få samma blickar se samma människor träffa honom. 

jag skrev långa texter och dagdrömde om hur livet skulle få vara om jag var där. kreativa dagar med konst och kameran och att sitta på den där uteserveringen varje kväll och dricka öl och skratta i kapp och kanske skulle vi ligga på rugg på det där taket du pekade mot en kväll, se upp på stjärnhimlen, prata om våra livsfilosofier och dela kvällens sista cigarett. jag började fundera på om den här utbildningen var rätt för mig ändå. om jag var den jag ville vara. blundade, gick igenom mina dagar och hoppades bara på att den där vem-är-jag-förvirringen skulle gå över. 

tills insikterna kom till mig, som små vykort i brevlådan, ett par om dagen. om att jag inte har råd att pendla på det där viset. att jag inte ens har en plats att bo på i den där staden. om att den här utbildningen faktiskt en gång var drömmen och det vore fel om jag inte gav den en ärlig chans. om att det finns människor som känner sig bortglömda när jag flyr, flyr, fram och tillbaka. att jag en dag kommer gå i tusentriljoners bitar om jag fortsätter blunda. om att det aldrig kommer bli han och jag. inte mer än en öl på uteserveringen varje söndag.

och så lite senare, om att den här staden, skövde, faktiskt är sagolikt fin ändå. om att vännerna jag funnit här är bland de bästa människorna jag någonsin mött. att jag faktiskt har mitt liv HÄR nu. och att det faktiskt inte är så att jag hör hemma överallt och ingenstans - att jag är trygg så länge jag är med mig. att jag faktiskt är duktig på det här, det jag pluggar, att det ÄR MIN grej. och att flykter tar mig ingenstans. för det är alltid detsamma när jag kommer tillbaka.

det sista vykortet kom i dag. 

jag har haft ont över den där vintern. det är som om jag gick en lång omväg på livets stig och flydde in i en period av kaos och fylla (för att vara jag i alla fall, sedan om jag faktiskt kaosade så värst mycket eller blev så värst full är en annan femma - men det kändes så) och förviring. men någonstans måste jag acceptera, trots skamsenhet över de små rivsår jag satt på min och även andras själar, trots att min energinivå och livspepp har sjunkit de senaste par veckorna på grund av dessa insikter som kommit som käftsmällar och slått mig av den där omvägen, att bergen och dalarna - det är jag. kanske är det genetiskt, kanske är det på grund utav mitt livs alla erfarenheter men jag kan helt enkelt inte låta bli att falla, och klättra, falla och klättra. det är svårt att acceptera att livet kommer alltid vara fylld utav kaosartade perioder. men om en har levt sina tjugokommafem år på detta viset så kanske det ger mig mer att älska än att sucka, att inte ångra, utan snarare att förlåta och acceptera.

att älska de där söndagsbersuningarna och tågresorna jag tog mellan mina olika världar. att förlåta mig själv för dalen som blev min kaosvinter. och att acceptera att det kommer komma en till.

och en till.

och en till. 

och en till.

för jag kan inte möta lyckan

stänger in mig i mitt rum och försöker att inte bli arg på mig själv för att jag känner så

för att jag inte är glad

för att jag är nertryckt av rösterna i mitt huvud

mellan mina väggar finns inget skratt i dag

 

min fredagsutstyrsel. ☯ || hade meditation i skolan och min lärare noterade tydligt "wear comfortable clothes". och sånt gillar ju en hippie som jag!! det var vardagens sista dag och även den dag då jag inser vad som gjort axlarna så djävulskt tunga hela veckan. och jag kom på vad jag själv behöver göra för att må bättre när livet är så hektiskt och fylld av måste-bestyr som det faktisk är nu.

 

---

tre saker jag vill bli bättre på:

☮ att kunna släppa krav och tänka att det där gäller inte mig när andra berättar om hur mycket de ska träna i veckan, plugga i veckan, kalasa i helgen, jobba i sommar, what evs. jag måste utgå från mina känslor, mina tidigare erfarentheter, mina nuvarande möjligheter, min tid och mitt liv innan jag lyssnar på någon annan. 

 

☮ att säga nej, både till mig själv och andra. heltenkelt önskar jag att finna, eller kanske snarare för mig själv erkänna vad jag verkligen vill och inte vill, precis som vad jag tycker om och inte tycker om och vad jag önskar och inte önskar ska ske. det är så lätt att följa med ut i kalla nätter och stå och frysa och längta och kämpa med tankarna om att "jo, du ska kunna trivas i det här" fastän jag kanske inte alls skulle vilja stå där i pyjamasbyxor på ett högt berg med en vinflaska i ena vänsterhanden och frysa bredvid fel person. bara för att något tar emot när jag ska säga n-e-j. 

☮ att inse mitt eget värde. att våga saker på grund av att jag är värd det. precis som att våga säga nej för att jag är värd att gör det jag vill som att säga ifrån när någon gör mig illa eller bara upprepa mitt mantra om att "finns det en så finns det flera" samt att TRO PÅ MIG SJÄLV, att jag fakiskt har saker att ge som få eller kanske till och med INGEN ANNAN har. vi är alla lika, men också unika. vi har alla samma värde, men vi kan ge så mycket till andra på grund av hur mycket vi tror att vi kan och ser att vi är värda. och jag vill se allt. 

☮ att utöva mindfulness, särskilt loving-kindness-meditation som jag fick lära mig mer utförligt i veckan. genom loving-kindness-meditation kan jag finna acceptans för alla människor som rör om i mitt liv, samtidigt som jag kan lära mig att tro på mig själv genom att se att den kärlek jag kan sprida kan spridas till alla, och att jag har kunskap att sprida den. åh, jag älskar verkligen meditation. mår så HIMLA bra när det finns som något kontinuerligt i mitt liv. om en inte vet vad loving-kindness-meditation, räck up en hand så ska jag minsann berätta det för dig. 

 

xx

sanningen är, att  bara för att en påbörjat en utbildning behöver det inte betyda att en vet vad en ska bli, eller ens vad en håller på med hela tiden. i bland vaknar jag upp ur sagan som är solskenslivet här i skövde, med glittervänner, långa timmars fika på soliga uteserveringar, longboardnätter och de där föreläsningarna som i bland kan vara så upp-över-öronen-intressanta och undrar, vad sjutton ska jag med det här om tre år? som tur är jag inte den ända som känner mig som ett frågetecken i bland. många utav mina vänner har starka tydliga mål, men de finns även de som inte har någon som helst aning om vad de ska med positiv psykologi och neurovetenskap när dessa tre åren är över. vad händer om en varken vill forska, eller bli coach? 

jag tycker det är viktigt att låta sig känna vemodet och ifrågasätta i bland vad tusan en gör i den värld den lever i just där och då, just här och nu. varför bor jag där jag bor, umgås med de jag umgås med, klär mig som jag gör, pluggar det jag pluggar och så vidare. det kan vara väldans tungt att ta tag i alla frågorna samtidigt, men att någon gång i bland låta dem passera genom tankebanorna tror jag är himla värdefullt. så att en inte går på räls. så att en inte vaknar upp i medelåldern och undrar vad som hände med de där åren som skulle vara så magiska, vad hände med de där åren som skulle leda mig till något annat än där jag är i dag. 

i bland känns min utbildning så himla, himla rätt. för jag kan i bland trilla av stolen så intressant det är, och jag kan i bland se mig själv i framtiden hjälpa människor med de metoder och verktyg vi i skolan får lära oss att använda. men i bland ser jag på mina penslar och pennor, på gitarren och tékopparna och kameran och undrar hur jag hamnade i en utbildning så vetenskaplig och regelbunden, och inte med något mer kreativt sprudlande? 

i dag är en sådan dag. i dag är en dag då jag smyger in på andra utbildningars hemsidor bara för att få smaka lite på en annan värld. och i morgon kanske jag vaknar upp ur förvirringen och ler återigen över tryggheten att gå på en utbildning som leder mig till ett så brett urval av framtidsvisioner, där jag dessutom får en kandidatexamen, där jag dessutom lever ett himla pirrigt, älskvärt, magiskt och efterlängtat liv utanför utbildningen. 

men i kväll låter jag ovissheten finnas. jag reflekterar över viljor och drömmar och känslor. magontet att inte ha någon annan stans att ta vägen, rädslan för att misslyckas finns gömd under tuffheten, tryggheten att allt någonstans alltid löser sig, hur krångligt saker och ting blir. tre djupa andetag och så lyssnar jag på håkan och dricker te och låter mig vara precis lika mellankolisk som för ett år sedan, innan jag visste vad jag skulle plugga, eller ens vad jag ville plugga. 

det är så lustigt hur en kan ligga på en annan plats i en annan tid och känna ungefär precis samma sak. och kanske kommer jag alltid ha det så. ett år senare, ett större steg upp för trappstegen, men ändå med förvirring och ovisshet i magen. för ens en sekund, för en stund. känns det så himla bra ändå. att allting inte alltid känns rätt. att allt inte alltid flyter på. att det finns vägkortsningar och flera vägar en kan välja att färdas på.  ✈

rubriken är ett citat härifrån och fotografiet är från en morgon för inte så tokigt länge sedan då jag förtärde havregrynsgröt med nötter, kokos, frysta hallon och rotkad frukt plus havremjölk. ▼

 

i skivande stund sitter jag i köket i min lilla delade trea mitt i centrala skövde. utanför är himlen blå och molnig, solen som snart ska gå ner lyser på hustaken och i mitt hjärta klappar våren. jag har ingen lust att varken plugga eller gå ut i solen eller ens att gå och lägga mig fastän jag skulle önska att göra precis allt det där. klockan är nitton noll fem. så himla förvirrande när det ser ut som eftermiddag där ute.

jag tänkte, bara sådär spontant dela med mig utav sådant som snurrar och kretsar kring mitt liv just nu. mycket kan läsas mellan raderna i det jag kallar mina mer poetiska texter, men någon gång i bland tycker jag det är vettigt att bara slå sig ner och skriva skriva skriva och allt som händer, det jag känner, allt jag har tänkt och fortfarande tänker på. 

i dag är det nyår i mina ögon. första april känns också som en start på våren, i helgen slog klockan om till sommartid och i måndags började jag en ny och FANTASTISK kurs och jag ser äntligen lite ljus i tunneln på de problem som försökt äta upp mig inifrån flera månader i sträck.
det har inte varit några värst tunga problem egentligen. snarare små och många och de har nog varit nära på att fylla upp det där glaset och rinna ut och skapa kaos. turligt nog har det hänt mig förut och, som jag sa till min kära emma här om dagen så har jag - genom livets alla dalar - fått med mig verktyg för hur jag ska hantera de återkommande problem som försöker trycka ner mig. 
jag skulle väl kunna säga att jag är på väg upp för berget nu. problemet är väl det att jag så HIMLA gärna vill upp och se utsikten och absolut inte fill falla ner i dalen igen. och åh det är väl det som hindrar mig ta en massa beslut om det där som kommer hjälpa mig ut ur tunnen, till ljuset, till frihet och verklighet.

var på en föreläsning som min vänn elin höll i dag om fixed mindset. fixed mindset handlar om att du har ett, heltenkelt fixerat mindset. men det som du snarare ska sträva efter är ett open mindset. ett öppet tänk, ett öppet sinne, när det gäller de bekymmer som gror i dig. och det jag är fixerad vid nu är väl det att jag är rädd för att falla. för jag orkar bara inte mer mörker nu. förra sommaren var svidande. och såren är precis nyläkta. är det så himla smart att gå ut och leka då? ungefär så tänker jag. men om jag öppnar mitt sinne, och försöker föreställa mig om jag skulle kunna se på det här på ett annorlunda sätt (aka open mindset) så skulle jag kunna se det som så att jag är mycket starkare och vettigare nu än då, att allt är en erfarenhet och att om jag jämt stannar inne eller springer med skydd åt just det där som skrämmer mig, hur roligt kommer livet bli då? ett liv utan leken? nej, det känns inte alls vidare kalas.

jag tänker mycket på mina hjärtslag, jag tänker mycket på sommar och jag tänker mycket på min-vardag-här-och-nu. jag har mycket att göra. och jag har inte tid att låta hjärnspöken hemsöka. därför är det just så viktigt ATT jag äter så att jag orkar röra på mig, orkar träna, orkar hänga med min fina klass, vara med om galna nätter, sitta på helensgården i timmar och dricka te, gå på möten, att ta mig igenom allt det där plugget som jämt är så ofattbart mycket. missförstå mig ej, jag är inte tillbaka där i min ätstörning på så vis att jag skippar måltider eller dylikt, utan snarare där att jag försöker hitta en balans där jag lägger okej mycket tankeverksamhet på vad jag äter och äter en okej mängd vid rätta tider som håller mig på en bra nivå och som inte gör att min stackars IBS-mage får panik. 

och, när det gäller sommar och mina hjärtslag så är det väl precis det där med att inte vara så fånigt orolig för att saker ska göra ont igen som jag skulle behöva jobba på. men, alltså, jag har ju faktiskt en hel jävla verktygslåda här! den ska väl få lov att användas någon gång ändå? och vad gör skrubbsår, vad gör ens öppna sår? när det finns de som kan plåstra om och bedöva. och när det finns ett liv att leva!

nej, nu ska jag fortsätta lyssna på while she sleeps och peppa konserten på söndag(!!), eller så byter jag till curtis mayfield och dansar i gång humöret igen. hej april! gott nytt vår! move on up! xx

öppet fönster och tidiga svala vårvindar som stryker mina tunna armar. 
jag förtär min frukost på golvet. gitarren ligger nystämd som sällskap och på datorskärmen eat pray love. jag tror du skulle tycka om den. kanske har du redan sett den. 

jag tittar på den för jakten på insikter. var gång jag sätter på eat pray love så får jag alltid en ny tanke. den handlar så himla mycket om att resa.

att resa och finna. och jag vill precis det. resa. att resa och finna. 
jag känner mig så fastklistrad här. det springer i mig. jag vill ut. jag vill till bali, jag vill till rom, jag vill se, göra, älska, hata, känna, röra, skrika, sjunga, skratta, gråta. att plugga något som det här känns så alldeles allvarligt när jag inte ens är tjugoett ännu och mer känner mig som ett barn som blir tvingad att vara inne en supervarm vårdag när snödropparna blommar och gräset är så älskvärt grönt. och när jag inte ens vet vart jag vill att allt ska leda. vad jag vill ha i mina händer när de tre åren har gått och min examen är utskriven på papper. då känns det så svårt att möta solkyssarna och tänka på vad du gör fyra timmar bort. du som också har alla möjligheter framför dig, alla drömmar i din hand. alla erfarenheter i bakfickan. du som har vårdagen och snödropparna och det gröna gräset. och jag som tvingas vara inne. instängd med mina drömmar och möjligheter.

jag vill ut.